Treåring bortskänkes.

Nej, det låter det verkligen inte som om barnet har. Sluta genast att sprida hemsnickrade och gravt felaktiga teorier baserade på uppenbart oförstånd och frisörutbildningen på gymnasiet. 

Nej, det låter det verkligen inte som om barnet har. Sluta genast att sprida hemsnickrade och gravt felaktiga teorier baserade på uppenbart oförstånd och frisörutbildningen på gymnasiet. 

Jag tycker att du ska försöka tänka på och komma ihåg att det är mycket mycket jobbigare för henne än det är för dig. Det är riktigt slitigt att vara tre år, ha fått ett syskon och ha upptäckt att den egna viljan inte gör att världen och verkligheten på något följsamt sätt böjer sig för det man tror att man vill. När det man tror att man vill dessutom skiftar snabbare än tanken så skapar det frustrationer stora som oöverstigliga berg. Svetten rinner, kinderna blir röda, ilska och sorg sliter i bröstkorgen och gör att små kroppar rister av hjärtskärande olycka. Det är katastrofläge de befinner sig i och de måste mötas med mycket stor förståelse för allt detta jobbiga. 

Jag tycker aldrig att barn ska ignoreras. De ska uppmärksammas och deras känslor ska bekräftas och göras synliga. Däremot behöver man ofta inte göra så väldigt mycket mer än att finnas nära och kanske sätta ord på hur jobbigt man ser och förstår att de har det när allt blivit fel hela tiden. Det är inte alltid de i stunden kan ta emot det heller, men genom att ha gjort så så kommer känslan av att ha blivit förstådd och respekterad dröja sig kvar i barnet och så småningom avdramatisera allt det stormiga och besvärliga. 

Som jag ser det så handlar det inte om att kunna fixa saker, det handlar om att härbärgera de känslor barnet får i samband med alla olika saker de reagerar än hit och än dit över och lämna tillbaka dem i avväpnat skick. 

Om du hade kunnat fixa så att det inte blev mörkt när ni åt middag så hade barnet förmodligen inte blivit nöjt med det ändå, eftersom det inte alls är vad allt det här handlar om.