Nyförlösta = diviga narcissister

Här på FL tycks majoriteten av kvinnorna och männen anse att en nyförlöst kvinna är skör, både fysiskt och psykiskt. Det ska tassas på tå kring dem, inte krävas något av dem och de ska få allt de vill. Konstigt nog tycks de nyblivna mammorna tycka det är ett fantastiskt upplägg, att de är veka och svaga, dom har ju fött barn!

Från första stund bebisen föds flera månader efter ska hänsyn visas till den nyblivna mamman. Pappan ska passa på mammans önskemål och gud hjälpe den man som har en vilja och ett önskemål som inte är kompatibelt med mamman.

Besök undanbedes, bonusbarn kan fara åt helvete, svärföräldrar är bara besvärliga. Alla som inte har ett biologiskt band din mamman är plötsligt mindre viktiga. Mamman får inte stressa, för det kan rubba amningen och läkningen efter den oerhört traumatiska förlossningen. Hormoner ska plötsligt styra och skyllas på, mamman är inte längre ansvarig för sina handlingar och känslor, allt skylls på hormoner.

Ironiskt nog står samma kvinna några månader senare och säger att hon minsann är stark, självständig och jämställd med mannen. Kvinnor föder barn världen över utan att bli narcissister, utan att spela dödssjuk och sargad. Visst gör det ont och visst förekommer komplikationer, men det är oftast inte dom som upplevt komplikationerna som kräver att det ska daltas med dem. Dom vet oftast bättre!

Hur försvarar ni kvinnor detta beteende, att ni förvandlas till invalidiserade divor när ni fött barn?