Treåring bortskänkes.

Utan att klappa mig själv på axeln och tycka att jag måste ha gjort något rätt och andra fel så häpnar jag över hur ni beskriver era 3 åringar i den här tråden. Jag tycker helt klart att 3-4 års åldern är superhärlig och så rolig. Visst är det småstrider ibland om det ena eller andra men det är ju till för att de ska få utveckla sin personlighet, självkänsla mm ovh genom att jag som förälder är äldre, visare och lyhörd så lyckas i allafall vi navigera mellan alla grynnor.

Men likt alla de föräldrar som har spädbarn som sover hela natten från 2 månaders ålder inser jag att jag nog mest har tur. Kämpa på ni andra jag kanske får mitt i tonåren

Ett plagg. Barn brukar tycka om att plaska med vatten. Mitt barn gillade att diska i den åldern. I det här fallet skulle barnet dessutom få känna sig nyttig och delaktig i klädbestyren.

Men det är ju samma sak där, föräldrarna får ju ändå tvätta just det barnet väljer att ha. Samma jobb men mera kladd. Förstår din tanke men det håller inte.

Jag vill inte klappa på huvudet och säga hur ni ska göra, men hos oss känns det viktigt att se till att inte välja strider som man bara kan förlora. Om ni bär in henne på hennes rum femton gånger och hon kommer ut för en sextonde omgång, vad har ni uppnått då? En sån tillrättavisning blir på nåt vis bara ett bevis på att ni inte kan nå henne och att konflikten är fortsatt olöst. 

Att slåss är såklart totalt oacceptabelt och när det händer hos oss håller vi fysiskt fast barnet tills det slutar, helt enkelt därför att det är ett säkert sätt att få slut på våldet. Vi försöker inte resonera utan avstyr själva det fysiska våldet och sen får barnet ligga och gråta i soffan eller vad det nu vill tills det lugnat sig lite och vi kan prata om det. 

Men jag vet att det är lätt att säga :-/

Jag har inget vettigt att komma med men kände bara att jag skulle vilja ge dig en kram 

Ett barn som skriker, gapar, vrålar av ingen annan anledning än att det är en viljemätning av löjlig art, förtjänar ingen som helst uppmärksamhet i stunden. Du kan beskriva dig som hur mycket pedagog som helst, men någon praktisk erfarenhet av vrålande barn verkar du inte ha. Den som bär sig illa åt ska i stunden inte ha uppmärksamhet och det oavsett ålder. Och det finns inga skadeverkningar här - det är ju inte fråga om ett ständigt ignorerande, vilket verkligen är skadligt för barnet. Bara ett starkt markerande att så länge ditt sätt att bära dig åt så här håller på,  tänker jag inte prata eller bry mig om dig. du får sluta först och bli talbar. Det budskapet går hem, tro mig. Hur tror du egentligen att pedagoger på förskolor och skolor gör? De hinner inte sitta och gulla med ett vrålande och trilskande barn. De går sin väg, men håller koll på barnet på avstånd.

En dag kommer ni se tillbaks och skratta åt 3-års tiden som självklart är jobbig. Vänta bara till ni skall få en tonåring att lyssna och argumentera med dagarna i ända...

Men när? NÄR blir det bättre? Allvarligt!