Hur tänker ni som inte tar med er bonusbarn på semester?

Ok, men då pratar vi om något annat än att välja att inte ta med bonusbarn på semester och då finns det ju inte så mycket att göra åt saken. Känns som att det skulle vara knepigt att förklara det för ett barn dock. I alla fall om man vill undvika att kasta skuld. Låter jobbigt. Har du varit i den situationen själv?

I mitt eget fall handlade det aldrig om det. Som tur var. Eller... Jag vet inte vad som hade varit värst.

Vi bodde varannan helg hos pappa och känslomässigt för ett barn kan jag säga att det förmodligen inte spelar någon roll om man bor där heltid eller en helg i månaden. Känslan av att vara bortvald, inte få vara med är lika stark för det.

Jag minns inte hur man berättade det faktiskt. Men minns att de åkte ungefär en gång om året och vi fick inte följa med en enda gång. Tror det ibland hade något att göra med att henne föräldrar betalade, men de var inte alltid med.

När jag ställer frågan så menar jag att man åker på semester med gemensamma barn, men inte tar med sig bonusbarn. Alltså handlar det inte om att inte få åka på vuxensemester, utan i ett situation där man aktivt väljer att utesluta vissa barn. Om det handlar om att man inte kan ta med sig barnet utomlands på grund av att den andra föräldern inte godkänner det så är det naturligtvis också en annan grej och inget man alltså aktivt väljer.

Jag undrar; ni som kan tänka er att åka på semester utan bonusbarn, har ni själva varit bonusbarn och blivit "bortvalda" och i så fall har en upplevelse av detta som inte är negativ? Det skulle jag tycka vara intressant att veta om. Om man faktiskt kan göra det på ett sätt som inte lämnar spår hos barn och isåfall hur?

Vad gäller min egen situation så handlade det inte om några samarbetssvårigheter mina föräldrar emellan. Jag hade gärna fått följa med, om jag blev medbjuden. Däremot hade mina föräldrar väldigt skilda ekonomiska situationer. Min mamma var ensamstående och arbetslös i princip hela min uppväxt. Vi gick på socialbidrag och oftast hade vi inte ens tillräckligt med mat hemma. Pappas nya familj hade två inkomster och en ekonomi som (uppenbarligen) möjliggjorde utlandssemestrar (och för den delen, semestrar inom Sverige). Min mamma tog ett lån för att EN gång under hela vår uppväxt kunna åka utomlands med oss. Med pappa har vi aldrig varit utanför Sveriges gränser. Är det detta som kallas "samarbetssvårigheter"? Att mamma inte kunde betala för oss, hur gärna hon än ville? Om det är en ekonomisk fråga så anser jag att man anpassar semestern efter ekonomin, inte anpassar antalet barn efter vilken semester man vill ha.

Och även om föräldrarna har samarbetssvårigheter (som alltså inte går ut på att någon motsätter sig en utlandsresa), är det ett giltigt skäl till att lämna bonusbarn hemma? Anpassar man sig inte efter den situation man är i? Om man har en familjekonstallation som innefattar bonusbarn så är det också något man aktivt går in i och då är det ens ansvar som vuxen att inte bara se till sina egna barns intressen. För det är vi som är vuxna, barnen är utsatta för oss och får i slutändan ta konsekvenserna för våra val.

Hur hanterar ni då de barn som inte får följa med? Hur förklarar ni det och hur känner de inför det? Är du beredd att välja bort dem även om de känner sig ratade, för att du ska få den semester du vill?

Du missförstår mig och jag inser att jag valt fel ord. När jag säger bonusbarn så syftar jag inte enbart på den vuxna som inte är biologisk förälder utan på båda. Alltså, hur man kan välja bort halvsyskon borde väl vara den korrekta frågan. Termen "bonusbarn" är dock så vanligt förekommande här på Familjeliv och det är alltid dem man läser om inte får följa med på semstrar.

Jag lägger inte skulden och ansvaret allena på pappas nya. Det var många år sedan jag hade en sådan syn på min pappa. Han får självklart ta ansvaret för sina egna handlingar. Jag är över trettio och har haft hjälp att bearbeta sådana saker i hela mitt vuxna liv. Tyvärr är det vissa saker som sätter spår som sitter där, och det här är en av dem. Att inte få vara med i den "nya" familjen. Att resonera med barnet inom sig som förmodligen för alltid kommer känna sig ratat är inte det lättaste. Hur som helst så var detta inte meningen att bli en tråd om min situation utan jag ville bara veta hur folk tänker eftersom jag så ofta läser här på Familjeliv om barn (bonusbarn, halvsyskon, låtsassyskon) som inte får följa med på semestrar.

Jag ska rätta mig själv igen tror jag. Syftet med tråden är inte att ta reda på hur man tänker utan jag är mer nyfiken på om man är medveten om vad det kan göra med barn att behandla dem så olika. Jag vill gärna tro att man inte fattar vilka spår det kan sätta när man låter egna intressen eller konflikter mellan vuxna att gå ut över barn.

Ok, jag förstår att det finns giltiga skäl ti att inte ta med alla barn på semester, men de flesta som räknas upp här är ju ändå sett ur ett barnperspektiv. Att man faktiskt försöker göra på ett sätt som passar alla och att det inte fungerar att ta med alla barn när det skiljer mycket i åldrar och intressen, etc. Ekonomikortet kan jag inte riktigt köpa. I vissa fall förstår jag med min vuxna hjärna att det är vettiga argument, men hur mycket biter sånt på barn kan man ju fråga sig?

Sen Oldie, håller jag inte med dig om att en bonusvuxen inte har ansvar för semester. Med betoning på ordet VUXEN så har man ju alltid ett ansvar. Ger man sig in i ett förhållande där ens partner redan har barn så får man också vara beredd på att anpassa sig efter de premisserna. Att säga "det är inte mina barn" och sedan skita i vilka konsekvenser det får för barnet som varken valt att ha skilda föräldrar, halvsyskon eller bonusföräldrar håller inte. Man har som vuxen alltid ett ansvar och kan man inte hantera det så bör man inte ge sig in i sådana situationer. I slutändan ligger det förstås på den "riktiga" föräldern att ta det yttersta ansvaret men att avskriva bonusföräldern allt ansvar är att idiotförklara en vuxen människa som bör veta bättre. Och sånt vill jag inte gärna syssla med.

Oldie, får jag fråga vad du menar med att du inte är ekonomiskt ansvarig för din sambos barn. Det må stämma, men det intressanta är ju om du för den sakens skull skulle vara beredd att lämna hans barn hemma medan ni åker på semester med er "riktiga" familj på grund av att du inte vill ta ekonomiskt ansvar? Det är här den stora skillnaden ligger i, tycker jag, och här det är så viktigt att se till barnen över ekonomin.

Trevligt, varför inte det?

Jag förstår inte varför det måste vara BARA förälderns ansvar. Jag anser att man som vuxen har ett ansvar just på grund av att man är vuxen och att den biologiska föräldern brister i sitt ansvar betyder det inte att man kan frias från sitt. Vi är väl alla medmänniskor och vad lagen säger om ekonomiskt ansvar etc väger i mina ögon ganska tunt som argument om situationen är att ett barn far illa.

Nej, livet är inte rättvist och vi har olika förutsättningar delvis beroende på vilka föräldrar vi föds med. Och nej, man kan inte ansvara för alla andras barn. Men barn som ingår i en familjekonstellation man själv ingår i, vare sig det är egna eller andras barn, har man ett medmänskligt moraliskt ansvar över.