Nyförlösta = diviga narcissister

Nej all den smitto oron var i huvudet men jag ville bara va i fred och låta läkas och knyta an till min son. Jag gick i terapi både innan och efter.

Vad menar du med att man mamman bör vara någorlunda återhämtad efter 2-3 veckor? Givetvis vore det önskvärt. Jag hade gärna sett att alla återhämtade sig direkt. Och ingen hade varit gladare än jag om jag hade återhämtat mig på bara ett par, tre veckor! Jag hade älskat att vara relativt pigg, glad, åtminstone nästan utan smärtor och haft ork att bjuda in vänner och släktingar. Men så blev det inte. Det finns inga bör här. Det går som det går och man får försöka att göra det bästa av situationen.

Jag tror att en anledning till att en del, t.ex. TS, inte förstår vissa mammors reaktioner efter förlossningen är att man inte berättar allt. Det är för intimt - en del känner sig t.o.m. misslyckade och skäms. Fittupproret visade väl tydligt att så är fallet? Det borde räcka att bara säga att man mår för dåligt för att ta emot besök (t.ex.). Omgivningen bör acceptera det utan att avkräva förklaringar som föräldrarna kanske inte alls vill dela med sig av.

Och sen finns det säkert någon enstaka drama queen som gillar uppmärksamheten. Men någon sådan har jag aldrig stött på, varken i själva livet eller på FL, så de är nog väldigt ovanliga. Jag är rätt säker på att motsatsen - de som tiger och lider - är betydligt fler!

Annars håller jag med dig: flera månader är förmodligen inte bra att isolera sig. I synnerhet inte för föräldrarna. Men mår mamman så dåligt så länge har hon förhoppningsvis sökt vård!

ett klokt och sansat inlägg! Och många i omgivningen blir lite väl ivriga så fort ett barn har fötts. Och glömmer bort att visa grundläggande hänsyn.

Nja. Kan ju vara så att svärmor skulle envisas med att hålla barnet, kanske till och med pussa det. Och det gjorde väl inte du eller de andra gästerna på caféet..? Mormor och farmor kan vara gränslösa, för att de tror att det nära släktskapet ger dem rätt till barnet.

Det märkliga är att med åren så blir mammorna skörare och förlossningarna verkar upplevas som trauman i allt större utsträckning.

Min personliga uppfattning är att dagens unga mammor har blivit så curlade att de tror att det är onormalt att föda barn, känna smärta och att ha avslag efter en förlossning. De tror att de har varit med om trauman, när de i själva verket har fött barn, en av de äldsta förmågor som vi kvinnor har. Visst kan det vara omvälvande och chockerande att föda barn. Men i normalfallet är det inget trauma.

Och äldre kvinnor verkar ofta ha glömt hur det var att vara nybliven mamma.
Visst är många unga vuxna curlade in absurdum idag under sin uppväxt. Men det hindrar väl inte att få barn är en av de största händelserna vi genomgår. Det är omstörtande med allt det innebär. Och bara för att kvinnor i alla tider gjort det ska det väl inte förringas. Och jag tror att det i alla tider varit nyförlösta som velat ha lite lugn och ro med sitt barn. Vi har ju en unik förmåga att utvecklas och visa hänsyn.

Eller så har det blivit mer socialt accepterat att berätta hur dåligt man mår. Psykisk ohälsa har varit, och är tyvärr fortfarande, väldigt tabubelagt. Detsamma gäller skador och komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Om det här tabut har lättat något, så att fler berättar om hur de mår, ser jag det som positivt. Om fler på grund av okunskap blir chockade av vad en förlossning innebär är det däremot mycket beklagligt - men kanske inte helt förvånande med tanke på hur knappa resurser mödravården har idag jämfört med bara tio år sedan. I mitt län har tex antalet träffar på föräldrautbildningen minskat med hälften.

Bra skrivet.

I "stora boken om barn" skriver de om barnsängstiden som förr, och i vissa kulturer idag, lät kvinnan få tid att bara ta hand om sin nya bebis samt vila till sängs, och släktens kvinnor kom till hemmet för att hjälpa till med allt praktiskt, under ca 6 veckor. Det är lite annan syn på detta med att föda barn, även om jag tror få vill ligga till sängs i 6 veckor. Men bara inställningen är stor skillnad.

Jag fick två veckor efter en (även enligt läkare och BM) svår och av personal felhanterad förlossning, frågan av svärmor om vi inte kunde fira deras födelsedagar hos oss... Att knappt orka med sig själv och sitt barn och då ställa upp på andra och engagera sig, näe, det finns gränser för vad man orkar.

när du och jag föddes så fick våra mödrar ligga kvar på BB i en vecka, besök endast av barnafadern.

Numera så ska den nyförlösta hem snabbare än snabbast och vara redo att möta hela släkten, annars är man skör och curlad.

Vi låg på BB en natt. Sonen föddes tre veckor för tidigt, den 30/5. Sen ville jag hem till mannen och storebror. Dessutom var min syster, hennes man och deras två barn hos oss. De åkte tyvärr hem samma dag vi kom hem från BB. Hade gärna velat att de stannat längre. Älskar att ha släkten runt mig. På BB hälsade svärföräldrarna på.

Min familj bor tyvärr 45 mil bort så de kunde inte komma förrän till midsommar.

Två dagar efter födseln kom kompisar och släkt och hälsade på.

Tyvärr blev jag jättesjuk tre dagar efter att sonen kommit. Hade 41 graders feber och mådde så dåligt. Blev inlagd på sjukhus två dagar pga livmodersinflammation. Var inte frisk när jag blev utskriven men jag ville hem till min familj. Min man hade båda barnen hemma när jag var sjuk. Tyvärr blev det sju vändor sammanlagt till sjukhuset innan jag blev friskförklarad. Sista gången jag var in fick jag järn intravenöst för mitt järnvärde var fortfarande så dåligt.

Ungefär fem veckor efter förlossning kände jag mig bra.

På midsommar hade vi både släkt och vänner hemma trots att jag inte var helt frisk. Men jag tycker om när vi har folk hemma.

Hade jag tagit hand om mig bättre hade jag kanske blivit frisk fortare men det vet jag ju självklart inte.

Tycker inte man ska tassa på tå kring en nyförlöst kvinna. Men alla ska självklart göra det de känner för.

Har TS eller en del andra hört talas om den den hormonella förändring som kallas baby blues några dagar efter förlossningen? Som drabbar 8 av 10 kvinnor, eller skall jag skriva "divor"

www.babycentre.co.uk/a541888/the-baby-blues

Upp till 9 dagar.
Mor och barn skildes åt.
Tekniken har utvecklats. Det jobbar annan slags personal inom BB idag.

Man får även idag stanna kvar vid behov.

Jodå, dag tre efter förlossningen. Men nu är det inte det tråden gäller. Såvida du inte snser att "baby blues" håller i sig flera månader efter förlossningen och ibland slår till månader innan.

Kan hålla med TS!

På vår föräldrautbildning på BVC pratades det om allt som mannen skulle göra. Att dom i princip inte kunde hjälpa till med bebisen alls, utan det som dem var till för var att passa upp kvinnan, städa, diska, laga mat, handla, ja, sätta den sköra lilla kvinnan på piedestal. Släkten kunde faktiskt vänta att besöka tyckte BVC och det var ju även sjukdomstider! Och mannen skulle klocka värkar, massera hit och dit på förlossningen med mera.

Men, en bra kvinna reder väll sig själv?!

Jag födde 9.30 en morgon efter rejäla värkar sen 23 kvällen innan. Min man sov inte över, jag hoppade ner och upp från sängen för att byta blöja, greja med amning, matning, pumpning etc. Då bebis kom 4v för tidigt blev det så att mannen fick börja jobba direkt och ta ledighet senare. Här städade jag, tvättade, lagade mat etc. Kan visst förstå om man haft en svår förlossning med mycket komplikationer, att det kan vara svårt att köra på som innan.

Men jag kräker på de som "inte kan göra någonting" såfort de får ett plus på Stickan. Inte städa, laga mat, klä på sig själva, behöver bäras upp i trappor och bara gnäller gnäller gnäller. Och gnäller ÄNNU värre efter FL!

Det är helt fantastiskt vad en kvinnokropp klarar av, och visst sjutton gör det ont att föda barn och alla som gjort det är suoerkvinnor i mina ögon, MEN måste man bli saltad med under/efter grav?!

Fast jag ditt inlägg handlar ju just om nyförlösta kvinnor. Eller vad menar du? Du kan finna empatin att låta kvinnor "diva" sig under dag tre, men sedan får det vara nog? I artikeln står det ju också att om man fortfarande mår dåligt efter en månad bör man söka hjälp. Med andra ord torde det vara normalt att känna sig sliten i 3,5 veckor.

Rätt att ställa krav på sin man. Speciellt efter att ha plågats av förvridna smärtor dagar i ände! Plus smärtan och allt runtomkring av att ha varit gravid i nästan ett år.