Jag skrapades för en dryg vecka sedan i vecka 11 efter att graviditeten avstannat i vecka 6 och nu tänkte vi köra igång och försöka oss på en ny graviditet på en gång. Men denna gång känner jag mig inre lika kaxig. Oron över att det ska hända igen finns med och det skulle vara skönt att dela tankar med andra som upplevt samma på vägen.
Dotter född - 12, Uteblivet missfall, så kallat Missed abortion (MA) -14, -15 -16. Tog en paus och genomgick habituell abortutredning som inte påvisade några troliga orsaker eller fel.
Lite historia:
Plussade första gången 2011-09-26 efter 11 månaders försök att bli gravid. Hade en nervös början på graviditeten då jag hade småblödningar som kom och gick, men allt gick bra och i juni -12 fick vi vår dotter.
Sommaren 2014 tyckte vi det var dags att försöka bli med barn igen. Vi blev helt chockade när det tog sig på första försöket. Började få småblödningar precis som första graviditeten, men tyvärr slutade denna graviditet dock som ett MA 2014-09-19 i v. 10+6. Embryot hade dött ungefär v. 6
Efter det fortsatte försöken och nu dröjde det 8 månader tills nästa plus på stickan kom. Tillsammans med det positiva testet kom ångest, oro och enorm rädsla över hur det skulle gå nu. Fick en miniblödning i v. 9+6 och när den kom slog paniken tag i mig. Fick komma till gyn och göra undersökning. Du har en mycket sparsam blödning sa gynekologen. Sen blev det VUL som visade ännu ett MA 2015-07-15. Även nu hade embryot dött ca v. 6
Sedan fortsatte vi åter försöken efter 7,5 månads försök plussade vi igen. Tillbaka var ångest, oro och rädsla över att få ännu ett MA eller MF. Försökte vara lugn i att allt skulle gå bra, men det är fasiken inte lätt alltså. Fick se ett litet hjärta slå på ultraljud för att veckan efter få små blödningar. 2016-04-01 gjordes VUL som konstaterade ännu ett MA. 8+4 tror jag det var.
Varje plus efter första MA har skapat ren och skär ångest över hur det skall gå.
Nu är jag gravid igen 8+0 idag. Hittills har jag kunnat hålla mig lugn. Har landat i vetskapen att jag inte kan påverka hur utgången kommer att bli. Ingenting blir bättre av att jag oroar mig och mår dåligt.
Pga. min benägenhet för MA ska jag göra ett tidsbokat VUL på måndag och idag har jag börjat oroa mig för vad det kommer att visa. Min erfarenhet av ultraljud har minst sagt varit dålig de senaste åren.
Jag vill inte att oron ska hugga tag i mig igen, men det är svårt med känslorna när jag nu hamnar i gynstolen med ultraljudsmaskinen där jag fått så många tråkiga besked.
Dotter född - 12, Uteblivet missfall, så kallat Missed abortion (MA) -14, -15 -16. Tog en paus och genomgick habituell abortutredning som inte påvisade några troliga orsaker eller fel.
Lite historia:
Plussade första gången 2011-09-26 efter 11 månaders försök att bli gravid. Hade en nervös början på graviditeten då jag hade småblödningar som kom och gick, men allt gick bra och i juni -12 fick vi vår dotter.
Sommaren 2014 tyckte vi det var dags att försöka bli med barn igen. Vi blev helt chockade när det tog sig på första försöket. Började få småblödningar precis som första graviditeten, men tyvärr slutade denna graviditet dock som ett MA 2014-09-19 i v. 10+6. Embryot hade dött ungefär v. 6
Efter det fortsatte försöken och nu dröjde det 8 månader tills nästa plus på stickan kom. Tillsammans med det positiva testet kom ångest, oro och enorm rädsla över hur det skulle gå nu. Fick en miniblödning i v. 9+6 och när den kom slog paniken tag i mig. Fick komma till gyn och göra undersökning. Du har en mycket sparsam blödning sa gynekologen. Sen blev det VUL som visade ännu ett MA 2015-07-15. Även nu hade embryot dött ca v. 6
Sedan fortsatte vi åter försöken efter 7,5 månads försök plussade vi igen. Tillbaka var ångest, oro och rädsla över att få ännu ett MA eller MF. Försökte vara lugn i att allt skulle gå bra, men det är fasiken inte lätt alltså. Fick se ett litet hjärta slå på ultraljud för att veckan efter få små blödningar. 2016-04-01 gjordes VUL som konstaterade ännu ett MA. 8+4 tror jag det var.
Varje plus efter första MA har skapat ren och skär ångest över hur det skall gå.
Nu är jag gravid igen 8+0 idag. Hittills har jag kunnat hålla mig lugn. Har landat i vetskapen att jag inte kan påverka hur utgången kommer att bli. Ingenting blir bättre av att jag oroar mig och mår dåligt.
Pga. min benägenhet för MA ska jag göra ett tidsbokat VUL på måndag och idag har jag börjat oroa mig för vad det kommer att visa. Min erfarenhet av ultraljud har minst sagt varit dålig de senaste åren.
Jag vill inte att oron ska hugga tag i mig igen, men det är svårt med känslorna när jag nu hamnar i gynstolen med ultraljudsmaskinen där jag fått så många tråkiga besked.
Har missfalls utredning på måndag, är så nervös:( tänk om de hittar cancer lr nåt :.(
Har missfalls utredning på måndag, är så nervös:( tänk om de hittar cancer lr nåt :.(
Ge inte upp! Jag håller alla mina tummar & tår för er där ute som fortfarande kämpar. För ett år sedan var jag svart av sorg och mitt hjärta itu. Men nu sitter jag här med en nyfödd bebis. Jag tog mig hela vägen och jag är så tacksam. Snart är ni andra också här - jag tänker på er!
Tack för all pepp!
Hade glömt att jag skrivit här. Är nog lite förvirrad.
Besöket gick bra. Fick se en livlig krabat på 19.3 mm med fint pickande hjärta. Helt galet att ett sånt litet pyre kan påverka mig så mycket.
Sedan dess har veckorna gått och det ena symtomet har avlöst det andra. Gravidbyxorna har åkt på, vilken lättnad att knte ha så åtsittande byxor över magen.
Nu är jag 11+2 idag och vissa symtom börjar försvinna. Känner att oron lätt kommer krypande. Läste lite i forumet att de ofta kallas för spökveckorna. När kroppen vant sig med alla hormoner och man inte käner av symptom på samma sätt längre.
Hoppas jag kan hålla oron i schack. Ska till mvc på onsdag, så jag får prata med barnmorskan då om hur jag känner mig. Rutinultraljudet känns ju som en evighet bort. Fast jag vet att det kommer gå fort dit.
Vill verkligen få berätta för min dotter att hon ska bli storasyster. Helt ovetandes är hon och hon har pratat
så mycket om att hon vill bli storasyster de sista åren.
Hej... liten uppdatering. Jag och sambon fick en antibiotikakur. Och nu i morse (typ ÄL+9, kanske ÄL+10 eller 11... testade inte så noga för ÄL) - var där ett svagt plus.
Så nu börjar hela vår cirkus. Skulle det gå vägen, så blir BF på typ min födelsedag i december... hoppas på bästa födelsedagspresenten!
Tack för all pepp!
Hade glömt att jag skrivit här. Är nog lite förvirrad.
Besöket gick bra. Fick se en livlig krabat på 19.3 mm med fint pickande hjärta. Helt galet att ett sånt litet pyre kan påverka mig så mycket.
Sedan dess har veckorna gått och det ena symtomet har avlöst det andra. Gravidbyxorna har åkt på, vilken lättnad att knte ha så åtsittande byxor över magen.
Nu är jag 11+2 idag och vissa symtom börjar försvinna. Känner att oron lätt kommer krypande. Läste lite i forumet att de ofta kallas för spökveckorna. När kroppen vant sig med alla hormoner och man inte käner av symptom på samma sätt längre.
Hoppas jag kan hålla oron i schack. Ska till mvc på onsdag, så jag får prata med barnmorskan då om hur jag känner mig. Rutinultraljudet känns ju som en evighet bort. Fast jag vet att det kommer gå fort dit.
Vill verkligen få berätta för min dotter att hon ska bli storasyster. Helt ovetandes är hon och hon har pratat
så mycket om att hon vill bli storasyster de sista åren.
Tack för all pepp!
Hade glömt att jag skrivit här. Är nog lite förvirrad.
Besöket gick bra. Fick se en livlig krabat på 19.3 mm med fint pickande hjärta. Helt galet att ett sånt litet pyre kan påverka mig så mycket.
Sedan dess har veckorna gått och det ena symtomet har avlöst det andra. Gravidbyxorna har åkt på, vilken lättnad att knte ha så åtsittande byxor över magen.
Nu är jag 11+2 idag och vissa symtom börjar försvinna. Känner att oron lätt kommer krypande. Läste lite i forumet att de ofta kallas för spökveckorna. När kroppen vant sig med alla hormoner och man inte käner av symptom på samma sätt längre.
Hoppas jag kan hålla oron i schack. Ska till mvc på onsdag, så jag får prata med barnmorskan då om hur jag känner mig. Rutinultraljudet känns ju som en evighet bort. Fast jag vet att det kommer gå fort dit.
Vill verkligen få berätta för min dotter att hon ska bli storasyster. Helt ovetandes är hon och hon har pratat
så mycket om att hon vill bli storasyster de sista åren.
Hej... liten uppdatering. Jag och sambon fick en antibiotikakur. Och nu i morse (typ ÄL+9, kanske ÄL+10 eller 11... testade inte så noga för ÄL) - var där ett svagt plus.
Så nu börjar hela vår cirkus. Skulle det gå vägen, så blir BF på typ min födelsedag i december... hoppas på bästa födelsedagspresenten!