Hur tänker ni som inte tar med er bonusbarn på semester?

Man får inte dubbelt av allt...
Och som sagt, att man får något eller får göra något med sin mamma kan aldrig väga upp att man blir utesluten av sin pappa, eller tvärtom.
Ett barn bryr sig inte om antalet semestrar. Ett barn vill bara känna sig delaktig i båda sina familjer. Känna att man är lika mycket värd som de gemensamma barnen i respektive familj.
Jag tror inte folk förstår hur det känns. Hur skulle du känna dig om din pappa och dina syskon ALDRIG ville ha med dig på familjesemester med argumentet att du har ju redan varit på semester med någon annan...
Semesterresor är ju att skapa minnen tillsammans som familj. Att uppleva något tillsammans. Det är ju knappast så att ett barn absolut behöver en veckas avslappning på Mallorca om året för att klara av resten av året. Då kan man ju lika bra ha semester hemma. Så bara för att man fått åka med en förälder någonstans så betyder inte det att man inte behöver få följa med när den andra föräldern åker med sin nya familj.

Jag tycker egentligen att rubriken är fel - den borde vara "Hur tänker ni som inte tar med alla era barn på semestern". För ibland låter det som att bonusbarn är något särskillt slags barn, eller hur jag ska säga. Men det handlar ju om att man som förälder av olika skäl väljer att bara ta med sig något/några av sina barn på semestern.

Men just när det gäller semester så kan ju barnet vara hos den andre föräldern den veckan. Ska då övriga familjen stanna hemma i stan och inte göra nånting kul då? De flesta separerade försöker vara rättvisa. Men pusslet går inte alltid ihop. Mina föräldrar är inte skilda. Men jag har varit på läger och övriga familjen var på semester. Och nåt problem var det inte.

Man kan tänka, jag vill inte resa ihop med dem, bla för att jag inte vill att vi tillbringar så mycket tid sittande i knät på varann. 

Det är en sak om man inte kan följa med av någon anledning, men hade varit välkommen om man hade kunnat/velat. Och om den andra föräldern inte låter barnet åka eller försvårar med byte av ug dagar så att det inte går att följa med så tycker jag det iofs är tragiskt, men barnet i fråga vet förmodligen att det är välkommet åtminstone.

Jag tycker också det är skillnad på saker man gör hyfsat ofta, kortare resor, bio, gå ut och äta osv. Då kanske bonusbarnet är med ena gången men sen inte nästa. Även ett barn förstår att familjen inte bara sitter hemma och lever på vatten och bröd den tiden man inte är där.

Det jag opponerar mig är när man planerar något som uppenbarligen är väldigt speciellt, som man kanske bara gör en gång på flera år. Att då uttryckligen säga att bonusbarnet inte är välkommet, det tycker jag verkligen inte är snällt.

Att som barn förstå att tex pappa kämpar nu i två år för att spara pengar till något han verkligen vill göra, något han väntat så länge på, något som han ser så mycket fram emot: att få resa utomlands med sin familj!! Oj, ja just det ja, DU får tyvärr inte följa med... Vi hade bara råd att köpa resa för tre personer och då är det ju klart att det blir DU som får stanna hemma, det förstår du väl? Men jag lovar att skicka ett vykort. Och visa foton när vi kommer hem. Och du kommer ju säkert att hitta på något kul med mamma...

Jag tänker verkligen inte känna mig som en elak person för att jag har de funderingar jag har. Jag är inte elak eller ego. Jag är bara människa jag med. Jag anser inte att mina bonusar är några att tycka synd om pga att de inte valt att bli skilsmässobarn. I många fall kan det ju faktiskt vara så att de mår bättre av att föräldrarna inte bor med varann.

Man kan vinkla allt till elakheter, men jag tror att man kanske inte ska analysera sönder allt. Kanske jag inte är elak för att jag vill ta en ensam utflykt med mitt bio-barn? Kanske jag bara för en gång skull känner att jag vill göra något för mig? Jag som bonusmamma räknas ju trots allt inte helt och fullt när allt ställs på sin spets. Inga rättigheter till egentligen nånting förutom just det ekonomiska bidraget. Jag har ju känslor även fast jag är vuxen. Nåja det är inte det och mig detta handlar om, så någon elak kommentar om mig som person behövs inte.

Jag tänker en del på hur jag i framtiden förklarar orättvisor som dyker upp mellan vårt gemensamma barn och bonusarna. Varför de får dubbla kalas, dubbla uppsättningar surfplattor, kalas, resor, rum osv. Materialistiska saker visst, men barn ser sånt. Ska jag då säga att det är så himla synd om bonusbarnen? Nä tänker absolut inte klä dem i någon offerkofta när det i detta fallet inte är berättigat.

Om du syftar på mitt inlägg så menar jag inte alls att du skulle vara elak. Jag kan tycka att det är synd att du inte ser din mans barn som en del av er familj på riktigt. Men relationer och kärlek går inte att tvinga fram så det betyder inte att man är elak, inte alls.

Däremot tycker jag att din man gör fel om han väljer att göra något så stort och så speciellt med bara ett av sina barn. Då tycker jag det är bättre att ni väntar tills ni har råd att åka allihopa så att din man man kan dela upplevelsen med ALLA sina barn. Du, din man och ert gemensamma barn kommer säkert att få många underbara minnen tillsammans ändå genom åren.

Jag ser dem som en del i vår familj, på riktigt. Men visst jag kommer säkert att känna extra mkt för mitt egna barn som jag burit i 9 månader. Konstigt? Nej. Kommer jag att visa det? Nej, jag är vuxen.

Jag får helt enkelt säga att det är synd om bonusarna den dagen mitt barn ifrågasätter saken. Och att barnet får va nöjd över att sitta hemma när syskonen drar till mallis, för han bor ju tillsammans med båda sina föräldrar. Överdrivet, ja kanske. Självklart finns det lösningar på både förklaringar och hur man väljer att åka på semester. Jag ser inga jätteproblem men det hade varit kul med förslag och olika vinklingar.

Mina föräldrar har också tagit barnen till sig på alla sätt och vis. Om de vill åka på resa med sitt biobarnbarn, ska de få det? Eller är det då också fel? Helt ärligt tror jag att det är de vuxna som skapar problemen rätt ofta. Och vad min man anser om allt det här är inget som är relevant här, för det här är mina funderingar.

Trevlig söndag :)

Klart att det inte är konstigt om du känner extra för ditt eget barn. Inget fel i det. Men man får ju hoppas att din man känner lika mycket för alla sina barn. Och att det är viktigt för honom att få dela en speciell semesterresa med dem alla.

Och givetvis gör dina föräldrar precis som de vill.

Jag tror du missuppfattar mig lite. Jag tycker inte att det automatiskt är synd om bonusbarn. Det som är viktigt är att föräldrar alltid gör sitt bästa för att behandla ALLA sina barn lika. Oavsett om man är skild eller inte. Inte skulle en kärnfamilj lämna ett barn hemma från en resa till mallis bara för att det barnet tidigare fick följa med bästisens familj på semester, med motiveringen att du redan har haft den upplevelsen. Man vill väl dela en sådan upplevelse med hela sin familj?!

Det hade varit skillnad i en familj där man kanske åker utomlands tex 3 gånger om året. Då är det kanske inte hela världen om någon inte följer med nån gång, för de följer med nästa gång istället. Men när det handlar om att behöva spara i tre år och åka utan bonusar eller i fyra år för att åka alla, ja då tycker jag man väljer det sista alternativet.

Och jag tror inte att ett barn ser det som orättvist att halvsyskonen gör något med sin mamma när de inte är hos er. Den inställningen tror jag kommer från föräldrarna i så fall.

Valkyria75, jo, så görs även med helsyskon..
Dock gäller det inte en kärnfamilj men min bonus mamma åker på EN utomlandssemester om året, med sitt ena barn.. Sitt andra barn lämnar hon hemma eftersom det barnet åker utomlands med sin pappa (barnen har olika pappor)...