Hur tänker ni som inte tar med er bonusbarn på semester?

Ok, jag kan ge den mörka sidan ett ansikte. Vi åker allihop men helst skulle jag slippa ha med min bonusdotter. I praktiken skulle jag nog få för dåligt samvete, men hade hon inte kunnat få reda på det... Jösses vad jag hellre åkt utan henne! Det är något HELT annat att resa med andras barn. Att ha med en gnällig unge som hela tiden vill ha pappas uppmärksamhet... Säkert inte värre än andra ungar men hon är inte min så det känns värre. Och i samma rum som henne dygnet runt i en vecka... Missförstå mig inte, hon är en fin tjej, men jag klarar inte av så mycket kontakt utan uppehåll. Vill inte passa min systerdotter dygnet runt i en vecka heller, och henne har jag känt sen hon var bebis. De här semestrarna tär hårt på oss, jag blir grinig och vill krypa ur mitt eget skinn, hon bara klagar och är missnöjd, och emellan springer pappan och försöker få alla glada. Puh! Fy fan för semestrar! Jag längtar tills hon blir så stor att hon inte vill följa med. Hoppas jag och min man ännu är tillsammans då så jag kan få njuta av det. För nu längtar jag bara tillbaka till jobbet.
TS, jag förstår verkligen att man som barn känner sig bortvald, och vi ser till att det inte blir så. Bonsen får åka på dubbla semestrar vilket kan te sig orättvist när våra blir större, men det kan väl vara kul med en fördel för alla dessa skilsmässobarn.
Men jag kan ibland känna att det vore skönt med förra generationens inställning till pappors ansvar för sina särkullsbarn. Inget jag är stolt över.

Jag undrar också.

Blev inte ens erbjuden att följa med när pappa fick en gratis resa till EuroDisney "för hela familjen" via jobbet.

Jag gick i gymnasiet då och hade älskat att springa runt med mina mindre halvsyskon, och han gnällde dessutom inför mig om hur jävla jobbigt det skulle bli att behöva valla dem genom köerna till attraktionerna.

Tack för den, pucko.

Det visste jag inte. Men du måste ju förstå att de som har samarbetssvårigheter med den andra vårdnadshavaren, blir detta ändå sjukt problematiskt. 

Låt oss säga att man planerar en resa till Grekland, och bonusbarnet kan inte följa med för att den ena vårdnadshavaren aldrig i livet tillåter detta, trots att denne slipper betala ett öre. Då är det så, och finns inget att göra åt saken.

 

Men då får man ju säga till barnet att "tyvärr kan du inte följa med för din andra förälder vill inte det".

Så lär ju barnet själv komma fram till ett och annat om den föräldern så småningom.

Så är sanningen, men hur ledsen blir inte barnet då? Det beror ju på barnets ålder, men tänk dig ett litet barn som förstår sig på det halvt, men blir helt hjärtkrossad. Nä jag vet inte  

Zayco - jag vet, det är en grymt svår och orättvis situation.. Jag anser att man aldrig skall prata skit om den andre föräldern, för man bör hålla barnet utanför konflikterna så långt det går.. Men man skall heller inte ta på sig skulden för en annan människas val. I en sådan situation hade vi antagligen berättar sanningen ngt förskönad, tex att mamma (som det är i vårt fall) väldigt gärna också vill ha lite tid med dig.. Eller ngt.. Men det är svårt - tror iallafall inte på att säga att NI inte vill ha barnet med. Det bästa vore ju att få ett avtal skrivet som även reglerar semestrar, tex att den andre föräldern inte har ngt att säga till om resmål så länge resan inte inkräktar på den andra förälderns tid. Man får då även naturligtvis se till att man bestämmer vilka veckor respektive förälder skall ha semester med barnet.

Mamman till mina bonusar har inte mindre än 4 resor inplanerade i år, 3 av dessa infaller på hennes vecka. Barnen ska inte med på en enda, de ska vara här. Har inte så mycket med att vara bonus eller inte att göra tydligen.
Min och sambons första resa var utan barn. Varför? För att det var en romantisk vuxenresa och vi ville att vår första resa tillsammans skulle vara utan barn. Men vi la denna på en icke barnvecka när de gick i skolan, så det var inga konstigheter.
Efter det kör vi varannan resa med barn. Varför? För att jag inte har barn och således blir varannan resa bara för vuxna.
Så vartannat år åker vi alla på sommarlovet, vartannat år åker jag och sambon på en icke barnvecka efter skolorna börjat igen.

Oldie - vi åker på barnfria resor oxå :) - tycker jag är självklart, man behöver vara vuxen o "ett par" oxå i förhållandet, med eller utan barn.
Men om vi tar med ett barn tar vi med alla - detta gäller "stora sommarsemestern" då, inte minisemestrar som inträffar när bonus är hos sin mamma - för som jag skrev ovan, livet sätts inte på paus för att ett barn inte är här..

Håller helt med dig om att inte sätta livet på paus :)

Vi har pratat mycket om livet och hur vi ska göra i framtiden om vi får ett gemensamt, min sambo tycker att vi ska fortsätta vartannat år. 
Han menar att det kommer vara så stor åldersskillnad och att då vartannat ta med alla barnen men vartannat åka med bara en liten när "skolbarnen" går i skolan. Lite beroende på om de stora barnen åker med sin mamma, gör de det så tycker han att vi ska kunna åka när de går i skolan och inte är här även om en liten är med och sen när denna liten inte är så liten och om de andra barnen inte åker med mamma ta tid och resa bara han och jag igen.

Det blir ju en helt annan sak om man har fler barn än bonusarna och med rättvisan, ni har ju en annan situation och mer och fler att ta hänsyn till än vi i har :) att bara vara 2 vuxna vv gör det hela en aningen lättare när det kommer till dessa saker.. 

Jag tycker inte det är konstigt att man i en fam