Nyförlösta = diviga narcissister

Inte läst något i tråden men Gud vilken BRA ts, har tänkt på detta länge!!!!

Jag personligen var fruktansvärt slutkörd efter att ha burit vårt barn i nio månader och sen ha genomgått en 18,5 timme lång förlossning! Var öm i hela kroppen, varje gång jag reste på mig veckorna efter förlossningen flödade avslag ur mig (blod och sårvätska från livmodern om du inte visste), gjorde ont att kissa och bajsa eftersom jag efter 1,5 timmes krystande födde fram vårt gemensamma barn, bara två stygn men ändå! Mina hormoner va kaos så grät för ingenting, såriga bröstvårtor de två första veckorna av amning, gjorde fruktansvärt ont! Det är fruktansvärt omvälvande att föda fram ett barn, och de flesta är helt slut efteråt, både fysiskt och psykiskt! Jag tycker att det minsta partnern kan göra är att sköta markarbetet första veckorna. Min man gjorde det gärna efter att jag frivilligt tagit sönder min kropp! Den läkte fort men va inte direkt pigg i början!

Vi tog emot besök från början, familj och närmsta vänner men jag hade aldrig dömt någon som vägrar besök första tiden! TS, du har själv aldrig fött barn va?

De första veckorna efter förlossningen är kvinnan skör och bör behandlas så, många har sytts och kan ha skador som måste vila. Dessa veckor är också då man bygger upp anknytningen och då uppskattar iaf jag som kvinna att man får vara själva i familjen de.n största tiden, det innefattar även eventuella bonusbarn såklart som ockaå bör lära känna den nya familjemedlemmen. Men detta ska inte pågå flera månader. Dock bör ju föräldrarna dela på ansvaret för barnet den tid ingen arbetar, och det är också viktigt för att den afbetande föräldern ska bygga upp sin anknytning. Familjelivs samlade åsikter ger jag inte mycket för men det finns ju några kloka och jämställda. Det är dock viktigt som man (och kvinna) att förstå att en nyförlöst i många fall är att jämställa med en nyopererad och bör behandlas så. Man sjukskriver tex inte nyförlösta som egentligen skulle sjukskrivas från afbetet med liknande skador.

Här på FL tycks majoriteten av kvinnorna och männen anse att en nyförlöst kvinna är skör, både fysiskt och psykiskt. Det ska tassas på tå kring dem, inte krävas något av dem och de ska få allt de vill. Konstigt nog tycks de nyblivna mammorna tycka det är ett fantastiskt upplägg, att de är veka och svaga, dom har ju fött barn!

Från första stund bebisen föds flera månader efter ska hänsyn visas till den nyblivna mamman. Pappan ska passa på mammans önskemål och gud hjälpe den man som har en vilja och ett önskemål som inte är kompatibelt med mamman.

Besök undanbedes, bonusbarn kan fara åt helvete, svärföräldrar är bara besvärliga. Alla som inte har ett biologiskt band din mamman är plötsligt mindre viktiga. Mamman får inte stressa, för det kan rubba amningen och läkningen efter den oerhört traumatiska förlossningen. Hormoner ska plötsligt styra och skyllas på, mamman är inte längre ansvarig för sina handlingar och känslor, allt skylls på hormoner.

Ironiskt nog står samma kvinna några månader senare och säger att hon minsann är stark, självständig och jämställd med mannen. Kvinnor föder barn världen över utan att bli narcissister, utan att spela dödssjuk och sargad. Visst gör det ont och visst förekommer komplikationer, men det är oftast inte dom som upplevt komplikationerna som kräver att det ska daltas med dem. Dom vet oftast bättre!

Hur försvarar ni kvinnor detta beteende, att ni förvandlas till invalidiserade divor när ni fött barn?

Det du beskriver är en högst okomplicerad förlossning, grattis!

Jo, jag har både fött vaginalt och snittats.

Varför tror så många att jag inte fött barn eller att jag är man baserat på det jag skriver. Är det så svårt att förstå att det finns kvinnor som fött barn och kommit ur det utan att utnyttja situationen fullständigt? Utan att bli traumatiserade/invalider?

Kan inte heller förstå detta beteende. Har fött två barn och varit på benen samma dag båda gångerna. Besök togs glatt emot dagen efter. Ville ju visa upp mina underverk! Vi fortsatte våra liv som vanligt och besökte andra och andra besökte oss någon/några dar i veckan kanske. Det var lite krångligt att få till amningen i början men det var ju bara att gå undan lite. Det gick, hör och häpna, att knyta an och vara i sin lyckliga lilla bebisbubbla ändå.

Det kan nog vara så att det är svårt att tro att en kvinna som själv fött barn är så okunnig om de trots allt ganska vanliga problem som kan förekomma efter förlossningar.

Man mår olika efter förlossning. Det låter som att du, ts, har mått ganska bra efter dina. Kul för dig. Desto tråkigare att se att du saknar förståelse för andra, mindre lyckligt lottade.

Själv har jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde efter min första förlossning. Som tur är hade jag folk omkring mig som visade förståelse...

Bvc kollar mödrars psykiska hälsa pga att det är så pass vanligt med depressioner, eller ännu värre. Men det kanske du inte visste?