Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013
Någon mer som precis är på gång att starta en utredning och vill följas åt de närmsta månaderna? Dela erfarenheter och dylikt?
-
-
Svar på tråden Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013
-
Min sambo har känt sig stressad under det första året som gått , nästan så att om jag har sagt att jag har ÄL vill han inte ha sex för att det blev så krystat och att han skulle prestera.
Det löste vi genom att jag inte berättade när det var dags, ibland kunde han ju dock lista ut det i alla fall men oftast så har det gått bra
Nu vill han däremot ha stenkoll eftersom han också är så jäkla trött på att inget händer nu och för att vi längtar så mycket efter att få bilda den där lilla familjen. -
Självklart! Välkommen hit! :)camilla1979 skrev 2013-01-17 11:22:26 följande:Hej på er!
Letade lite och fann denna tråd då även vi är på väg in i utredning. Har läst igenom era inlägg och då det känns som att ni befinner er på exakt den nivån där vi nu är (Första mötet 14 februari) hoppar jag också gärna med här, hoppas det är OK
//CamillaJa, min man är lika på i viljan att få barn, men sen så tänker han nog inte lika mycket på allt dagarna i ända som jag gör. Men som sagt så känns det som vi kvinnor ALLTID tänker mest, eller? Haha.Sorkfeber skrev 2013-01-17 10:37:34 följande:Vad häftigt att HA ÄL. jag hoppas innerligt att jag ngnsin får uppleva det också, vill bara att det ska vara onsdag nästa vecka så att vi får ngt konkret att gå vidare med efter mötet!
"Tur" att jag jobbar hela helgen och nästa vecka, mina tankar bara snurrar med bäbis så att jag spricker!
Är era män lika "på" på bäbisfronten eller får ni hålla tillbaka lite för att inte stressa dem, låter kanske konstigt formulerat men jag vet inte hur jag ska skriva.
Min karl går nog igenom en 30-års kris och vill/vill inte/panikar/vill/ok inför allt detta, tror han inte KAN vara på samma plan som mig (oss kvinnor?) egentligen.
Men han följer med och jag vet att han vill men att detta stressar honom lite.
Men vem fan stressar inte detta!? ;)
Min man börjar tänka som mest på det precis när vi ska ha sex vilket inte är en bra kombination. Så jag brukar säga åt honom att han inte får tänka. :) Det hjälpte dock inte att jag ropade ut "jaaaa, glad gubbe på äl-test! Det blir sex ikväll" förra månaden för det satte lite för mycket press..
-
Åh tack för att ni delar "Intetnyttpåplusfronten" & "Vårväntanochlängtan":
Fast att jag vet att vi är normala i den utstreckningen så är det så skönt att höra fler historier, liten som Bullen (ungdomsprogrammet) all over again ;)
Eftersom vi är inne på vårat första år så kan jag förstå "paniken" min man känner stundtals, men ju mer jag håller tillbaka lite på att prata sönder honom ju mer märker jag att det kommer mer och mer.
Jag VET som sagt att han vill ha barn, inte så, bara att det blir väl så verkligt när vi ska försöka nu i utredningen, svart el vitt på ngt sätt.
När vi träffades för 4 år sedan var han den som var mest PÅ och jag fick tidigt i vårat förhållande (3:e dejten) berätta att jag förmodligen inte kunde få barn, sen nu sista åren har allt vänt och eftersom ett litet hopp väcktes i mig att jag kanske kan få bära ett barn, vill jag nu försöka.
Aja, ...
Jag tror att kroppen och hjärnan är en lustig manick som gör allt för att vi ska överleva in i det längsta.intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-17 11:48:49 följande:Ja hoppas att vi plussar allihop ;)
Försök 2 sen spolningen nu, känns som att man har lite mera hopp nu dessa 3 mån efter. :) Innan har jag inte haft något hopp på flera månader...
Kram kram!
Min man är lika "på" som jag, kanske att jag är mer intresserad av själva utredningen iom att jag läser en massa om det dagligen, han är mer intresserad av mötena på kliniken :)
Första året höll jag tillbaka för att inte stressa honom, andra året var förjävligt, sexet var värdelöst och bara tvångssex... Vi hade problem som vi aldrig har haft varken före eller efter det året, tex han fick inte upp den, kan kunde inte komma osv. Jag mådde skit och allting var ett helvete.
Nu är det harmoniskt igen, vi sexar på som vi känner för utom ÄL veckan då vi kör varannan dag. :) Han har koll på min ÄL och jag måste inte anstränga mig så hårt, vi båda vet att när vi lägger oss på ÄL dagen så är det sex som gäller ;)
Jag är lite rädd, jag har börjat förlika mig med tanken på att vi kanske aldrig får barn. Och det börjar kännas som att det inte är hela världen... :s Jag vet inte om det är min hjärna som försöker lura mig, att bli gravid har ju varit nästan det enda jag tänkt på i snart 6 år! Så varför vill hjärnan lägga av nu när vi kommit så långt i utredningen?
Jag har som sagt "alltid varit införstådd med att jag inte kan få barn" och det har varit sk OK för mig och jag har tänkt vidare på att dehär med barn är väl inte så himla viktigt; vi kan resa! Vi kan vältra oss i pengar! Vi slipper skilja oss som småbarnsföäldrar verkar göra! osv osv osv, men instiktivt så bara försvann ALLT det när helt plötsligt en barnmorska sa att det KANSKE går.
Att leva med barn och leva utan barn går ju båda två, inget snack om det ... det är väl bara att man gör allt för att skydda sig själv för att inte bli sårad och vad det än blir i slutänden så kommer det bli bra, det måste jag intala mig själv hela tiden!
-
Välkommen Camilla!camilla1979 skrev 2013-01-17 11:22:26 följande:Hej på er!
Letade lite och fann denna tråd då även vi är på väg in i utredning. Har läst igenom era inlägg och då det känns som att ni befinner er på exakt den nivån där vi nu är (Första mötet 14 februari) hoppar jag också gärna med här, hoppas det är OK
//Camilla
Självklart är du välkommen :) Jag är så lyrisk att jag hittat detta forum där jag kan läsa om fler "som mig" och är så tacksam för att ni alla delar.
Kram! -
Hm, ja, jo...visst är det så att det är jag som är mest "på" vad gäller att få barn. Vi talade om det igår faktiskt. Den här starka driften som jag känner upplever inte min sambo. Inte än iaf.
Berättade också om den här tråden och om hur skönt det känns att veta att man inte är ensam :).
Hade ett bryt igår, men idag känns det mkt bättre! Nya tag, snart blir allt bra!
Välkommen Camilla! -
Ja ibland undrar jag också om det är så att jag är den som är drivande i frågan om att gå vidare i utredningen. Bara gått på första mötet och lämnat blod och alltid är det något som är ivägen för att nästa prov ska kunna lämnas. Känner mig så frustrerad men det kan jag ju inte ta ut på min man fast det är hans ansvar att fixa med sitt prov. Jag kan ju inte ringa och boka tid för honom...
Sen vet jag inte om det bara är vi men vi kan inte riktigt prata om det här. Jag kan prata om mina problem (som vi vet om sen innan.) men att prata kring bitar som åligger honom då är det en vägg. "är det läskigt att boka prov?" nej. "är du rädd att du ska ha ett fel också?" nej. "vad gör vi om det inte går?" vi tar det då.
Va fan, jag vill planera! Jag vill veta vad jag kan vänta mig om det inte går. Jag vill veta hur han tänker. Går han med på donation eller ska vi köra på adoption i det fallet? Men sånt vill han inte prata om. Känns som att han är så optimistisk och tror att allt kommer gå jättebra! Men hur mycket som helst kan ju gå fel eftersom att det redan är konstaterat att det är fel på mig. -
Samma här, jag försöker ta reda på vad för alternativ vi har om det inte skulle gå för oss genom insermination eller IVF eller förhoppningsvis på naturlig väg. Men det är något som sambon verkligen inte vill disskutera i nuläget.trina skrev 2013-01-17 17:56:18 följande:Ja ibland undrar jag också om det är så att jag är den som är drivande i frågan om att gå vidare i utredningen. Bara gått på första mötet och lämnat blod och alltid är det något som är ivägen för att nästa prov ska kunna lämnas. Känner mig så frustrerad men det kan jag ju inte ta ut på min man fast det är hans ansvar att fixa med sitt prov. Jag kan ju inte ringa och boka tid för honom...
Sen vet jag inte om det bara är vi men vi kan inte riktigt prata om det här. Jag kan prata om mina problem (som vi vet om sen innan.) men att prata kring bitar som åligger honom då är det en vägg. "är det läskigt att boka prov?" nej. "är du rädd att du ska ha ett fel också?" nej. "vad gör vi om det inte går?" vi tar det då.
Va fan, jag vill planera! Jag vill veta vad jag kan vänta mig om det inte går. Jag vill veta hur han tänker. Går han med på donation eller ska vi köra på adoption i det fallet? Men sånt vill han inte prata om. Känns som att han är så optimistisk och tror att allt kommer gå jättebra! Men hur mycket som helst kan ju gå fel eftersom att det redan är konstaterat att det är fel på mig.
Antagligen för att han känner att det inte är aktuellt ännu, men jag vill veta vad han tycker om saken Verkar dock inte som att donation är ett alternativ för honom i dag. Han är inte "där" ännu i alla fall.
Kan fundera över ibland hur lustigt och ironiskt det är att som ungdom gör man allt för att skydda sig och slippa bli gravid och när man verkligen vill då går det inte. Ibland undrar jag hur det hade sett ut om vi börjat försöka när vi var runt 18 år. Hade det gått supersnabbt då eller hade det varit samma?
Tur att man inte vet sådant varken på förhand eller i efterhand. Då hade nog många val i livet sett annorlunda ut.
-
Fast i mitt fall hade det inte gjort någon skillnad om jag skaffade barn tidigare. Jag har haft pco sen jag kom in i puberteten...
-
Hittar ganska snabbt en gemensam nämnare här då även jag pratar mer på detalj än min man gör. Jag kan absolut prata med honom om allt detta men visst är det jag som sätter mig in i saker och ting, helt klart.
Jag läser på olika barnlöshetssidor, kollar upp ev IVF behandlingar i olika län, diskuterar här inne osv.
Tror också att det kan vara så att vi kvinnor nog är lite mera tänkande och nog vill ligga ett steg före, OM, Ifall att osv.. (vilket nog också är bra för nog behöver jag en trygg hamn som inte är lika ängslig över detta som jag trotts att jag ibland önskar att det var han som sa att han läst eller hört något nytt ang detta)
Även jag har en gammal PCO diagnos men läkare har sagt olika till mig så troligen får jag ett slutgiltigt besked i saken på första mötet. Har nämligen inga övriga symtom av PCO så som övervikt, behåring osv men som det verkar ibland uteblivna ägglossningar och lång cykel, PCO lär ju vara ärftligt så får jag en dotter kommer hon förmodligen att ärva detta men det försöker jag att inte tänka på.
Ang "sexandet" så är det lite samma här, vi är ju i starten av den här "rutin grejen" och min man har lite svårt för de här "måste" gångerna. Vet inte riktigt hur man skall lösa det på bästa sätt faktiskt. När väl mätaren visar för ÄL (och jag ju inte har det så ofta) ja då MÅSTE de ju bli av för storken lär ju inte komma på besök.
Detta resulterade i en total flopp vid förra tillfället och vi lyckades knappt alls på de utsatta dagarna vilket ju ökar stressen ytterligare för honom, ja ni fattar.... försöker verkligen att inte prata för mycket om det och absolut inte visa besvikelse men.... ja det är svårt, är ju också bara människa och vi båda vet ju vad som krävs för att ett + ska vara möjligt.
//Millan
-
Jag känner absolut igen det där med att som tjej ta reda på fakta, sätta sig in i saker, planera och styra upp. Det är många gånger som jag tvivlat på mannens vilja med tanke på hans bristande engagemang, men det är likadant i allt, inte bara i det här med bebisverkstad.
Nu har vi i alla fall fått vår första läkartid på vår väg till IVF/ICSI. Den 8:e februari ska vi på vårt första möte och får då träffa vår behandlande läkare för första gången