Treåring bortskänkes.

Hahahaha! Made my day!

Visst ska man inte *lyda* barnet, men nog f-n ska barn alltid känna sig lyssnade på! Barn som upplever att ingen nånsin lyssnar på dem kommer bara att ställa till mer och mer kaos.

Tricket är ju just att få barnet att känna att det faktiskt har inflytande och kan göra egna val, samtidigt som det som behöver göras blir gjort.

Kan man aldrig så noga veta.
Barnet kanske är en hermafrodit?

Vänta tills du har en sexåring, eller för den delen en fjortonåring höll jag på att skriva.

Låt barnet ha lite mer inflytande på sin vardag så blir konflikterna färre. Nu verkar ju ditt barn vara förbluffande medveten om vilka kläder hen har och tillochmed sakna kläder som är smutsiga, något inget av de sex barn jag levt tillsammans med under mitt liv har gjort förrän de kommit upp i typ elva-tolvårsåldern har gjort, och då har ju "du vet var tvättmaskinen finns" funnits där som ett givet svar till gnälligt barn. Funkar ju inte med en treåring såklart. Så några som helst praktiska tips kan jag inte komma med. Hejar bara på så där i största allmänhet.

Konfliktfritt är dock aldrig livet med barn i någon ålder.

Du, somliga saker ska en trilskande treåring DEFINITIVT inte uppleva sig ha inflytande över. Vissa saker bestämmer mamma och pappa oinskränkt över och det upp till barnets myndighetsålder. Det handlar förstås om att som förälder välja vad man slår dövörat till för och vänder ryggen till för och vilka saker/händelser/val barnet får bestämma över. Och sedan vara konsekvent.
En kompis till mig sa en gång att ingenting hade hjälpt henne lika mycket i hennes relation till de två barnen som den valpkurs hon gick på med familjens hund. Kärlek, ömhet och några absoluta icke förhandlingsbara regler ger trygghet för valpen. Gäller för treåringar också.

Det där är troligen ett av dem sämsta och mest förkastliga råden du kan få.

Att ignorera ett barn på det sättet kan leda till allvarliga svårigheter för barnet. Det är direkt skadligt!

Att ignorera det dåliga beteendet kan man ibland få som råd men då ska det ALLTID finnas en öppning för att ta sig in igen. Samma om barnen tjatar, att behandla dem som luft är uselt. Man kan säga: Jag ser/hör att du vill något men du får vänta lite. Sen kan man fortsätta med det man gjorde men att göra som ovanstående tipsar, det för inget gott med sig. Det blir inga trygga, välmående barn av det.

Häromdagen skrek min treåring i trekvart för att han ville att jag skulle gå och hämta hans leksaksbilar som låg fullt åtkomliga i soffan. Någonstans halvvägs in i utbrottet kände jag att vaffan, ska jag hämta de j*kla bilarna så det blir tyst på ungen, men sen tänkte jag att nä, nästa gång skrikar han kanske i en timme för en annan struntsak, sen två osv... 

Jag känner ibland att jag har målat in mig i ett hörn och att jag inte riktugt vet vad konflikten handlar om längre men de gångerna blir färre och färre eftersom det någonstans börjar sjunka in att ett nej är ett nej och det ändras inte för att man skriker. 

Hoppas jag...

Den här boken tänkte jag också rekommendera TS!

Nu har jag inte läst mer än ts, men hur beskriver pedagogerna barnet på förskolan? Är det samma problem där eller finns problemet bara hemma?

Finns det bara hemma, kanske barnet kan välja ut kläder hemma på kvällen och gå i pyjamas till förskolan eller ta på kläderna där om pedagogerna accepterar detta. En treåring kan ju ta på sig alla klädena själv möjligtvis behöva hjälp med dragkedja och knappar. Troligtvis inser barnet att det inte är så kul att gå i pyjamas hela dagen och kommer frivilligt på att det är bättre att ta på kläderna hemma.

Just nu har ni kommit till att allt är en maktkamp. Förbered barnet så mycket som möjligt på vad som ska hända. Om det går låt barnet välja av de kläder som finns, skit samma om det matchar.

Byt av varandra när striderna är som värst, en ny vuxen kan lättare avleda, så gör vi på förskolan när vi har extra tuffa barn.

Välj att sova borta någon natt då och då om det går, om du är knäckt av sömnbrist.

Jag skulle inte heller ha hämtat bilarna. Det jag dessutom brukar göra, är att ta en diskussion med barnet om hur man som vuxen reagerar när barnet tjatar och skriker. Att man bli irriterad, och sen vill man inte leka med barnet alls längre. Eller hur var och en nu kan tänkas känna det. Min erfarenhet är att barnet faktiskt förstår vad jag menar, och kan acceptera att han den här gången blev "orättvist" behandlad på grund av hur han uppförde sig.