Hur tänker ni som inte tar med er bonusbarn på semester?

Om jag som bonusmamma får svara för hur jag tänker kring detta så tycker jag att man kan faktiskt inte kan "klandra" bonusföräldern då det är föräldrarna för bonusbarnen som har ansvar och ser till just sina barn och jag som bonus mamma till 2 och mamma till 1 tänker på mitt barn och vad jag vill göra för mitt barn och dennes liv och upplevelser och fostran precis som bio föräldern ska göra för sina barn. alla föräldrar ser ju till sina egna barn och hur mkt man engagerar sig är olika. och om jag skulle ex vilja åka utomlands med mitt barn så ansvarar jag och pappan till detta och vill pappan och bonus barnens mamma att bonusar ska följa med så tycker jag att de ligger i deras intresse tillsammans att se till att bonusbarnen kan följa med. Vet bara själv hur jag skulle göra om jag var ex separerad, jag skulle inte alls ha problem med om resan inföll på min vecka och skulle dessutom betala hälften för mitt barn för att denne skulle få möjlighet och följa med också. Ekonomiskt är det dom 2 som betalar för sina barn och jag och pappan för vårat. Och det är där skon oftast klämmer hos separerade föräldrar, att samarbetet tryter och oftast blir det nej och delade meningar pga att de vill bråka och jävlas med varandra. Jag skulle inte ha nåt emot att ha bonusarna med men om vi ex skulle vilja resa så vet vi redan innan att de skulle bli bråk och tjafs om allt och inget. En utomlands resa skulle jag göra med mitt barn men skulle inte ha råd med alla men om vi nu skulle göra det så skulle vi garanterat planers in något med bonusarna också i liknande aktivitet som ex Legoland eller liknande. Så skulle inte utesluta dom helt och hållet men somsagt klandra dina föräldrar för trytande samarbete istället för " pappans nya familj"

Jag tycker inte det är konstigt att man i en familj gör olika saker med olika barn. Jag har två helsyskon och mamma var ensamstående - hon tog med ett eller två barn i taget på olika resor. Jag är äldst och var i London tre gånger med mamma, sen vill syrran också åka till London - mamma orkade två gånger. Brorsan fick sedan åka till New York när mamma vägrade London igen. Så alla fick åka, men olika länge, olika antal gånger och till olika resmål. Sånt är livet. Men visst förstår jag att det är tråkigt att aldrig få följa med. Dock har jag svårt att förstå hur föräldrar kan åka på en veckas solsemester till Turkiet utan att ta med barnen alls utan lämna dem med barnvakt.

Jag har visserligen inga bonusbarn men har en nyfiken fråga. Säg att bonusbarnet är i tonåren medan det gemensamma barnet är i småbarnsåldern. Vilken typ av resa åker man på då? En som passar det yngre barnet eller en som passar det äldre? Kan man lämna det äldre barnet hemma ibland för att åka på nått småbarnsanpassat om den biologiska föräldern sen tar med det äldre på en resa senare?

När jag ställer frågan så menar jag att man åker på semester med gemensamma barn, men inte tar med sig bonusbarn. Alltså handlar det inte om att inte få åka på vuxensemester, utan i ett situation där man aktivt väljer att utesluta vissa barn. Om det handlar om att man inte kan ta med sig barnet utomlands på grund av att den andra föräldern inte godkänner det så är det naturligtvis också en annan grej och inget man alltså aktivt väljer.

Jag undrar; ni som kan tänka er att åka på semester utan bonusbarn, har ni själva varit bonusbarn och blivit "bortvalda" och i så fall har en upplevelse av detta som inte är negativ? Det skulle jag tycka vara intressant att veta om. Om man faktiskt kan göra det på ett sätt som inte lämnar spår hos barn och isåfall hur?

Vad gäller min egen situation så handlade det inte om några samarbetssvårigheter mina föräldrar emellan. Jag hade gärna fått följa med, om jag blev medbjuden. Däremot hade mina föräldrar väldigt skilda ekonomiska situationer. Min mamma var ensamstående och arbetslös i princip hela min uppväxt. Vi gick på socialbidrag och oftast hade vi inte ens tillräckligt med mat hemma. Pappas nya familj hade två inkomster och en ekonomi som (uppenbarligen) möjliggjorde utlandssemestrar (och för den delen, semestrar inom Sverige). Min mamma tog ett lån för att EN gång under hela vår uppväxt kunna åka utomlands med oss. Med pappa har vi aldrig varit utanför Sveriges gränser. Är det detta som kallas "samarbetssvårigheter"? Att mamma inte kunde betala för oss, hur gärna hon än ville? Om det är en ekonomisk fråga så anser jag att man anpassar semestern efter ekonomin, inte anpassar antalet barn efter vilken semester man vill ha.

Och även om föräldrarna har samarbetssvårigheter (som alltså inte går ut på att någon motsätter sig en utlandsresa), är det ett giltigt skäl till att lämna bonusbarn hemma? Anpassar man sig inte efter den situation man är i? Om man har en familjekonstallation som innefattar bonusbarn så är det också något man aktivt går in i och då är det ens ansvar som vuxen att inte bara se till sina egna barns intressen. För det är vi som är vuxna, barnen är utsatta för oss och får i slutändan ta konsekvenserna för våra val.

Dom gånger jag betalar för semestern avgör jag om mina bonusbarn ska följa med. Ibland följer dom med, ibland vill jag bara ha mina egna barn med. Som nån skrev är det inte det samma med egna barn som med andra barn, det gäller förstås vid semester också. Dom gånger min fru betalar avgör hon, och det blir samma där, ibland, ibland inte. Orättvist? Kanske, men det händer ju att bonusbarnen åker på semester med sin pappa, och då får ju naturligtvis inte mina barn följa med. Det jämnar nog ut sig.

Hur hanterar ni då de barn som inte får följa med? Hur förklarar ni det och hur känner de inför det? Är du beredd att välja bort dem även om de känner sig ratade, för att du ska få den semester du vill?

I regel kompenseras dom med nåt annat. Ska dom göra nåt med sin pappa, så "passar vi på" att göra nåt utan dom. Ibland följer dom med oss medan deras pappa gör nåt på sitt håll utan dom. Det händer säkert att dom gärna hade följt med, men nån direkt orättvisa i antalet semestrar finns knappast då de åker med typ varannan gång , med oss, eller med sin pappa. Och ja, jag tycker nog jag kan göra saker med bara mina egna barn om jag vill det, utan att känna mig allt för elak. Det är ju inte så att jag tar bort nåt från dom, det hade ju inte blivit fler semestrar eller aktiviteter om jag inte funnits med i bilden.

TS, själva kärnfrågan i din TS ställer jag mig lite frågande till.
Frågan borde väl vara hur en förälder kan favorisera några av sina barn? Hur kan en person med blodsband och föräldraransvar välja bort några av sina barn? Ge några av sina barn allt och andra inget?

Jag undrar hur din mamma hjälpte dig bearbeta att du blev bortvald?
Skyllde hon på pappas nya och tog på dig offerkoftan?

Jag blev inte bara bortvald på resor, jag var prio sist i alla lägen hos min far! Inte sjutton skyller jag det på pappas nya trots att hon inte det minsta var en sympatisk och trevlig person.
Jag skyller det på den som de facto var ansvarig, min far.
Min mamma hjälpte mig med att hantera detta, inte genom att tycka synd om mig hela livet, genom att vara en sjuhelsikes bra förälder, genom att prata, genom att finnas för mig utan att klä mig i offerkoftan och utan att berätta vilken hemsk häxa pappa var tillsammans med. Hon blandade aldrig in sina känslor i min besvikelse, hon sa aldrig ett ont ord om varken pappa eller hans nya.
Hon lärde mig om livet, lärde mig mitt värde, att tro på mig själv och att jag var perfekt precis som jag var.
Hon hittade inte en syndabock som jag senare i livet fortfarande skulle känna agg mot och genom obearbetade känslor indirekt tycka synd om mig på ett forum.

Hur gammal är du?
Du kanske borde prata ned någon som kan hjälpa dig bearbeta detta?

Har haft ungefär samma situation som Clotilda beskriver och håller helt med. Jag förstår inte hur ni tänker. Har gått med en känsla av att bli bortvald halva livet på grund av en självisk och elak kvinna och min veka pappa som inte kämpade för att jag och min bror skulle få vara med. Förstår inte hur man aktivt kan utesluta vissa barn och bortförklara det som bonusförälder. Som vuxen kan man sätta sig över vissa mindre trevliga känslor man har, därför att man vet att det är rätt sak att göra.

Du missförstår mig och jag inser att jag valt fel ord. När jag säger bonusbarn så syftar jag inte enbart på den vuxna som inte är biologisk förälder utan på båda. Alltså, hur man kan välja bort halvsyskon borde väl vara den korrekta frågan. Termen "bonusbarn" är dock så vanligt förekommande här på Familjeliv och det är alltid dem man läser om inte får följa med på semstrar.

Jag lägger inte skulden och ansvaret allena på pappas nya. Det var många år sedan jag hade en sådan syn på min pappa. Han får självklart ta ansvaret för sina egna handlingar. Jag är över trettio och har haft hjälp att bearbeta sådana saker i hela mitt vuxna liv. Tyvärr är det vissa saker som sätter spår som sitter där, och det här är en av dem. Att inte få vara med i den "nya" familjen. Att resonera med barnet inom sig som förmodligen för alltid kommer känna sig ratat är inte det lättaste. Hur som helst så var detta inte meningen att bli en tråd om min situation utan jag ville bara veta hur folk tänker eftersom jag så ofta läser här på Familjeliv om barn (bonusbarn, halvsyskon, låtsassyskon) som inte får följa med på semestrar.