Jag HATAR verkligen att vara gravid

Underbar tråd. Jag är gravid med andra barnet. Men det känns som nån utomjording tagit över min kropp och mina känslor!! Hela min tillvaro går ut på att sova.. Och sover jag inte, så är målet att sova :)!

Som jag längtade efter plusset... Jag hade verkligen glömt bort första graviditeten, fast jag led av hyperimesis, låg inlagd med dropp, blev jättedeprimerad och fick ta antidepressiva, fick ångestattacker mm!! Samma sak den här gången, förutom att jag från första början krävde lergigan comp och primperan!! Herregud vad vi kvinnor måste utstå. Har sluppit inläggning iof. Är i v 21 btw..

Jag hatar att behöva gå upp på mornarna och masa mig iväg t jobbet för att kräkas där några gånger..

Jag hatar att vara trött. Aldrig utvilad.

Vill vara mig själv igen! Att min man står ut med mig är ett under... i 15 veckor har jag inte tålt hans lukt. Slutade t.o.m. att dela säng för att slippa kväljningarna. Haha!! Nu är det lite bättre som tur är.

Har konstant dåligt samvete över att jag inte vill leka med min söta treåring.

Och julen, det enda som jag ser fram emot är att åka hem till släkten, och så lite fint om ursäkt och sen gå och lägga mig!! :)

Alltså när tar kräkningarna slut?!! Dagen började med att jag fick springa in på toa, direkt från sängen. Jag blev så utmattad av det. Började gråta inne på toan. Mannen kom på toan och då trodde jag att han skulle trösta mig... Men det visade sig att han behövde borsta tänderna. Fick stoppa honom på väg ut och sen tvingade jag fram en kram. Jag är patetisk, tänkte jag. Grejen är att vi var nykära förra graviditeten och jag fick massa sympati från honom. Den här gången är det underförstått att jag ska klara mig själv. Men för mig är det lika jobbigt!

Min man har också lyst med sin frånvaro hos BM. Två ggr har han varit med.. På ett sätt är jag nöjd ändå då han tar hand om vår dotter och allt annat! Men jag tycker det är väldigt trist att han inte räcker till för mig. Dubbla känslor för allt.

Håller med dig mliten.

Jag känner mig verkligen "hjälpt" :)

Från med nu ska jag ignorera denna sorts hjälp!

Jag vet precis hur nedbrytande det kan vara när man kräkts i 9 mån. Förra graviditeten blev jag så deprimerad att jag lades in på psyket, och då hade jag varit inlagd med dropp i två omgångar. Jag hade inte klarat denna graviditet utan antidepp-medicin. Är i vecka 23 nu. Det som hade hjälpt mig då, och som hjälper mig denna gång är att få veta att det finns andra personer med samma upplevelser. Så tack alla ni för att ni delar med er!! Och det är OK att berätta och "gnälla". Fortsätt!

I vecka 24 nu... Min make har precis blivit "sjuk", dvs förkyld, 37,7 graders feber.. Sååå jäkla synd om honom nu! Jag blir så irriterad. Jag menar han är sjuk i 10 timmar och blir mjäkig av det. Åh, jag älskar honom verkligen, men just nu är det jobbigt!

Jag verkligen vill att alla män skulle känna på hur det känns att vara illamående dygnet runt, med hemorrojder och vara dessutom ständigt trött.

[quote=76198635][quote-nick]Missfall skrev 2016-01-07 02:19:59 följande:[/quote-nick]Fy f** att ni kan sitta och klaga över era graviditeter, vi fick missfall för 2 veckor sedan. Vi ska försöka på nytt snart igen men är livrädda att det inte ska bli en lyckad graviditet.[/]

Tråkigt med missfall. Den här tråden är inte rätt för dig. Sök dig till andra trådar om du vill ha mer stöd. Välkommen tillbaka om du behöver sen.

Hej!

Måste skriva av mig. Var hos psykiatriker idag för första gången på 3,5 år. Så tungt. För jag har mått bra med underhållsdos av cipralex. Men nu... det tar på psyket att kräkas och vara illamående så i 20 veckor. Ändå visste jag att jag troligen skulle drabbas av hyperemesis igen... Så mycket förberedelse som jag och min man har haft inför denna graviditet-be släktingar om hjälp, vårdplan, mediciner direkt, mental stålsättning- så känns det så jäkla tungt att behöva gå till psyket igen. Vill bara ha tillbaka mitt liv... Vecka 25 nu. -- så nu vet ni. Och ärligt talat, det var väldigt skönt att bryta ihop inför en utomstående.