Treåring bortskänkes. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mer skrik och gnäll och bråk. Jag orkar inte med att varenda liten sak är en kamp. Dessutom vaknar hen gärna ett par gånger per natt och går upp för dagen klockan 6 varje dag. Allt jag vill är att sova ostört och slippa skrik.
Jag känner med dig. Heh, gick på museum idag. Mitt barn, 2 1/2, ville inte få därifrån. Gallskrik är ett för svagt ord för att beskriva vrålen. Kasta sig i marken, vägra overallen. Alla kollar. Mitt självförtroende veknar. Spöregn utanför. Jag bär tillslut ut honom medan säkert 50 pers tänker: ÅH KAN HON INTE HÅLLA REDA PÅ SIN UNGE? Eller: STACKARS BARN SOM HAR EN SÅN TASKIG FÖRÄLDER! Vi går en bit. Han skriker. Jag börjar gråta. Han börjar skratta. Vi blir dyngsura. Hackar tänder. Åker hem. Fortsätter tjafsa om smått, jag försöker göra allt för att berömma det bra. Vi kramas lite extra innan sängdags och nya tag imorgon. Men usch känslan av att känna sig usel. Så försöker jag backa och tänka: "men det är en del av barns utveckling" men sen bannar jag mig själv och säger Jag är för hård! Nästa sekund Jag är för curling! Nästa sekund: Tänk om mitt barn inte mår bra? Ja sådär vevar tankarna runt. Bråken är inte värst, utan rädslan att göra fel, tycker jag.
Det går över. Jag lovar.
Min äldsta hade en fantastisk treårs trots. Vrålade okontrollerat i 40 min om vi gick in genom porten i fel ordning. Jo, jag var bra trött på honom och hade kunnat sålt honom billigt ibland. Nu är han en fantastiskt trevlig sexåring som är expert på att hantera lillasysters trots med smarta avledningsmanövrar.
[quote=74271087][quote-nick]Harmagedon skrev 2014-11-01 20:50:01 följande:[/quote-nick]
Det går över. Jag lovar.
jag väljer att tro på dig. ??
Jag har länge kört med taktiken "ok då, du behöver inte ta på strumpor, du får vara barfota i stövlarna" eller "du får gå i säng utan pyjamas". Då vill han minsann genast ha både strumpor och pyjamas. Det funkar VARJE GÅNG.
Om jag varit en av de 50 hade jag tänkt
-"Grymt gjort av den föräldern? Att vägra ge sig även ifall 50 personer tittar på!"
Jag känner med dig. Heh, gick på museum idag. Mitt barn, 2 1/2, ville inte få därifrån. Gallskrik är ett för svagt ord för att beskriva vrålen. Kasta sig i marken, vägra overallen. Alla kollar. Mitt självförtroende veknar. Spöregn utanför. Jag bär tillslut ut honom medan säkert 50 pers tänker: ÅH KAN HON INTE HÅLLA REDA PÅ SIN UNGE? Eller: STACKARS BARN SOM HAR EN SÅN TASKIG FÖRÄLDER! Vi går en bit. Han skriker. Jag börjar gråta. Han börjar skratta. Vi blir dyngsura. Hackar tänder. Åker hem. Fortsätter tjafsa om smått, jag försöker göra allt för att berömma det bra. Vi kramas lite extra innan sängdags och nya tag imorgon. Men usch känslan av att känna sig usel. Så försöker jag backa och tänka: "men det är en del av barns utveckling" men sen bannar jag mig själv och säger Jag är för hård! Nästa sekund Jag är för curling! Nästa sekund: Tänk om mitt barn inte mår bra? Ja sådär vevar tankarna runt. Bråken är inte värst, utan rädslan att göra fel, tycker jag.
[quote=74271128][quote-nick]Tirem skrev 2014-11-01 20:58:39 följande:[/quote-nick]
Om jag varit en av de 50 hade jag tänkt
-"Grymt gjort av den föräldern? Att
[quote=74271128][quote-nick]Tirem skrev 2014-11-01 20:58:39 följande:[/quote-nick]
Om jag varit en av de 50 hade jag tänkt
-"Grymt gjort av den föräldern? Att vägra ge sig även ifall 50 personer tittar på!"
[/
Haha, tack, nu känns det pyttelite bättre.
Jag känner med dig. Heh, gick på museum idag. Mitt barn, 2 1/2, ville inte få därifrån. Gallskrik är ett för svagt ord för att beskriva vrålen. Kasta sig i marken, vägra overallen. Alla kollar. Mitt självförtroende veknar. Spöregn utanför. Jag bär tillslut ut honom medan säkert 50 pers tänker: ÅH KAN HON INTE HÅLLA REDA PÅ SIN UNGE? Eller: STACKARS BARN SOM HAR EN SÅN TASKIG FÖRÄLDER! Vi går en bit. Han skriker. Jag börjar gråta. Han börjar skratta. Vi blir dyngsura. Hackar tänder. Åker hem. Fortsätter tjafsa om smått, jag försöker göra allt för att berömma det bra. Vi kramas lite extra innan sängdags och nya tag imorgon. Men usch känslan av att känna sig usel. Så försöker jag backa och tänka: "men det är en del av barns utveckling" men sen bannar jag mig själv och säger Jag är för hård! Nästa sekund Jag är för curling! Nästa sekund: Tänk om mitt barn inte mår bra? Ja sådär vevar tankarna runt. Bråken är inte värst, utan rädslan att göra fel, tycker jag.
Jag har också gjort det 
Sonen var dryga 3 och enligt honom skulle han ha godis! Jag sa nej och det köpte han inte. Han skrek, gapade vrålade som en stucken gris. Jag tröttnade, lämnade affären med honom hängandes över axeln! Han slog mig i ryggen med sina händer så hårt han kunde. På väg hem, passerade vi 3 restauranger med fulla uteserveringar, många ögon på oss.
Aldrig skämts så mycket i mitt liv men jag har nog aldrig känt mig så stolt heller
[quote=74271128][quote-nick]Tirem skrev 2014-11-01 20:58:39 följande:[/quote-nick]
Om jag varit en av de 50 hade jag tänkt
-"Grymt gjort av den föräldern? Att
[quote=74271128][quote-nick]Tirem skrev 2014-11-01 20:58:39 följande:[/quote-nick]
Om jag varit en av de 50 hade jag tänkt
-"Grymt gjort av den föräldern? Att vägra ge sig även ifall 50 personer tittar på!"
[/
Haha, tack, nu känns det pyttelite bättre.
Ja jag säger, välj dina bråk. Använd inte ordet nej för mycket och säg inte denns namn när det bara är negativt. Beröm när den gör rätt och låt den ta mer ansvar. Det där med kläder, har haft samma problem här, jag la fram kläder på kvällen och visade dem för dottern, sedan bråkade hon ändå på morgonen men jag stod på mej. I början lät jag henne vara med och välja kläder på kvällen. Hon kan fortfarande klaga på att byxorna kliar, är för stora, ja du vet. Strumperna var det med bråk om men jag gjorde samma där. Skulle aldrig låta dottern bestämma helt själv vad hon skulle ha på sej, detta då en 3 åring inte vet sitt eget bästa.