• Anonym (Överlevande)

    Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

    Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

    Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

    Information om självskadebeteende finner du bland annat här
    http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
    http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

    Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

    Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

    Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

    Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

    Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
    Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

    Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

    Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

    Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

    Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

    Tacksam för era tankar! 

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?
  • puss

    Alla som lider bör inte alls ha rätt till hjälp. Nån urskiljning måste det ju vara.

  • miljarden

    Tycker inte att landstingen bör betala det. Varför skulle de? Det är bara ärr, landstingen kan inte hålla på och betala skönhetsnedsättningar på det viset.

    Att du TS går runt och känner dig dömd handlar nog mer om dig själv än om omgivningen för övrigt.

  • Björnmossa
    Anonym skrev 2012-07-03 13:37:06 följande:
    Precis som din jämförelse att förlossningar kan vara farliga är totalt irrelevant.

    Din erfarenhet säger jag inte ett smack om, det var ett generellt resonemang hur det kommer sig att människor har så krystade argument som du har.  Men en sak är mycket talande med ditt resonemang, att du antar att bara för att orsaken är borta så skall all annan behandling upphöra. Det kan man jämföra med alla kvinnor som blir skadade i underlivet av sina graviditeter och förlossningar. Situationen kan vara jobbig och besvärlig men inte innebära "mera" än så (tex inkontinens). De är bevisligen inte gravida längre, "skadan" är läkt (barnet är fött), därför ska inkontinensoperationer inte utföras på kvinnor. Helt i enlighet med ditt resonemang.

    Jag är ledsen att säga det, jag gör en helt korrekt jämförelse, att du angriper den beror på att jag slår hål på dina argument och visar hur irrationellt du resonerar, då har du bara det att angripa kvar. För rent krasst har du fortfarande inte berättat varför staten ska stå för skador i ena fallet men inte det andra, det enda du kommit med hittills är angrepp på mig personligen.  Har du verkligen inte mer att komma med och tycker du att det är en sund politik, att vi belastar redan sköra människor med ett ansvar vi inte tycker att andra ska behöva ta?
    Tror du att det här handlar om att jag säger emot dig i betalningsfrågan så har du missat poängen på mer än ett sätt. Min poäng är att TS fokuserar på sin egen situation med ärren när den egentliga frågeställningen är en annan, nämligen om folk som lider av sitt utseende ska få kirurgi. Samt naturligtvis att ditt resonemang från början var fel.
  • Anonym
    Björnmossa skrev 2012-07-04 23:58:42 följande:
    Tror du att det här handlar om att jag säger emot dig i betalningsfrågan så har du missat poängen på mer än ett sätt. Min poäng är att TS fokuserar på sin egen situation med ärren när den egentliga frågeställningen är en annan, nämligen om folk som lider av sitt utseende ska få kirurgi. Samt naturligtvis att ditt resonemang från början var fel.
    Det är du som inte ens fattat vad tråden handlar om. Du tror att det är betalning och uteseende men det handlar om betydligt djupare saker än så.   Jag tror ärligt inte att det går att försöka förklara för dig att livet kan handla om svårare saker än utseende.
  • Dr Mupp

    Självklart, vi kan betala det med pengarna från den oändliga skattkistan i slutet av regnbågen.


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Anonym (Jag!)

    Ja, om beteendet har upphört och återfallsrisken anses som låg. Ex  att man två år efter avslutat beteende kan få bekostad ärreduktion (bara ett exempel som sagt).
    Om inte ärreduktion ska påkostas av landtinget, ska inte andra kosmetiska saker bekostas, t.ex. många missbildningar..  

  • view

    Anonym(jag!) missbildningar är medfött inte ärr efter att du valde att skära dig....

  • PumpkinQueen
    puss skrev 2012-07-04 18:03:44 följande:
    Alla som lider bör inte alls ha rätt till hjälp. Nån urskiljning måste det ju vara.
    Vem ska inte ha rätt till vård/hjälp då?
  • Silversvans

    Nu har jag inga sådana ärr själv, men jo jag tycker att reducering av dylika ska vara subventionerat. Sedan bör det nog gått ett tag sedan de orsakades, men det är ett område jag har noll koll på.

  • PumpkinQueen
    view skrev 2012-07-05 08:12:48 följande:
    Anonym(jag!) missbildningar är medfött inte ärr efter att du valde att skära dig....
    Du väljer att se självskadebeteende som ett fritt val. Jag ser det snarare som ett symptom på en sjukdom som man har. Man väljer inte att bli sjuk eller att få psykiska problem.

    Om TS hade fått hjälp med sina problem hade kanske självskadebeteendet kunnat upphöra tidigare, och hon hade inte fått lika många ärr.
Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?