Inlägg från: Anonym (Överlevande) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Överlevande)

    Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?

    Vill inleda med att helt naivt be om en respektfull och vuxen diskussion.

    Självskadebeteende i form av att tillfoga kroppen sårskador som efterlämnar ärr har fått mycket utrymme i media genom åren och man kan få intrycket av att det är något av en trend samt att det ökar. För många framstår det som helt obegripligt att en människa skulle göra sig själv illa på ett så sadistiskt sätt som att, vilket är det man ofta hör om, skära i sina egna armar. Härav uppstår frågor om ifall personer med självskadebeteenden är psykiskt störda/sjuka, om de söker uppmärksamhet eller om det beror på grupptryck osv.

    Information om självskadebeteende finner du bland annat här
    http://www.barnperspektivet.se/teman/kropp-sjal/sjalvskadebeteende
    http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

    Jag var själv ett barn i statistiken. Jag växte upp under pressade familjeförhållanden, traumatiserades och mådde till slut mycket dåligt. Jag fick via media höra att en del unga som mådde dåligt skar i sina armar för att må bättre och jag provade detta i total desperation. Jag skar mig i underarmarna under fem år och upplevde under denna tid detta som min enda ångestlindring men också ett beroende. Insatser från skola, socialtjänst, kyrka och barnpsykiatri ledde sedermera till att jag kunde lämna mitt destruktiva handlande. Idag mår jag riktigt bra, är sambo och har kunnat ta igen den utbildning jag missade under tiden som jag mådde dåligt. Jag är tacksam för min andra chans att leva!

    Jag har emellertid valt att utbilda mig och arbeta inom sjukvården. Anledningen till detta är att jag trivs så oerhört bra med att hjälpa människor. Jag upplever att jag har något att ge och jag vill att utsatta människor ska känna att någon lyssnar till dem, förstår dem och vill dem väl. Jag får enbart utmärkta referenser från praktikplatser och arbetsplatser.

    Dessvärre är mina underarmar alldeles förstörda. Det är nu 7 år sedan jag slutade skada mig själv och ärren är lysande vita, blanka och gropiga. Det rör sig om väldigt många ärr och de är synliga nog att chocka människor omkring mig. Jag har ytliga känselbortfall och sveda men inga allvarliga funktionsnedsättningar.

    Både privat och professionellt möts jag naturligtvis av människors reaktioner och fördomar. En del vill inte ha kontakt med mig men säger bakom min rygg att jag måste vara fullkomligt sjuk i huvudet. En del fäller nedlåtande kommentarer och skojar på min bekostnad: "haha, jag ska också gå och skära mig så att hela världen tycker synd om mig!". Andra konfronterar mig öppet inför andra: "VAD har du gjort på armarna?" och en del säger ingenting men jag ser att de tittar och jag undrar vad de tänker.

    Utöver omröstningsfrågan undrar jag därför, vad tänker du när du ser en person med ärr som ser ut att komma från självskadebeteende?
    Och hur skulle du känna som patient om den som skulle vårda dig hade sådana ärr?

    Jag försöker tänka att alla människor har mått dåligt och att en del bär sina ärr på insidan av kroppen medan jag bär mina på utsidan. Jag försöker tänka att vi är många som gått igenom detta elände och att jag får stå ut med bemötandet eftersom det kommer bli lättare för personen som kommer efter mig. Jag försöker tänka att människor helt enkelt inte har kunskap eller folkskick nog att bemöta mig med mer respekt än såhär, men ärligt talat så tär detta oerhört på mig!

    Som privatperson är det enklast att bära långärmat om jag vill slippa diskutera sitt privatliv med frågvisa svensson på stan, men som professionell upplever jag det som fruktansvärt att bära dessa ärr. Det är en konsekvens av mitt eget handlande men inte en konsekvens som jag på långa vägar kunde ta ställning till som tonåring med så mycket ångest. Jag vill gå vidare med mitt liv och har bearbetat det som var svårt, men bemötandet från omgivningen gör hela tiden att jag inte blir fri från mitt förflutna. Dessutom är jag djupt orolig över vad människor tänker om mig. Får jag tid på mig så överkommer jag alltid omgivningens misstro genom att visa att jag är pålitlig och positiv, men den första domen är oftast hård. Jag går runt och känner mig dömd.

    Jag ser mig nu om efter olika sätt att reducera synligheten av mina ärr. Laser, slipning, tatuering och så vidare är alla metoder som kostar så mycket pengar att jag helt enkelt inte har råd. Jag fick emellertid höra att en person i liknande situation hade fått ärreduktion bekostat utav landstinget. Denna nyhet fick mig att gråta. Är det sant så innebär det en möjlighet även för mig att kunna gå vidare! Samtidigt är jag mycket kluven och rädd för denna fråga: varför ska någon annan betala för skador som du åsamkat dig själv?

    Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan mer än att säga att jag mår oerhört dåligt av att ärren är så synliga. Men vad tycker ni? Är det skamligt att begära hjälp för ett problem som man i någon mån skapat själv? Ska skattepengar gå till kosmetiska åtgärder?

    Tacksam för era tankar! 

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?
  • Anonym (Överlevande)

    Tack för svar! {#emotions_dlg.flower}
    Hoppas på ännu fler.
     

  • Anonym (Överlevande)
    Anonym (qxy) skrev 2012-06-29 19:21:25 följande:
    Att må dåligt och "sköta sig" innebär för vårdapparatens del att man inte har ett egentligt problem.
    Det där är ett välkänt problem. Vårdens oförmåga att reagera i tid triggar mycket självskadebeteende eftersom sådant lönar sig i form av att man blir tagen på allvar och får hjälp. Mycket kontraproduktivt och sorgligt.
  • Anonym (Överlevande)

    Åter tack för svar! Man är ju ensam inuti sitt eget huvud och kan bara bolla med sig själv, därav är detta till hjälp för mig, att få input från er andra.

    Jag vill tacka Odetta för dina inlägg. Hjärta

    Några saker jag funderar på...

    Vårdens begränsade resurser innebär ett prioriteringsdilemma. Ska jag få hjälp med mitt lilla problem på bekostnad av någons akuta problem? Med följdfrågan: när blir ett problem tillräckligt stort för att man ska hjälpa?
    Jag vill här påpeka som exempel att jag som barn signalerade tydligt att något inte stod rätt till men, möjligen på grund av resursbrist (eller kompetensbrist, eller är det samma sak?) sattes inga åtgärder in. När jag till slut var prioriterad hade jag hunnit bli en inbiten självskadare och kom att kosta en hel del... Samhällsekonomiskt osmart! Nu menar jag inte att jag kommer orsaka något större buller och bång om jag inte får hjälp med mina armar. Däremot kommer jag må dåligt och vara hämmad utav dem.

    Det är mitt eget fel. Någon antyder helt enkelt att jag gjort ärren själv och därför ska sota för det varje dag som jag befinner mig bland folk. Jag arbetar fortfarande med att förlåta mig själv för allt ont jag gjort mig och en del av det är att se mindre känslodrypande och mer nyktert på situationen. Jag begick självskadehandlingarna som minderårig och i ett tillstånd av svår ångest. Jag begär i någon mån ansvarsfrihet. Det fanns inget annat jag kunde ha gjort i den situationen. Jag gjorde det istället för att begå självmord, alltså en näst sista utväg. Jag är väldigt rädd för att söka hjälp av just denna anledning: att någon ska spä på mina skuldkänslor...

    Självskadare har skapat en dålig trend och har ett ansvar för att stoppa denna. Jag vill börja med att uppmana till kunskapssökande på området... Självskadande förekommer frekvent i alla kulturer och i alla tider på lite olika sätt. Liksom droger och självmord smittar det och särskilt bland identitetskänsliga dvs. ungdomar. Det är alltså inget nytt påfund att skada sig för att lindra ångest. Däremot har vår tids snabba överföring av information gjort det möjligt att sprida beteendet ytterligare. Jag fick själv idén genom ett nyhetsinslag på teve.
    Därför tycker jag att idén om samhällstjänst i form av informationsspridning är en dålig idé. Den som mår tillräckligt dåligt är döv för långsiktiga konsekvenser. Många gånger tror man inte att man ska överleva länge nog för såren att bli ärr. Jag visste självklart när jag skar mig att sår blir till ärr. Det var ingenting som avskräckte eftersom behovet av lindring var för stort. Jag tror inte att det handlar om att avskräcka eller avråda ungdomar från att börja skära sig utan det som behövs är att ge dem bra verktyg för att hantera svåra situationer och känslor, och att finnas där så att de har andra utvägar att ta till.

  • Anonym (Överlevande)
    solskina skrev 2012-07-05 09:32:11 följande:
    Hej ts:
    googla på Sofia Åkerman (Zebra flickan).
    Hon är sjuksköterska med hela armarna fulla i ärr. 

    Tror att du behöver få prata med någon i liknande sits. Brukar alltid kännas bra. 
    Tack för tipset! Det ska jag göra.
  • Anonym (Överlevande)

    Roligt med liv i tråden!
    Jag är precis lika velig nu som när jag skrev den dvs. jag vet inte själv vad jag tycker, men jag har i alla fall fått en hel del funderingar att bita i.

    Häromdagen gick jag en tur på stan i sommarvärmen med armarna bara. Förutom blickarna hörde jag förbipasserande säga "såg du hennes armar, jävlar". Och det bästa av allt: fram kommer en hemlös alkoholist och börjar fråga ut mig vid en busshållplats full med folk. Mötte sedan min granne utanför huset och han ställde en lång rad frågor i stil med "varför gör du sånt, gör det inte ont, använde du kniv eller rakblad?".

    Detta är jobbigt, att gå runt med sitt innersta utanpå. Att stå till svars och behöva utbilda allmänheten i självskadebeteende. En del av er tycks anse att jag är skyldig samhället det, att jag ska betala tillbaka någon skuld (vilken då?) genom att föregå med gott exempel. Den argumentationen går jag inte med på. Jag är precis som er andra och delar mitt privatliv med dem jag känner förtroende för. Om du inte vill berätta din livshistoria för alla du möter ska du inte heller begära det av mig.

    Därutöver skulle det vara mycket värt att ses som något annat än en vandrande självskada...

  • Anonym (Överlevande)

     


    Anonym skrev 2012-07-02 20:32:42 följande:
    Absolut inte. Väljer man att förstöra sin kropp med ärr, tatueringar, brännmärken, överdrivet många plastikoperation er och annat oavsett hur man mår får man tyvärr skylla sig själv. Så länge inte självskadebeteendet lett till FYSISKA besvär så ska inte eventuella behandlingar betalas av det offentliga. 

    Någonstans måste man dra gränsen.
    Ja, det är ju frågan om det fria valet.
    Jag förstår heller inte vad du menar med att endast fysiska besvär är besvär nog. Är det besvär nog att det bränns när min sambo smeker mina armar? Att känseln runt handlederna är nedsatt? Dessa fysiska men är ingenting jämfört med den dagliga psykosociala påfrestningen.

    Som sjukvårdare blir jag dessutom irriterad när du antyder att endast fysiska besvär är det offentligas ansvar. Patienternas psykiska mående blir en allt större fråga inom vården. Att förminska det är okunnigt och i strid med all modern forskning.
  • Anonym (Överlevande)
    themix skrev 2012-07-04 10:00:04 följande:
    Nej. Förvisso är ärren ett resultat av en sjukdom men du kan faktiskt ha långärmat både i jobb och vid arbetsintervjuer. Ska en tatuerad få lasernehandling bekostad av staten för att hen märkte att det inte var populärt på arbetsmarknaden? Och, gratulerar till att du klarade av att komma ur ditt destruktiva beteende och lycka till i framtiden!
    Du får nog lyssna mer och prata mindre... Jag kan inte ha långärmat i mitt arbete. Tatuering och självskada är två vitt skilda saker bland annat på grund av orsak och stigma. Men tack för lyckönskningen!
    miljarden skrev 2012-07-04 19:23:53 följande:
    Att du TS går runt och känner dig dömd handlar nog mer om dig själv än om omgivningen för övrigt.
    Naturligtvis har jag ett ansvar för hur jag reagerar på saker i min omgivning, men att människor dömer mig är inte en inbillning. En del säger det rakt ut, som jag gett exempel på, andra stirrar, ytterligare andra talar bakom min rygg vilket jag får höra om senare. Människor drar (felaktiga) slutsatser om mig utifrån sina föreställningar om personer som skadar sig själva. Jag får sedan arbeta i varje relation med att bevisa att jag inte är farlig, labil, opålitlig, skör, suicid, störd osv. Dessutom är det som jag nämnt ganska slitsamt att jämt behöva beskriva eller försvara sitt livs svåraste tid för människor.
  • Anonym (Överlevande)
    Anonym (ärrkvarändå) skrev 2012-07-03 00:59:08 följande:
    Varför ska man dölja de synliga ärren, då de osynliga ärren är kvar. Är det så kosmetiskt viktigt. Jag tycker inte att en som överlevt en sån grej som att näst intill velat ta livet av sig, ska tycka att det kosmetiska är så viktigt.
    Gillade inte ts heller som en slags övertalningskampanj för att få med folk på tåget.
    Varifrån har du fått att jag velat ta mitt liv? Om du känner till självskadebeteendets natur vet du att det inte har med dödslängtan utan snarare med överlevnadsinstinkt att göra.

    Det kosmetiska är viktigt av de skäl jag beskrivit. Jag skulle gärna få ett bröstlyft, fettsugning och laserborttagning av håret under armarna också men dessa kroppsegenskaper är normala i samhället. Att ha ärrade armar däremot väcker reaktioner som jag måste förhålla mig till varje dag.

    Jag driver inte någon övertalningskampanj men är naturligtvis partisk eftersom det är mig det handlar om. Familjeliv har ingen makt i avgörandet om jag skulle få ärreduktion eller inte utan det jag söker är andras åsikter och input.
Svar på tråden Bör landstingen betala reducering av ärr efter självskador?