• Anonym (Överlevande)

    Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

    Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

    Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

    Information om självskadebeteende finner du bland annat här
    http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
    http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

    Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

    Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

    Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

    Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

    Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
    Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

    Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

    Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

    Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

    Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

    Tacksam för era tankar! 

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?
  • Selma1966

    Om rökares liv ska räddas så tycker jag allt att även andra självskadares liv ska räddas. Om idrottsmäns skador behandlas och äventyrare som åker tvärs över jorden och förfryser sina tår i ett fåfängt försök att vara bäst på något som andra redan gjort så tycker jag också att man ska hjälpa folk som mått så dåligt både i tonåren och senare att de skadat sig själva. Så länge något är lagligt och hjälp erbjuds skall man definitivt ta emot hjälpen!

  • stikkem

    Spontant sa tycker jag nej. Jag anser ju inte att hangtuttar efter graviditet, skrynklig hud efter detsamma, brostforstoring, fettsugning ska betalas av samhallet utan ska vara individens eget ansvar.  Precis som sjalvskade-arren.

    Har du fysiska hinder av for stora brost eller problem med svamp pga hangbuk sa ja daremot. Arren ar enbart estetiskt besvarligt och sadant star man sjalv for.

  • Odetta
    stikkem skrev 2012-06-30 07:48:36 följande:
    Spontant sa tycker jag nej. Jag anser ju inte att hangtuttar efter graviditet, skrynklig hud efter detsamma, brostforstoring, fettsugning ska betalas av samhallet utan ska vara individens eget ansvar.  Precis som sjalvskade-arren.

    Har du fysiska hinder av for stora brost eller problem med svamp pga hangbuk sa ja daremot. Arren ar enbart estetiskt besvarligt och sadant star man sjalv for.



    Fast ärren är i många fall inte enbart estetiskt besvärande utan även kroppsligt och psykiskt.

    I TS fall tex så har hon besvär av sina ärr i form av att huden stramar och ömmar och hon har valt att bära långärmat för att slippa folks blickar (vilket i längden skulle kunna leda till psykisk ohälsa för vem tycker om att jämt bli utstirrad och påmind om sin mörkaste tid). Psykisk ohälsa för en person som skurit sig innebär för det mesta att skära sig mer och då har vi en spiral som går åt helt fel håll.

    Jag kan garantera att den person som vill ha hjälp med sina ärr efter självskadebeteende inte bara har några små tunna ärr som om man trillat av en cyckel. Överväger en person med självskadeärr att vilja göra något åt ärren så är det ärr som besvärar precis som kvinnan som har fysiska besvär av för stora bröst eller konstant svamp av hängbuk.

    Självklart bör det dock, precis som med allt annat, finnas en gradering för vilken hjälp man får beroende på hur illa ärren är. Men självklart bör den som verkligen besväras få hjälp, massor med andra får ju det!
    ♥ Av drömmarna skapas morgondagens verklighet ♥ mammajuli.blogspot.com
  • Anonym (gammal kärring)

    Jag tycker att samhället i så fall ska be om en motprestation, och använda dessa personer för att informera i skolor osv om hur vansinnigt det är att göra så. Ansök om att göra 100 timmars samhällstjänst för att få den operationen, kanske?

    För detta är inget som har varit vanligt förr, ingen hade hört talas om eller sett någon som gick runt och skar i sig när jag var barn. Detta är en relativt ny trend för att ge utlopp åt samma gamla ångest som alltid har funnits, och det måste gå att få bort det beteendet ur floran av "vanliga" utlopp för ångest, tycker jag.

  • AnooYoo
    tahira skrev 2012-06-29 19:38:17 följande:
    Oj, vad svårt. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker.

    Jag har själv sådana ärr, dock betydligt färre och mindre synliga, och bara på handlederna. Jag har slutat dölja dem och skäms inte ett dugg för dem längre.

    Men jag förstår ju att det finns de som har det värre, större ärr, en livssituation där det inte är lika "accepterat", osv.

    Å ena sidan tycker jag att ja, det är "samhällets" uppgift att hjälpa människor som har det svårt. En person med sådan ångest att de skär sig, kan ofta må otroligt dåligt av att bli påmind om det. Dessutom är självskadebeteende ofta en del av större problem, med sjukdomar det är landstingets uppgitft att lindra.

    Kort sagt kan man säga att "samhället" borde ha hjälpt till redan innan det ledde till skador, eller så snart det började.

    Å andra sidan finns det inte hur mycket pengar som helst, och skönhetskosmetik kommer rejält långt ned på listan över saker jag tycker att ett samhälle skall prioritera. När alla sjuka får den vård de behöver, utan enorma köer, utsliten personal och dåliga hjälpmedel - då tycker jag att saker som IVF och reducering av ärr kan komma. 
    Jag har aldrig funderat på det här tidigare, men jag tycker att du har många poänger. Jag tror att jag håller med dig istället för att skriva något.
  • Odetta
    Anonym (gammal kärring) skrev 2012-06-30 09:17:09 följande:
    Jag tycker att samhället i så fall ska be om en motprestation, och använda dessa personer för att informera i skolor osv om hur vansinnigt det är att göra så. Ansök om att göra 100 timmars samhällstjänst för att få den operationen, kanske?

    För detta är inget som har varit vanligt förr, ingen hade hört talas om eller sett någon som gick runt och skar i sig när jag var barn. Detta är en relativt ny trend för att ge utlopp åt samma gamla ångest som alltid har funnits, och det måste gå att få bort det beteendet ur floran av "vanliga" utlopp för ångest, tycker jag.



    Samhällstjänst? Så du tycker dessa människor bör straffas som en kriminell för att få hjälp? Du vet inte så mycket om varför man tar till det beteendet va?

    Du skriver att förr var det minsann inte så...nej, det må så vara. Men ska man då inte hellre fokusera på varför det har blivit så nu istället för att hänga ut de stackare som tydligen redan haft det jävligt tufft? Alla når inte den punkt där de öppet kan prata om sitt beteende och bakomliggande faktorer, många vill bara glömma och aldrig tänka tillbaka. Ska dem nekas hjälp då bara för att dem inte vill blotta sig? (för många känns det till och med för svårt att be om hjälp av en kurator, tror du dessa skulle palla att stå framför en grupp och prata?)

    Nejdu, jag håller inte alls med dig där...
    ♥ Av drömmarna skapas morgondagens verklighet ♥ mammajuli.blogspot.com
  • view

    Nej samhället ska inte betala det Irans i själv med motivation är huvet dumt får kroppen lida. Du har sätt till att du ser ut som du gör, du får fixa det själv som allt annat i ditt liv.

  • Odetta
    view skrev 2012-06-30 10:37:25 följande:
    Nej samhället ska inte betala det Irans i själv med motivation är huvet dumt får kroppen lida. Du har sätt till att du ser ut som du gör, du får fixa det själv som allt annat i ditt liv.



    Oj, sån attityd tycker jag är sorglig

    Vi tar ett exempel: någon blir brutalt våldtagen. Efteråt blir det enda sättet att hantera ångesten som den händelsen skapade att skära sig. Egentligen skulle man mitt i den ångesten vilja ta sitt liv, men man vågar kanske inte men märker att när man skär sig så håller man fötterna på jorden istället för att låta ångesten svepa med en.

    I en sådan situation, tycker du fortfarande att personen i fråga ska skylla sig själv för ärren ren desperation och förtvivlan skapade? Att personen inte ska få hjälp att kunna gå vidare utan ska för resten av livet få titta på sina ärr och påminnas om hur dåligt man mådde och vad som hände som gjorde att man mådde så?
    ♥ Av drömmarna skapas morgondagens verklighet ♥ mammajuli.blogspot.com
  • Cloudyberry

    Ja självklart, all vård som bidrar till att människor långsiktigt mår bättre är bra.

Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?