Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?

Jag tror exakt samma. Visst fanns onyttigheter då med, men idag ingår de i vår kultur på ett annat sätt, och de är mer lättillgängliga, billiga och accepterade i vårt samhälle. Onyttiga vanor har normaliserats. 

Jag sätter min högra hand på att du inte är läkare. 

Att skylla på sockerberoende låter som en undanflykt. Som att man fråntar sig själv ansvaret för vad man stoppar i sig. Att man hittat en hitte-på-sjukdom att skylla på. 

Jag visste att jag hetsåt när jag var stressad och att jag varvade med självsvält veckan efter. Jag hade en skev självbild och kände att jag var lika tjock som väninnan på 130kg, trots att jag vägde 65. Jag hade kalkyler för hur jag skulle äta och vad och jag räknade kalorier in absurdum. Jag misstänkte att jag nog var bulimiker. När jag såg thinspo-frasen "nothing taste as good as skinny feels" så kände jag igen mina tankar. 

Jag testade ett antidepressivt medel några månader förra året (SNRI) och från dag 1 så försvann hetsätningen! Jag var bara hungrig när det var dags för mat. Kanske är det så för dig TS, att du är hungrig när du behöver mat, inte lite hela tiden och inte kan stå emot att äta upp allt godiset eller kakorna? Min teori därefter är att jag ångest-äter, jag dämpar känslor med mat. En sorts självmedicinering. 

Jag förstår att man blir fet om man har en sådan hetsätningsdrift som jag har eller värre. Jag förstår att man kan äta av annat än hunger. Att man äter för att orka med ett jobbigt liv. Jag förstår att man kan kalla det socker-beroende, när man är beroende av att självmedicinera bort ångest genom att proppa i sig socker. 

Jag förstår att du kanske inte förstår hur oemotståndligt ätbehovet kan vara. Skönt för dig och alla andra som inte heller vet. För egen del så kämpar jag för att lära mig äta 3 mål mat om dagen. För att inte pendla mellan hets och svält. För att inte äcklas av min spegelbild. 

På vågen står det 67 och i spegeln 115kg. Julen har varit här och hetsätandet har fått regera. När har pendeln nått svält igen. Men bara tills jag blir smal... sen ska jag äta normalt. Jag har lovat familjen att jag bara ska banta denna veckan. JAg vet redan nu att jag kommer att banta därefter i smyg. Innerst inne vet jag att jag aldrig kommer att bli smal på riktigt. Även om vågen säger det, även om du säger det, även om alla säger det så kommer aldrig spegeln säga det. 

Chips, läsk och godis i stor mängd är absolut inte bra och man blir tjock av det. När jag var liten fick min bror och jag dela på en läsk till helgen och det enda godis vi åt var en liten påse (så små finns inte idag) på lördagen. Fikade gjorde vi enbart när vi hade gäster eller var bortbjudna och då fick man en ganska liten bulle och ett glas saft. Många barn i dag får alldeles för mycket onyttigheter redan från början.

Det är dock ett feltänk om man tror att alla överviktiga äter en massa uppenbara onyttigheter. Det är sådant som får folk att tänka att så länge jag inte äter sådant borde jag inte vara fet och så hittar man andra ursäkter.

Jag har varit överviktig och det trots att jag aldrig åt sötsaker, godis, chips, friterad mat, läsk, m.m. Åt i stort sett aldrig efterrätt och drack vin enbart till helgmiddagen. I min värld åt jag bättre än de flesta. Dessutom tyckte jag att jag tränade. Gick på gymmet tre dagar i veckan. Jag tyckte det var orättvist att jag var överviktig jämfört med vänner som kunde äta betydligt värre.

Det handlade om okunskap, för stora portioner, mat som jag inte blev mätt av och för mycket stillasittande. Nu äter jag mig mätt på riktig mat som mättar. Inte kalorisnåla sallader eller lightprodukter. Fyller inte magen med bröd det första jag gör på morgonen. Begränsar kolhydraterna (obs inte utesluter). Lagar mat från grunden så gott det går för att undvika dolda sockerfällor och tillsatser. Äter bara när jag är hungrig och känner efter när jag är mätt. Det tog ett tag för mig att lära känna min kropps hunger- och mättnadskänslor. Jag var van att äta ett visst antal mål per dag och på vissa tider bara för att man ska. Van att äta upp allt på tallriken. Nu när jag äter mat jag blir mätt av äter jag max 3 ggr per dag och betydligt mindre portioner, inget småätande mellan målen.

Samtidigt försöker jag tänka på att röra mig i vardagen förutom att jag tränar. Inte sitta still längre stunder, ta cykeln eller gå när det är möjligt (alla sträckor upp till 8 km), ta trapporna, gå promenader på lunchen, vara aktiv i vardagen. Inte sätta mig i soffan när jag kommer hem.

25 kilo lättare har jag blivit. Trots att jag numera tillåter mig en kaka då och då eller en liten skål chips. Dock inte varje helg och inte vid varje chans att fira något.

Just detta tror jag inte många är så villiga i att ändra. Visst det sägs att kosten står till 80% men varför går man då inte ut hela 100% om man verkligen vill gå ner i vikt.

Sen finns det säkerligen de som både tänker på kost och motion, men kroppen vänjer sig ju ganska så snabbt vid sin rutin så till slut så tar det då även där stopp, vilket innebär att man antingen får nöja sig vid den vikt man nu lyckats ta sig ner till eller försöka komma på nått nytt.
Oavsett vilket så mår man säkert bättre både fysiskt och psykiskt för att man just har ändrat sin vardag till ett lite mer aktivt liv.

Ni som berättar om hur det var när ni var barn får gärna tala om när det var, alltså vilket årtionde.

Jag har ett bmi på närmare 29 och är inte uppe i de siffror TS nämner, men har ändå ökat från en stabil 25:a för några år sedan och lägre innan dess.

Jag har för det mesta försökt att äta bra och lagom men jag har alltid ätit stora portioner. För stora. Och gärna flera... det har dock av någon anledning gått bra och jag har hållit mig vid min trivselvikt och ett bmi som sagt på 25. De senaste tre-fyra åren har jag börjat slarva mer och äta mer skräpmat och godis/snacks. Jag har frossat. Dock bara på fredagar och/eller lördagar, men eftersom jag samtidigt fortsatt med för stora portioner har det lett till min nuvarande situation. Jag har skämts för vad jag har stoppat i mig och smugit med det - det blev nästan som en lek att smyga och jag tror att jag har ätit mer godis/chips pga. detta.

(På nyårsafton vägde jag mig för första gången på länge och såg att jag helt plötsligt hade passerat en gräns som jag inte känner mig bekväm över - 90 kg. Nu har jag sedan dess börjat äta "normalstora" portioner och inte ta mer trots att jag inte är proppmätt och det är gott. Dessutom har jag slutat småäta godis trots att vi har det hemma, vilket aldrig hänt förut. Det har gått förvånansvärt enkelt och är verkligen något jag tror kommer att hålla!)

Problemet är nog snarast att stress och därmed ångestrelaterade sjukdomar har ökat. De flesta VET vad det handlar om och varför de går upp i vikt men de självmedicinerar med mat. Det blir den enda trösten. Då är det svårt att motivera sig att sluta äta.

Men stressen i sig själv, kan medverka till viktuppgång.

Ja för i helvete, det finns det! Och jag har postat om det också men fakta kan vara lite svårlästa.

Här är en sammanfattande (review) artikel angående vilka evidens som finns för genetisk och epigenetisk påverkan på obesitas. Artikeln baseras på många olika studier, är peer reviewed och publicerad i en ansedd vetenskaplig tidskrift.

www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3213306/

Kanske orkar man inte läsa hela denna, men läget (2011) var i alla fall följande:

[GWA= Genome Wide Association, alltså att man söker väldigt brett efter gener som (i detta fall) kan tros påverka metabolism och därmed kroppsvikt.]

"Despite successes in susceptibility loci identification for obesity through the first wave of GWAs, the combined effect of the loci explains only 2?3% of the inherited contribution to obesity risk."

"The current obesity epidemic is clearly not of genetic origin per se, but due to unfavourable changes in lifestyle and environment (the ?obesogenic? environment). The obesogenic environment has different effects on different individuals in the same environment, highlighting an underlying, inherited susceptibility to obesity and fat-distribution."

"Despite the success of GWAs in obesity loci identification, we still only explain a low fraction of the inter-individual variation of obesity. Extensive work including identification of more obesity susceptibility loci, a better understanding of the gene(s) through which the effect is executed, as well as further molecular and physiological characterization of the associated genes, is now necessary before any of these findings will lead to any useful therapeutic interventions."
---
 Här en lite mer lättsmält tidningsartikel

healthland.time.com/2013/07/19/news-genes-idd-in-obesity-how-much-of-weight-is-genetic/som

a) förklarar den dramatiska effekten på möss som har vissa mutationer- de äter faktiskt samma antal kalorier som andra möss utan gendefekten, och lyckas gå upp i vikt!

"In the mouse study, the research team determined that mutations in the Mrap2 gene led the animals to eat less initially but still gain about twice as much weight as they normally would. While their appetites returned, these mice continued to gain weight despite being fed the same number of calories as a group of control animals. That led the scientists to figure out that the mice with the mutated gene were simply sequestering fat rather than breaking it down for energy. The mice, like people, possessed two copies of the gene, and mice with even one defective copy experienced significant weight gain, although not as much as those who had two mutated versions of Mrap2.

The scientists found a similar pattern among a group of 500 obese people; they detected four mutations in the human version of Mrap2, and each of the obese individuals possessed only one bad version of the gene."

b) ändå slutar med att nämna att det bara är ca 5% av de obesa som har en genetisk förklaring till sin övervikt, med vårt nuvarande kunskapsläge.

?Thus far mutations in about eight genes are known to cause obesity in humans. But these mutations account for under five percent of the obesity in our society, and certainly are not, by themselves, responsible for the current obesity epidemic, since the mutation rate in these genes could not have changed dramatically during the past twenty years,? says Dr. Joseph Majzoub, the chief of the division of endocrinology at Boston Children?s Hospital and an author on the Science paper."