Anonym (Överlevande)

Äldre 29 Jun 18:11

121 svar

Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

Information om självskadebeteende finner du bland annat här
http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

Tacksam för era tankar!

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.

Björnmossa

Äldre 3 Jul 13:05

#61

Anonym skrev 2012-07-03 08:58:58 följande:

Det spelar ingen roll att en förlossning kan vara farlig för att motivera att det ska ersättas. Det är fortfarande självförvållat. Jag har i tråden inte läst ett enda hållbart argument varför TS skador inte ska åtgärdas av landstinget.

Här handlar det inte precis om att ta bort spår av sjukdom utan att försöka normalisera. När du säger det på det sättet bagatelliserar du på ett sätt som är direkt oförskämt och som visar att du inte förstår situationen alls.

Att det är självförvållat är inte ett argument, det ser vi tydligt på ditt resonemang om förlossningen. Så vad kan det vara annat än avundsjuka, att någon får det jag inte får, eller rent oförstånd, man förstår inte annat än det man själv har direkt erfarenhet av?

Jag har faktiskt ingen starkare åsikt om behandling av ärr. Det jag säger är att du blandar ihop äpplen och babianer när du argumenterar för att "TS skador" ska "åtgärdas av landstinget" för detta har redan hänt. Ärren är en separat diskussion eftersom de inte är en skada. TS är idag inte skadad fysiskt. Därför är din jämförelse med oläkta benbrott osv irrelevant.

Mina erfarenheter vet du för övrigt inget om.

Anonym

Äldre 3 Jul 13:37

#62

Björnmossa skrev 2012-07-03 13:05:02 följande:

Jag har faktiskt ingen starkare åsikt om behandling av ärr. Det jag säger är att du blandar ihop äpplen och babianer när du argumenterar för att "TS skador" ska "åtgärdas av landstinget" för detta har redan hänt. Ärren är en separat diskussion eftersom de inte är en skada. TS är idag inte skadad fysiskt. Därför är din jämförelse med oläkta benbrott osv irrelevant.

Mina erfarenheter vet du för övrigt inget om.

Precis som din jämförelse att förlossningar kan vara farliga är totalt irrelevant.

Din erfarenhet säger jag inte ett smack om, det var ett generellt resonemang hur det kommer sig att människor har så krystade argument som du har. Men en sak är mycket talande med ditt resonemang, att du antar att bara för att orsaken är borta så skall all annan behandling upphöra. Det kan man jämföra med alla kvinnor som blir skadade i underlivet av sina graviditeter och förlossningar. Situationen kan vara jobbig och besvärlig men inte innebära "mera" än så (tex inkontinens). De är bevisligen inte gravida längre, "skadan" är läkt (barnet är fött), därför ska inkontinensoperationer inte utföras på kvinnor. Helt i enlighet med ditt resonemang.

Jag är ledsen att säga det, jag gör en helt korrekt jämförelse, att du angriper den beror på att jag slår hål på dina argument och visar hur irrationellt du resonerar, då har du bara det att angripa kvar. För rent krasst har du fortfarande inte berättat varför staten ska stå för skador i ena fallet men inte det andra, det enda du kommit med hittills är angrepp på mig personligen. Har du verkligen inte mer att komma med och tycker du att det är en sund politik, att vi belastar redan sköra människor med ett ansvar vi inte tycker att andra ska behöva ta?

puss

Äldre 3 Jul 13:47

#63

Tycker jag inte.

pralin

Äldre 3 Jul 15:07

#64

Anonym (ärrkvarändå) skrev 2012-07-03 00:59:08 följande:

Varför ska man dölja de synliga ärren, då de osynliga ärren är kvar. Är det så kosmetiskt viktigt. Jag tycker inte att en som överlevt en sån grej som att näst intill velat ta livet av sig, ska tycka att det kosmetiska är så viktigt.
Gillade inte ts heller som en slags övertalningskampanj för att få med folk på tåget.

Vad får den som mått dåligt men blivit bättre tycka är viktigt då? Och vem får bestämma det, individen själv eller du?

Jag röstade oavsett ja. Psykvården är många gånger inhuman och undermålig. Det är samhällets förtjänst. Många söker aktivt hjälp, men blir nekade. Hur ska dessa då bearbeta sitt självskadebeteende? Har man överlevt Sveriges psykvård kan man absolut behöva något uppmuntrande, om så bara en liten reducering av priset. Det må vara självskadaren själv som håller i rakhyveln och tar beslutet, men många gånger är sjävlskadaren oerhört pushad av samhället.

Anonym

Äldre 4 Jul 09:39

#65

Jag har själv egna ärr, två stora högt uppe på låret (som syns när jag bär shorts) och ett stort brett mitt på handen, som lätt går att förklara bort som ett brännmärke (vilket jag gjort åtaliga gånger) ar även ett par små ärr på magen, armarna, vaderna. När jag skar mig skar jag flera gånger på samma ställe, därför har jag stora synliga ärr.

Jag bryr mig inte om mina ärr. Men jag berättar inte heller att jag själv gjort dem. Det behöver ingen annan veta, eftersom att de inte har med saken att göra.
efter alla mina år som depressiv och självmordsbenägen är jag lycklig att jag över huvudtaget lever.

jag vet inte riktig vad jag tycker. Åena sidan har man ju skadat sig själv, om än i ångestattack, men du visste ju vad som händer när såren läker? Å andra sidan blir man lätt dömt av ärren.

Bättre är det nog att subventionera ärren men då efter att man blivit frisk, fått terapi eller vad nu som behövdes. Jag skulle aldrig själv ta bort mina ärr, för de påminner mig om hur dåligt jag mådde och samtidigt om hur bra jag mår nu. Jag tänkte visserligen också "strategiskt" när jag skar, försökte att skära där det inte syndes. (ja förutom handen då men det är ju bara ett bautastort som kan vara vad som helst.)

Anonym

Äldre 4 Jul 09:52

#66

Anonym skrev 2012-07-04 09:39:33 följande:

jag vet inte riktig vad jag tycker. Åena sidan har man ju skadat sig själv, om än i ångestattack, men du visste ju vad som händer när såren läker? Å andra sidan blir man lätt dömt av ärren.

Bättre är det nog att subventionera ärren men då efter att man blivit frisk, fått terapi eller vad nu som behövdes. Jag skulle aldrig själv ta bort mina ärr, för de påminner mig om hur dåligt jag mådde och samtidigt om hur bra jag mår nu. Jag tänkte visserligen också "strategiskt" när jag skar, försökte att skära där det inte syndes. (ja förutom handen då men det är ju bara ett bautastort som kan vara vad som helst.)

Å andra sidan tillfogades såren under sjukdom, eller under ett tillstånd då förnuftet inte var vad det borde vara. Man kan jämföra med de som mördar under psykoser, de döms inte som ansvariga för själva mordet därför att de inte var sig själva, det var inte de som mördade utan sjukdomen eller tillståndet. Hade de inte varit sinnesförvirrade hade inte mordet ägt rum.

Det är samma med ärren, det är en skada som uppkommit då de inte varit helt ansvariga för sina handlingar. Ska de då ta ansvar för något långt senare? Det är inte rätt.

Jag har en vän som skurit sig själv. Hon kan inte ha kortärmat därför att hennes armar är helt randiga, proppfulla av ärr. Nu har hon så många ärr att jag tvivlar på att det går att göra något åt men om det kan bli bättre så ser inte jag varför hon ska tvingas betala för det själv eftersom hon uppenbarligen fortfarande lider fast på ett annat sätt idag.

En förlossning är en konsekvens av en frivillig(oftast) handling 9 månader tidigare. Den betalas av landstinget. Det finns inget logiskt varför ärr inte ska kunna tas bort på landstingets bekostnad eftersom de uppstått av en handling som de inte varit helt ansvariga för själva.

themix

Äldre 4 Jul 10:00

#67

Nej. Förvisso är ärren ett resultat av en sjukdom men du kan faktiskt ha långärmat både i jobb och vid arbetsintervjuer. Ska en tatuerad få lasernehandling bekostad av staten för att hen märkte att det inte var populärt på arbetsmarknaden? Att jämföra det med att en förlossning kostar pengar är stendumt, -mig veterligen så kommer inte dina armar att arbeta och betala skatt i framtiden?! Å andra sidan så är det inte ja som bestämmer huruvida TS ska få hjälp så försök för all del! Och, gratulerar till att du klarade av att komma ur ditt destruktiva beteende och lycka till i framtiden!

Limitless undying love which shines around me like a million suns and callls me on and on across the universe. ��L

Anonym

Äldre 4 Jul 10:11

#68

themix skrev 2012-07-04 10:00:04 följande:

Nej. Förvisso är ärren ett resultat av en sjukdom men du kan faktiskt ha långärmat både i jobb och vid arbetsintervjuer. Ska en tatuerad få lasernehandling bekostad av staten för att hen märkte att det inte var populärt på arbetsmarknaden? Att jämföra det med att en förlossning kostar pengar är stendumt, -mig veterligen så kommer inte dina armar att arbeta och betala skatt i framtiden?! Å andra sidan så är det inte ja som bestämmer huruvida TS ska få hjälp så försök för all del! Och, gratulerar till att du klarade av att komma ur ditt destruktiva beteende och lycka till i framtiden!

Du ser ingen skillnad på att tatuera sig och att skära sig pga ångest?
Okej. Du verkar ha allvarliga störningar i empatin, sakna all kunskap om psyket eller vara totalt egocentrerad.
Allvarligt talad var det den mest korkade jämförelse jag läst på länge.

Att bara prata om arbetsmarknaden i sammanhanget visar att du inte fattat ett skit av vad det handlar om utan du pratar utan att koppla in hjärnan. Eller att armar och ben inte betalar skatt. Stendumt var ordet.

Ajkje

Äldre 4 Jul 16:16

#69

Ett kort koncist svar på det blir ja.

PumpkinQueen

Äldre 4 Jul 16:25

#70

Ja, samhället bör betala.

Det är ju inte så att en människa får ångest för skojs skull. Självklart bör samhället hjälpa människor som har (eller har haft) psykiska problem.

Alla som lider bör ha rätt till hjälp. Man kan till exempel inte säga att sjukvården ska låta bli att behandla rökare som får lungcancer, eller extremsportare som bryter benen. Det ska inte behöva vara någon slags bedömningsfråga, när det gäller vem som har rätt till vård.

Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

INNEHÅLL