• Anonym (Överlevande)

    Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

    Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

    Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

    Information om självskadebeteende finner du bland annat här
    http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
    http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

    Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

    Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

    Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

    Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

    Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
    Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

    Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

    Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

    Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

    Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

    Tacksam för era tankar! 

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?
  • Buscemi
    snäll skrev 2012-06-29 19:06:53 följande:
    Ja. Ja, ja, ja. För uppenbarligen ville samhället inte ta ansvar tidigare och då är det samhällets ansvar att städa upp efter sig.
    På vilket sätt är det samhällets fel?
  • snäll
    Buscemi skrev 2012-06-29 19:08:48 följande:
    På vilket sätt är det samhällets fel?
    Det är det inte. Det är ibland INGENS fel. Men när de hjälpinsatser som står till buds inte uppfyller det de påstår att de ska, så kan bieffekten bli värre. Man hade ofta kunnat motverka problemen på något sätt. 
  • Anonym (qxy)

    Ett argument för, förutom det faktum att psykisk ohälsa är lika verklig som andra sjukdomar, är att självskadebeteenden smittar. Att se skador i form av ärr på någon kan trigga en annan individ till självskadande.

    Sedan kan jag tycka att det ligger för mycket fokus på självskadebeteenden som att skära sig. Friska människor upplever det i regel som något som måste stävjas, medan den sjukas största problem knappast är det beteendet i sig. Däremot vet jag av erfarenhet att det är förfärligt svårt att få adekvat hjälp i vården om man varken självskadar sig eller självmedicinerar med alkohol eller andra preparat, varför många kan ta till det i ren desperation. Att må dåligt och "sköta sig" innebär för vårdapparatens del att man inte har ett egentligt problem.

  • Anonym (syster)

    Jag har en syster som när hon var 13-14 skar sig svårt både på armar och ben. Jag tog personligen henne till BUP och sökte hjälp för hennes skull, samtidigt som jag försökte hjälpa henne själv. Hjälpen från BUP var under all kritik och de tog henne VERKLIGEN inte på allvar. Inkompetens så långt ögat kunde nå. Nu flera år senare är hon dömd till en livstid av långärmat och långbyxor, trots att hon mår mycket bättre. Detta plågar henne i onödan. Om hon borde få en chans? JA!

  • tahira

    Oj, vad svårt. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker.

    Jag har själv sådana ärr, dock betydligt färre och mindre synliga, och bara på handlederna. Jag har slutat dölja dem och skäms inte ett dugg för dem längre.

    Men jag förstår ju att det finns de som har det värre, större ärr, en livssituation där det inte är lika "accepterat", osv.

    Å ena sidan tycker jag att ja, det är "samhällets" uppgift att hjälpa människor som har det svårt. En person med sådan ångest att de skär sig, kan ofta må otroligt dåligt av att bli påmind om det. Dessutom är självskadebeteende ofta en del av större problem, med sjukdomar det är landstingets uppgitft att lindra.

    Kort sagt kan man säga att "samhället" borde ha hjälpt till redan innan det ledde till skador, eller så snart det började.

    Å andra sidan finns det inte hur mycket pengar som helst, och skönhetskosmetik kommer rejält långt ned på listan över saker jag tycker att ett samhälle skall prioritera. När alla sjuka får den vård de behöver, utan enorma köer, utsliten personal och dåliga hjälpmedel - då tycker jag att saker som IVF och reducering av ärr kan komma. 


    Blev mamma vid 17, lever avslappnat och harmoniskt liv i London och avskyr gravida som röker: londonsvenskar.com/tahira/
  • Lady Bird

    Jag tycker absolut man ska få hjälp. Blev berörd av ditt inlägg.

  • Odetta

    Ja, man bör få hjälp med ärren. Svårt att veta NÄR man bör få det dock eftersom jag tex trodde jag mådde bra i många år men plötsligt så hände något som ändrade hela mitt liv och sedan satt jag där igen och skar. Jag skar mig i drygt 8 år och var sedan "fri" i ca 6 år innan mitt återfall. Så svårt att säga när man bör klassas som frisk och få hjälpen när detta beteende är något som man så lätt faller tillbaka till (nu har det gått 5.5 år sedan återfallet och jag kan säga att jag HOPPAS att jag aldrig mer behöver må så dåligt, men det finns ju inga garantier)

    Så skulle jag se dig skulle jag tycka synd om dig för jag vet ju själv hur dåligt du måste ha mått. Jag skulle även hoppas innerligt att du mår bättre och har, som jag, lyckats finna livslusten och glädjen till livet trots tungt bagage.

    Skulle inte ha några som helst problem att möta dig i ditt arbete.


    ♥ Av drömmarna skapas morgondagens verklighet ♥ mammajuli.blogspot.com
  • Anonym (vivi)

    Ja Jag anser att man ska få hjälp med det. Äldsta barnet har kraftiga ärr över handlederna. Hon har skurit sig i ångestdämpande syfte pga att att samhället och vården inte haft de resurser och hjälp hon behövt.  Vi har fått kämpa som idioter för att få den hjälp hon har rätt till. Nu har hon kommit en bit på vägen i sin läkning och skär sig inte längre och då tycker jag  inte det är mer än rätt att hon får hjälp att reducera de stigmatiserande ärren hon har. 

  • Anonym (Överlevande)
    Anonym (qxy) skrev 2012-06-29 19:21:25 följande:
    Att må dåligt och "sköta sig" innebär för vårdapparatens del att man inte har ett egentligt problem.
    Det där är ett välkänt problem. Vårdens oförmåga att reagera i tid triggar mycket självskadebeteende eftersom sådant lönar sig i form av att man blir tagen på allvar och får hjälp. Mycket kontraproduktivt och sorgligt.
Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?