Anonym (Överlevande)

Äldre 29 Jun 18:11

121 svar

Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

Information om självskadebeteende finner du bland annat här
http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

Tacksam för era tankar!

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.

Anonym (vivi)

Äldre 2 Jul 23:47

#51

Anonym skrev 2012-07-02 20:32:42 följande:

Absolut inte. Väljer man att förstöra sin kropp med ärr, tatueringar, brännmärken, överdrivet många plastikoperation er och annat oavsett hur man mår får man tyvärr skylla sig själv. Så länge inte självskadebeteendet lett till FYSISKA besvär så ska inte eventuella behandlingar betalas av det offentliga.

Ska shopohollics få sina skulder betalda av staten också bara för att de mådde dåligt och därmed tröstshopade? Ska spelberoende få tillbaka sina pengar bara för att de mådde dåligt när de spelade? Ska arbetsgivare som avskedat alkoholister som var fulla på arbetstid tvingas ta tillbaka dessa igen när de blivit nyktra etc?

Någonstans måste man dra gränsen.

Skrev en som uppenbarligen aldrig mått DÅLIGT.

Björnmossa

Äldre 3 Jul 00:27

#52

Anonym skrev 2012-07-01 02:15:29 följande:

Det är ganska mycket diskussioner om att tjocka inte ska få operation och att rökare ska få betala sin vård själva eftersom det är självförvållat.
Well, vi som moderns samhälle kan omöjligen ha moral som rättesnöre. Här gäller faktiskt allt eller inget. Om man inte ska operera tjockisar via landstinget för att de ägnat sig åt omoraliskt ätande ska inte heller annat som är självförvållat betalas via landstinget. Som förlossningar där det nästan uteslutande handlar om omoraliskt snuskande, de flesta olyckor är på ett eller annat sätt självförvållat.

Kvar blir i princip bara offer för misshandel av okänd gärningsman och möjligen genetiska sjukdomar. Det är mer ett gränsfall om det är självförvållat eller om föräldrarna ska tvingas betala eftersom de spridit sjukdomen vidare. Ekvivalent med TS, att man många år innan problematiken upptäcktes inte var medveten om konsekvenserna är ingen förmildrande omständighet.

Så NEJ! Självförvållade sjukdomar eller tillstånd ska INTE betalas av landstingent!
JIppie! Vad lite skatt vi får betala nu.

Fast det är ju inte tal om att man inte ska sy ihop självskadare. Ärren i sig är inte en skada.

Jämför med skidåkaren som brutit benet, man kan få rätt saftiga ärr efter de operationerna också. Ska sådana ärr också slipas bort gratis?

Anonym (ärrkvarändå)

Äldre 3 Jul 00:59

#53

Varför ska man dölja de synliga ärren, då de osynliga ärren är kvar. Är det så kosmetiskt viktigt. Jag tycker inte att en som överlevt en sån grej som att näst intill velat ta livet av sig, ska tycka att det kosmetiska är så viktigt.
Gillade inte ts heller som en slags övertalningskampanj för att få med folk på tåget.

Anonym

Äldre 3 Jul 01:07

#54

Björnmossa skrev 2012-07-03 00:27:55 följande:

Fast det är ju inte tal om att man inte ska sy ihop självskadare. Ärren i sig är inte en skada.

Jämför med skidåkaren som brutit benet, man kan få rätt saftiga ärr efter de operationerna också. Ska sådana ärr också slipas bort gratis?

Eftersom jag resonerar utifrån de diskussioner som förs och tidvis mycket aggresivt ska inget som är självförvållat betalas av landstinget så nej, skidåkaren ska öht inte behandlas gratis eftersom han har gjort valet att utsätta sig för risker att skadas.

Men om vi nu resonerar utifrån hur vården är idag så är det inte självskrivet för skidåkaren. Det är trots allt en stor skillnad mellan skidåkaren och personer med självskadebeteende. En skillnad är att för de sistnämnda handlar det inte om ett enda ärr utan många, många. (Har du sett en sådan arm någon gång? Det har jag och jag blev chockad över antalet ärr).
Annan annan skillnad är roten till ärren, i ena fallet är det olycka och i det andra psyket och man kan inte resonera lika kliniskt när det handlar om psyket.

För övrigt kan jag berätta att idrottsmän är prioriterade i vården sätt på dig en landslagströja och sätt dig på akuten så får du se.

Björnmossa

Äldre 3 Jul 01:15

#55

Anonym skrev 2012-07-03 01:07:06 följande:

Eftersom jag resonerar utifrån de diskussioner som förs och tidvis mycket aggresivt ska inget som är självförvållat betalas av landstinget så nej, skidåkaren ska öht inte behandlas gratis eftersom han har gjort valet att utsätta sig för risker att skadas.

Men om vi nu resonerar utifrån hur vården är idag så är det inte självskrivet för skidåkaren. Det är trots allt en stor skillnad mellan skidåkaren och personer med självskadebeteende. En skillnad är att för de sistnämnda handlar det inte om ett enda ärr utan många, många. (Har du sett en sådan arm någon gång? Det har jag och jag blev chockad över antalet ärr).
Annan annan skillnad är roten till ärren, i ena fallet är det olycka och i det andra psyket och man kan inte resonera lika kliniskt när det handlar om psyket.

För övrigt kan jag berätta att idrottsmän är prioriterade i vården sätt på dig en landslagströja och sätt dig på akuten så får du se.

Jag tror inte du förstod mitt inlägg riktigt. Jag svarade på ett tidigare inlägg (ditt?) som menade att de flesta kroppsskador är mer eller mindre självförvållade. Den jämförelsen haltar här, eftersom TS frågeställning inte är om självskadare ska få vård. Ingen ifrågasätter att läkare har rengjort och sytt ihop TS sår. Nu har TS haft tur och inte förlorat känsel i armarna, men om det hade blivit neurologiska problem så antar jag att vården hade gått in och försökt lappa ihop det också så gott det gick, med handkirurgi eller sjukgymnastik eller vad som nu hade varit aktuellt.

Jag har sett sönderskurna armar och ben och visst, det ser skitfult ut och jag förstår att man inte vill ha det så. Men det är ändå inte samma sak som att laga ett brutet ben på en skidåkare. Det motsvarar snarare bukplastik på en fyrabarnsmor, vilket landstinget också kan bevilja såvitt jag förstår. Dock motsvarar det inte att betala för förlossningen, vilket det också jämfördes med i det tidigare inlägget.

liten giraff

Äldre 3 Jul 01:39

#56

Anonym (En av dom)

Äldre 3 Jul 01:49

#57

När jag började skära mig så var inte fenomenet så känt. Jag ha dock inga ärr på mina armar men lite på mina händer. Jag kom in till akuten med uppskurna armar, jag sa till läkaren att jag gjort detta innan. Läkaren svarade att han inte trodde på mig då jag inte hade ärr. Eftersom jag inte har ärr har jag blivit misstrodd inom vården. Det är både en befrielse och en tung sten att bära.

Anonym

Äldre 3 Jul 01:56

#58

Björnmossa skrev 2012-07-03 01:15:37 följande:

Jag tror inte du förstod mitt inlägg riktigt. Jag svarade på ett tidigare inlägg (ditt?) som menade att de flesta kroppsskador är mer eller mindre självförvållade. Den jämförelsen haltar här, eftersom TS frågeställning inte är om självskadare ska få vård. Ingen ifrågasätter att läkare har rengjort och sytt ihop TS sår. Nu har TS haft tur och inte förlorat känsel i armarna, men om det hade blivit neurologiska problem så antar jag att vården hade gått in och försökt lappa ihop det också så gott det gick, med handkirurgi eller sjukgymnastik eller vad som nu hade varit aktuellt.

Jag har sett sönderskurna armar och ben och visst, det ser skitfult ut och jag förstår att man inte vill ha det så. Men det är ändå inte samma sak som att laga ett brutet ben på en skidåkare. Det motsvarar snarare bukplastik på en fyrabarnsmor, vilket landstinget också kan bevilja såvitt jag förstår. Dock motsvarar det inte att betala för förlossningen, vilket det också jämfördes med i det tidigare inlägget.

Ja det var mitt och jag anser att du inte förstått riktigt. Eller så beror det på att du anser att vård är lika med att lappa ihop en människa fysiskt. Det resonemanget haltar mycket eftersom då skulle allt som inte räknas till att laga någon inte bekostas av staten som tex IVF eller psykiatri över huvud taget.

TS skada beror på sjukdom, därför är det mer motiverat att ersätta den skadan istället för förlossning som synnerligen är självförvållat och det beror dessutom inte på sjukdom.

Björnmossa

Äldre 3 Jul 02:04

#59

Anonym skrev 2012-07-03 01:56:02 följande:

Ja det var mitt och jag anser att du inte förstått riktigt. Eller så beror det på att du anser att vård är lika med att lappa ihop en människa fysiskt. Det resonemanget haltar mycket eftersom då skulle allt som inte räknas till att laga någon inte bekostas av staten som tex IVF eller psykiatri över huvud taget.

TS skada beror på sjukdom, därför är det mer motiverat att ersätta den skadan istället för förlossning som synnerligen är självförvållat och det beror dessutom inte på sjukdom.

Vård kan självklart vara psykiatrisk, men TS är ju frisk nu. Frågan är om vård ska innehålla att ta bort alla spår efter tidigare sjukdom. TS är inte heller skadad längre. Ärrvävnad är inte en skada utan en vävnadstyp som uppstår efter att en skada är läkt.

En förlossning är inte en sjukdom/skada i sig men en farlig process som kan medföra både skador och sjukdom. Ärren är inte farliga. Som sagt, jämför hellre med sladdrig mage som inte drar ihop sig.

Anonym

Äldre 3 Jul 08:58

#60

Björnmossa skrev 2012-07-03 02:04:19 följande:

Vård kan självklart vara psykiatrisk, men TS är ju frisk nu. Frågan är om vård ska innehålla att ta bort alla spår efter tidigare sjukdom. TS är inte heller skadad längre. Ärrvävnad är inte en skada utan en vävnadstyp som uppstår efter att en skada är läkt.

En förlossning är inte en sjukdom/skada i sig men en farlig process som kan medföra både skador och sjukdom. Ärren är inte farliga. Som sagt, jämför hellre med sladdrig mage som inte drar ihop sig.

Det spelar ingen roll att en förlossning kan vara farlig för att motivera att det ska ersättas. Det är fortfarande självförvållat. Jag har i tråden inte läst ett enda hållbart argument varför TS skador inte ska åtgärdas av landstinget.

Här handlar det inte precis om att ta bort spår av sjukdom utan att försöka normalisera. När du säger det på det sättet bagatelliserar du på ett sätt som är direkt oförskämt och som visar att du inte förstår situationen alls.

Att det är självförvållat är inte ett argument, det ser vi tydligt på ditt resonemang om förlossningen. Så vad kan det vara annat än avundsjuka, att någon får det jag inte får, eller rent oförstånd, man förstår inte annat än det man själv har direkt erfarenhet av?

Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

INNEHÅLL