Treåring bortskänkes. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mer skrik och gnäll och bråk. Jag orkar inte med att varenda liten sak är en kamp. Dessutom vaknar hen gärna ett par gånger per natt och går upp för dagen klockan 6 varje dag. Allt jag vill är att sova ostört och slippa skrik.
De jobbigaste bråken är nästan toabråken. Barnet kissar eller bajsar och vill sen ha hjälp att torka. Man tar en bit papper, torkar, och slänger i toan. Då kommer barnet på att nej, toapapperbiten var för stor, för liten, hade ett trasigt hörn, var vikt på fel sätt eller valfritt annat fel. Och nåde den som råkar stänga toalocket eller spola! Barnet blir då galen och måste kissa/bajsa om. Det går ju givetvis inte att göra när man precis vart på toa, så antingen bär man bort en unge som sedan vrålar i en halvtimme, eller så får man försöka lura barnet att det kom mer kiss, och så torka om på rätt sätt. Alltså vad fan gör man? Detta händer flera gånger varje dag och har gjort så i veckor.
Oh vad jag lider med dig. Jag har bara treåringen och det bryter ner mig ändå. EXAKT sådana konflikter har vi också. Man bara gör något och har inte en tanke på att det ens kan gå fel (typ stänga dörren) och så bryter helvetet lös. Hissknappar är också farliga. Man kan till och med fråga "ska du eller jag trycka på knappen?" varpå barnet svarar "du ska trycka." Sen trycker man, och då har barnet ändrat sig och blir galen. Och tryckt är tryckt, det går inte att göra ogjort. Det känns hopplöst ibland.
Skulle du kunna ge ett exempel på hur en sådan konversation kan se ut? Vad säger man till ett barn som gallskriker för att det inte går att spola tillbaka tiden/styra solnedgången osv?
Ta t.ex. den gången då min son ville ha haft regnvantarna på sig på vägen hem från dagis och fick ett "raptus" för att det inte gick att göra om alltihopa.
Jag försökte med t.ex.:
-Jag ser/förstår att du är arg för att du inte hade vantarna på dig.
-Jag visste inte att du ville ha dem på dig men lovar att fråga dig om det nästa gång vi går hem från dagis.
Ingen effekt...
Jaha, då var vi där igen. Förra veckan gick speciellt mornarna lite bättre. Barnet fick välja kläder helt själv och det var tydligen kul. Har försökt det tidigare med dåligt resultat men nu gick det bättre. Men nu har nyhetens behag lagt sig och efter att ha valt en tröja idag så skulle hen prompt ha byxor i samma färg. Exakt samma färg. Det finns inga sådana byxor och har aldrig funnits. Barnet fick tokspel och vi blev 45 minuter sena. Efter jag lämnat på förskolan bröt jag ihop och grät av utmattningen.
Barnet har också lugnat ner sig med toabråken men samma beteende finns kvar i många andra situationer. Hen får för sig att saker gjorts fel och att det ska göras om. Vi försöker hela tiden vara lugna och pedagogiska men det går inte alltid. Man har bara så mycket tålamod. Hur länge brukar den här perioden vara? Finns det hopp om att det lugnar sig inom en rimlig framtid? Barnet är väldigt tidig för sin ålder på många sätt och förstår och kan göra sig förstådd väldigt bra. Men när det låser sig så är det helt omöjligt. Det går liksom inte att nå fram.
Hos oss görs det om för att "vill själv". Det är ändå inte så att det stör.
Mitt barn (4 år) är lite av en perfektionist, och kan bli väldigt upprörd över småsaker. Jag är likadan själv, så kan uppriktigt säga att jag förstår honom. Med den skillnaden att jag kan leva med den där gnagande känslan av det inte blev helt perfekt, men det kan inte han. En gång när han var upprörd satte jag mig ner med honom och förklarade vad det innebär att vara perfektionist. Att det känns illa när det blir fel, men att man måste lära sig att leva med den känslan. För annars får man stora problem senare i livet. Han verkade faktiskt förstå lite av vad jag förklarade.
Kan det vara så att ditt barn också är perfektionist, eller på något annat sätt väldigt detalj-fixerad? Eller är det bara trots? Vad tror du? Kan du på något sätt förstå hur barnet känner/tänker, ifall det är "felet" som är det verkliga problemet? För om du kan det, så tror jag att det kan hjälpa lite i alla fall. Det känns ju alltid bra när någon förstår varför man är upprörd, och ännu värre ifall andra bara tycker att man är fånig. Se ovan mitt svar på regnvantsproblemet. Jag tycker den taktiken hjälper.
Till Anonym (xxx):
Jag gillade ditt svar om regnvantarna och jag har försökt tillämpa det senaste veckan. Vissa saker kan jag förstå varför barnet vill "göra om", hen är nog lite av en perfektionist och det är jag också. Men ibland är det saker som "Du gick först genom dörren när vi kom in. Nu måste vi åka tillbaks till affären, handla igen och sen åka hem igen så jag kan gå först genom dörren." Eller andra liknade saker. Som någon skrev här ovan så känns det som att det ligger och pyr någon trots (gillar egentligen inte det ordet) som bara måste ut, och då blir det de mest absurda saker hen kräver.
Hej!
Har inte läst mer än ditt inlägg men svarar ändå. Jag jobbar med barn med NPF diagnoser och de flesta beskriver småbarnsåren som du gör. Det är inte säkert att det går över. Läs böcker av bo hejlskov. Kontakta bup eller helst BNK om det finns på din ort. Be om en utredning, det finns hjälp och stöd att få! Kram!