Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

Självklart ska du få hjälp med att reducera ärren så att du nu när du är frisk kan få leva ett så normalt liv som möjligt! Om du hade varit svårt sjuk fysiskt istället för psykiskt och det resulterat i fula ärr så hade ju vården absolut hjälpt till att reducera ärren, så varför skulle du inte kunna få hjälp efter en psykisk sjukdom?

De pengarna ska gå till förebyggande vård. Jag tycker också det är viktigt att ungdomar med självskadebeteende får höra berättelser sådana som dina. Mitt intryck är att de peppar varandra med snack i stil med att "inga vuxna förstår", de behöver höra att jo, alla har varit unga, nej, alla skär sig inte, jo, det finns ett liv efter, nej, det är inte så himla hett att ha dessa ärr resten av livet.

Kanske kunde det finnas något slags mellanting. Jag vet inte vad "bekostat av landstinget" betyder riktigt. Om det innebär att du ska få omfattande plastik el dyl till priset av ett vanligt läkarbesök (300 spänn eller vad det är) så är jag tveksam. Om det innebär en subventionerad behandling där du ändå betalar en del/självrisk så känns det mer okej.

Även jag har ärr på armarna. Nu är dom inte många, stora och så synliga men dom syns. Själv tänker jag inte så mycket på dom, dom är en del av mig. Hade jag lidit av dom skulle jag absolut sökt hjälp och verkligen förväntat mig att få det.
Jag har fått hjälp med ett mindre navelbrock efter graviditeter. En vän har fått hjälp med att rekonstruera bröst efter cancer. En av barnens kompisar har fått ett " nytt " öra eftersom hon föddes utan. Detta faller under samma kategori tycker jag. Korrigerande kirurgi efter sjukdom.

Åter tack för svar! Man är ju ensam inuti sitt eget huvud och kan bara bolla med sig själv, därav är detta till hjälp för mig, att få input från er andra.

Jag vill tacka Odetta för dina inlägg. 

Några saker jag funderar på...

Vårdens begränsade resurser innebär ett prioriteringsdilemma. Ska jag få hjälp med mitt lilla problem på bekostnad av någons akuta problem? Med följdfrågan: när blir ett problem tillräckligt stort för att man ska hjälpa?
Jag vill här påpeka som exempel att jag som barn signalerade tydligt att något inte stod rätt till men, möjligen på grund av resursbrist (eller kompetensbrist, eller är det samma sak?) sattes inga åtgärder in. När jag till slut var prioriterad hade jag hunnit bli en inbiten självskadare och kom att kosta en hel del... Samhällsekonomiskt osmart! Nu menar jag inte att jag kommer orsaka något större buller och bång om jag inte får hjälp med mina armar. Däremot kommer jag må dåligt och vara hämmad utav dem.

Det är mitt eget fel. Någon antyder helt enkelt att jag gjort ärren själv och därför ska sota för det varje dag som jag befinner mig bland folk. Jag arbetar fortfarande med att förlåta mig själv för allt ont jag gjort mig och en del av det är att se mindre känslodrypande och mer nyktert på situationen. Jag begick självskadehandlingarna som minderårig och i ett tillstånd av svår ångest. Jag begär i någon mån ansvarsfrihet. Det fanns inget annat jag kunde ha gjort i den situationen. Jag gjorde det istället för att begå självmord, alltså en näst sista utväg. Jag är väldigt rädd för att söka hjälp av just denna anledning: att någon ska spä på mina skuldkänslor...

Självskadare har skapat en dålig trend och har ett ansvar för att stoppa denna. Jag vill börja med att uppmana till kunskapssökande på området... Självskadande förekommer frekvent i alla kulturer och i alla tider på lite olika sätt. Liksom droger och självmord smittar det och särskilt bland identitetskänsliga dvs. ungdomar. Det är alltså inget nytt påfund att skada sig för att lindra ångest. Däremot har vår tids snabba överföring av information gjort det möjligt att sprida beteendet ytterligare. Jag fick själv idén genom ett nyhetsinslag på teve.
Därför tycker jag att idén om samhällstjänst i form av informationsspridning är en dålig idé. Den som mår tillräckligt dåligt är döv för långsiktiga konsekvenser. Många gånger tror man inte att man ska överleva länge nog för såren att bli ärr. Jag visste självklart när jag skar mig att sår blir till ärr. Det var ingenting som avskräckte eftersom behovet av lindring var för stort. Jag tror inte att det handlar om att avskräcka eller avråda ungdomar från att börja skära sig utan det som behövs är att ge dem bra verktyg för att hantera svåra situationer och känslor, och att finnas där så att de har andra utvägar att ta till.

Det är ganska mycket diskussioner om att tjocka inte ska få operation och att rökare ska få betala sin vård själva eftersom det är självförvållat.
Well,  vi som moderns samhälle kan omöjligen ha moral som rättesnöre. Här gäller faktiskt allt eller inget. Om man inte ska operera tjockisar via landstinget för att de ägnat sig åt omoraliskt ätande ska inte heller annat som är självförvållat betalas via landstinget. Som förlossningar där det nästan uteslutande handlar om omoraliskt snuskande, de flesta olyckor är på ett eller annat sätt självförvållat.

Kvar blir i princip bara offer för misshandel av okänd gärningsman och möjligen genetiska sjukdomar. Det är mer ett gränsfall om det är självförvållat eller om föräldrarna ska tvingas betala eftersom de spridit sjukdomen vidare. Ekvivalent med TS, att man  många år innan problematiken upptäcktes inte var medveten om konsekvenserna är ingen förmildrande omständighet.

Så NEJ! Självförvållade sjukdomar eller tillstånd ska INTE betalas av landstingent!
JIppie! Vad lite skatt vi får betala nu.

de pengar som går till att beskosta illegala flyktingars sjukvård skulle kunna användas :)

Jag tycker verkligen vi kan hjälpa till och bekosta plastikkirurgi för att hjälpa de som skadat sig själva och som har ärr kvar. Om dessa människor verkligen försöker ta sig tillbaka till ett fungerande liv och vill må bra så ser jag gärna att vi hjälper dem att slippa påminnas om sina ärr hela tiden eller riskera att folk ser ärren och dömer vilka de är som människor. Vissa av oss har sår på insidan, andra på utsidan. Och vi behöver alla den hjälp vi själva är i behov av för att reducera våra ärr.

Absolut inte. Väljer man att förstöra sin kropp med ärr, tatueringar, brännmärken, överdrivet många plastikoperation er och annat oavsett hur man mår får man tyvärr skylla sig själv. Så länge inte självskadebeteendet lett till FYSISKA besvär så ska inte eventuella behandlingar betalas av det offentliga.

Ska shopohollics få sina skulder betalda av staten också bara för att de mådde dåligt och därmed tröstshopade? Ska spelberoende få tillbaka sina pengar bara för att de mådde dåligt när de spelade? Ska arbetsgivare som avskedat alkoholister som var fulla på arbetstid tvingas ta tillbaka dessa igen när de blivit nyktra etc?

Någonstans måste man dra gränsen.