Påven Johanna skrev 2014-11-03 17:50:18 följande:
Jag tycker att du ska försöka tänka på och komma ihåg att det är mycket mycket jobbigare för henne än det är för dig. Det är riktigt slitigt att vara tre år, ha fått ett syskon och ha upptäckt att den egna viljan inte gör att världen och verkligheten på något följsamt sätt böjer sig för det man tror att man vill. När det man tror att man vill dessutom skiftar snabbare än tanken så skapar det frustrationer stora som oöverstigliga berg. Svetten rinner, kinderna blir röda, ilska och sorg sliter i bröstkorgen och gör att små kroppar rister av hjärtskärande olycka. Det är katastrofläge de befinner sig i och de måste mötas med mycket stor förståelse för allt detta jobbiga.
Jag tycker aldrig att barn ska ignoreras. De ska uppmärksammas och deras känslor ska bekräftas och göras synliga. Däremot behöver man ofta inte göra så väldigt mycket mer än att finnas nära och kanske sätta ord på hur jobbigt man ser och förstår att de har det när allt blivit fel hela tiden. Det är inte alltid de i stunden kan ta emot det heller, men genom att ha gjort så så kommer känslan av att ha blivit förstådd och respekterad dröja sig kvar i barnet och så småningom avdramatisera allt det stormiga och besvärliga.
Oh det gör jag. Det är typ det enda jag gör. Försöker se det ur hennes perspektiv. Jag förstår och förstår och förstår hela dagarna men som du säger så skiftar treåringar snabbt och denna trötta mamman kan inte alltid ligga steget före i hennes tankar och skiftningar. Hur mycket jag än knåpar, fixar, förutser och förstår, så blir det konflikter som jag inte alltid har lösningen på. Men jag antar att det blir bättre. Allting hänger på att bebisen slutar gå upp tre på natten. Med lite mer sömn blir hjärnan piggare och konflikterna mer hanterbara. Fast just i detta kaos, och trots förståelse och en övermäktig kärlek till mina barn, så tycker jag faktiskt att jag ändå är tillåten att tycka att det här är så jävla påfrestande och drygt. Och nervositeten och oron inför att vara ensamma, det tänker jag också tillåta mig att känna tills den dagen då jag märker att saker går framåt istället för att stå och stampa och hamna i nya konflikter.
Idag när hennes pappa gick till jobbet, bar jag runt på min kolikbebis samtidigt som dottern sa hejdå till pappan. Pappan råkade stänga ytterdörren istället för henne och ett smärre helvete bröt ut. Hon slog och gråthulkade mot mig i en kvart medan jag höll min kolikbebis. Det tycker jag inte är det minsta lätt att förstå, men jag får göra ett försök att klura ut hur hon tänker där.
Helt seriöst alltså. Lättare att hålla sig lugn och stå ut med skriken, samtidigt som man givetvis tröstar.