Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Oj, jag saknar ord... Vilket övergrepp och vilken smärta. Sänder en kram och håller med om att du är en änglamamma. 

Vaddå tvinga? De kan ju inte säga att de tar din treåring om du inte gör abort! På vilka grunder?! För att du va ung? Eller olämplig? Hursomhelst så låter det befängt!

Varför är det så viktigt att gradera sorg?
Får man inte sörja en abort?
Är sorgen efter ett missfall mer värd ju längre graviditeten förlupit?
Är sorgen efter ett friskt barn som dött i ett trauma större än efter ett barn som dött av ett funktionshinder, även om döden var oväntad?
Är sorgen efter ett förlorat barn mer värd än sorgen efter en förlorad förälder?
Räknas inte sorgen efter ett älskat husdjur?

Sorg är ett tecken på individens förlust. Oavsett vad förlusten består i. Och det är bara den som förlorat som kan avgöra hur djup och stor sorgen är. Ingen utomstående ska värdera, gradera  eller bedöma någon annans sorg. Den är personlig.
Ingen har rätt att förminska eller trampa på andras känslor. Man kanske inte förstår dem, men det betyder inte att dom inte finns.

Att se ner på andras sorg eller förneka dem rätten att sörja, bevisar bara att man är en småsint, omogen och empatilös person.

Jag tycker att begreppet "änglamamma" är fånigt överhuvudtaget. "Mamma" är ju en relationsterm. Man kan inte vara en "mamma" om man inte har någon att vara mamma till. Det håller bara kvar kvinnor i konstiga, sjukliga fantasier. 

Tänker på en kvinna på ett annat föräldraforum till exempel. Hon hade haft ett sent missfall - i vecka 24 tror jag. Fostret levde aldrig utanför livmodern. Ändå hängde hon i åratal upp sitt liv på detta. Hon kallade fostret vid namn - låt oss säga "Tim" fast det var ett annat. Hon envisades med att bli erkänd som "mamma" - tjatade om detta dag efter dag. Hon pratade om "Tim" i presens - som om han skulle leva. Hon gav sig in i allehanda trådar som rörde föräldraskap.

Till exempel: om någon frågade "tvingar ni era barn att borsta tänderna". Då kunde hon svara: "ja varje morgon och kväll flyger jag upp till himlen och fångar in Tim. Han är ju så busig, men till slut får mamma honom alltid att borsta tänderna.."

Detta pågick i åratal. Det var ju inte friskt. Och det värsta var att en del då understödde henne i de här fantasierna genom att jamsa med: "tänk att du har en så busig grabb! Hälsa honom från mig! " och liknande. Det gjorde ju bara saken värre. Den kvinnan hade behövt någon som hade ruskat om henne i stället, och sagt åt henne att ta vara på det enda liv hon hade...     

Jag håller inte med. Sorg kan gå för långt också. Ta sig direkt sjukliga uttryck. Och ja om en människa blir sjuk av sorg efter ett foster, ett husdjur eller en kändis som hon aldrig träffat, så anser jag det vara ännu mera knasigt än om en människa blir sjuk av sorg efter en närstående som hon haft en relation till på riktigt i flera år...

TS handlade inte om sorg som övergått till en fix ide. TS handlade om huruvida man "fick" sörja en abort, om man "hade rätt" att sörja ett djur lika mycket som ett barn. Och jag anser fortfarande att var och en har rätt till sin sorg. Det finns ingen manual för vad och hur länge man får sörja.

Sorg som tagit över allt är inte friskt. Men det var inte den sortens sorg jag kommenterade.

OK. Men då tror jag så här. Att har man inga mänskliga anhöriga - och har aldrig haft man eller barn - utan den där katten, hunden eller vad det är, är allt man har. Så att den blir som en livskamrat. Som det kan vara för särskilt äldre, ensamma människor. Så förstår jag om man sörjer väldigt mycket när djuret avlider.

MEN om det skulle vara en förälder som förlorade sitt barn och sin katt i en eldsvåda, och personen skulle påstå att h*n sörjer katten mer än barnet, eller ens lika mycket. Då skulle jag faktiskt inte skatta den personen som frisk...

Min erfarenhet då (har inte förlorat barn men väl min far och alla min fars och min mors syskon under några år. Samt män och vänner som försvunnit på annat sätt än genom döden). Att visst sörjer man ett djur OCKSÅ. Men det är en sorg som går över mycket fortare än sorgen till en människa. Någonstans är man redo att gå vidare och gå ut och roa sig t.ex. ganska snart efter dödsfallet. Medan man kan sörja en människa minst under "sorgeåret" - som man sa förr. Vilja vara stilla och klä sig sobert och allt det där.

Plus att man kan skaffa en ny valp som får ta den gamla hundens plats. Medan ett nytt barn aldrig skulle ta ett avlidet barns plats. Det avlidna barnet skulle alltid ha kvar sin egen plats...      

En ny valp skulle inte heller ta den gamla hundens plats. Jag saknar min katt som dog för fem år sedan, kan fortfarande fälla en tår över honom. Har en "ny" katt idag, som jag älskar otroligt mycket, men hon har inte tagit hans plats. Hon har en egen plats. Ingen katt i världen kan ersätta den katten jag förlorade.

OK. Men då kanske det är som jag sa, att du inte har så starka relationer till några människor..? Utan att din katt fick ta den plats som normalt en make eller ett barn skulle ha haft i ditt liv..? Eller en förälder eller ett syskon, om du är mycket ung.

Har heller aldrig hört det någon annanstans. Det är nog ett ganska nypåhittat ord.

Sörja efter en abort är däremot inte konstigt. Har man inte gjort det förut är det väldigt svårt att föreställa sig hur det verkligen kommer att kännas. Jag gjorde en abort för tio år sedan. Jag mådde väldigt dåligt efteråt. Ångrade mig och blev deprimerad.

Jag har faktiskt aldrig hört någon som gjort abort som kallar sig änglamamma. Men så känner jag inte heller så många som gjort abort...

Vad jag kan tänka mig är att de som gjort ofrivillig abort får gärna kalla sig änglamammor för mig. Men de som frivilligt gjort abort kanske är bättre att kalla dödsänglamamma...?

Jag kan tycka att alla som mist ett barn på ett eller annat sätt har "rätt" att kalla sig änglaförälder. Jag tror att det finns väldigt få som gör en abort utan att reflektera över det. Jag har många vänner som gjort abort pga felande preventivmedel och inga möjligheter att klara av ett nytt litet liv att ta hand om. Men jag tror inte att de skulle säga att den var frivillig. De har alla sörjt sina barn och önskat att de kunde behålla.

Jag har inte gjort någon abort, men däremot haft ett par missfall i bagaget som tagit mycket hårt på mig. Jag tänker inte på mig själv som änglamamma, men känner att det fattas två barn i min familj.

Alla har rätt till sorg och ingen kan döma en annan för orsaken till deras lidande. Bara för att man genomgått en abort, betyder inte det att man inte ville ha barnet.

Ofrivillig abort? Menar du att någon utomstående tvingar en gravid kvinna att göra abort? Eller menar du abort med särskilt acceptabla (enligt dej) skäl? Alla aborter som utförs idag ska vara frivilliga, dvs att den som gör abort har valt att avsluta sin graviditet av för dem tungt vägande skäl. Vad andra anser eller inte spelar ingen roll. Och oavsett skälen för abort, gör man inte en abort på en kafferast och går vidare som om inget hänt. Det är en myt som vandrar runt för att svärta ner de kvinnor som av olika anledningar väljer abort.

Och jag hävdar att ingen har rätt att förkasta någon annans sorg som oviktig, oförtjänt eller löjlig. Sorg är en känsla av förlust, oavsett vad förlusten består i. Även om man inte förstår den andras sorg har man ingen rätt att förminska den eller vifta bort den.

Nej jag förstår de som gör abort, jag vill inte ha barn igen och även om jag är motståndare till abort så skulle jag överväga det eftersom jag absolut inte vill ha barn. Så jag säger inte att jag inte förstår de som gör abort, men jag anser att barnets liv går före mammans val. Men det är jättesvårt, och många blir deprimerade efter abort :( Och med ofrivillig abort menar jag t.ex. om barnet är gravt handikappat och kommer att dö under graviditeten eller inom kort efter förlossningen, eller om det är stor risk för mammans liv om hon fortsätter graviditeten. Ofrivillig abort räknar jag också in psykisk ohälsa, inte bara fysisk ohälsa. Men jag önskar att fler kvinnor hade valt adoption före abort, det hade nog besparat många kvinnor dåligt samvete och sorg flera år efter aborten och vissa av dem hade nog valt att behålla barnet när de såg det vid förlossningen. Så jag önskar verkligen att fler hade sett adoption som ett bättre alternativ än abort, men jag förstår de som inte gör det.

Min katt dog i våras, och det var riktit, riktigt jobbigt. Vi har inte tänkt skaffa en ny, för så enkelt är det inte. Det är inte en sak, det är en familjemedlem.

Det händer att folk frågar mej, inför mitt funktionshindrade men varken döva eller hjärndöda (vuxna) barn, om jag gjort fostervattensprov och varför jag inte gjort abort. Jag vet inte hur jag ställt mej inför det valet , om jag haft det valet, men det är inte intressant.
Det ok att abortera och sörja ett foster som är missbildat och/eller funktionsnedsatt på något sätt.
Men att abortera ett friskt foster, oavsett skäl, är uppenbarligen något man ska skämmas för och absolut inte tillåtas sörja.
Jag har svårt att se skillnaden, en abort är en sorg oavsett varför den görs och av vilka skäl. Jag kan inte värdera ett "vanligt" barn högre eller lägre än ett funktionshindrat barn, för mej är de barn. (Och abort är laglig i Sverige, man har rätt att göra som man vill utan att dömas av andra.)
 
Jag har även mött föräldrar som förlorat sitt funktionshindrade barn (10 år gammalt) som fått höra att de ska gaska upp sej, det var bäst som skedde. Inget man skulle klämma ur sej till föräldrar som förlorat ett "friskt" barn.
Tror ni att sorgen var annorlunda för föräldrarna till det funktionshindrade barnet tror ni fel.

Låt människor sörja, vare sej det är katter, möss, barn, föräldrar, förlorade drömmar eller kärlekar. Sorg är privat, kan inte och ska inte värderas eller graderas.

Jag sa inte heller att det är en SAK. Men jag tycker inte heller att det är på samma nivå som en mänsklig familjemedlem.

jag tycker inta att man kan jämföra sorg,  man kan visst och har rätt att sörja vilken förlust som helst, en abort likaså. Vi sätter grader på sorg och fördömer, samtidigt som vi förväntar oss abort med svårt sjuka barn.Man kan sörja husdjur ,missfall,abort, döda vänner eller anhöriga,och kolleger. Vi har alla  våra olika upplevelser och känslor som gör oss unika som människor.Livet har svåra gränsdragningar, men vi har vår rätt att känna ,tycka och minnas vad vi vill,samt vårat förflutna och bagage.Det kan ingen ta ifrån oss.Man förväntas att sörja på ett visst sätt, när det är passande. Den gränsen existerar inte.Själen har ingen tidsgräns

Nu är det ju så fiffigt att "änglamamma" (liksom t.ex. "jurist" eller "fritidsforskare") inte är någon skyddad titel. Hur provocerande det än må vara så är det alltså fritt fram för vem som helst att kalla sig änglamamma.

Känslor som t.ex. sorg och kärlek kan inte graderas eller jämföras, och MIN sorg eller kärlek påverkas inte, blir inte fulare eller mindre värd för att någon annan människa uttrycker sig om känslan på ett sätt som JAG inte uppskattar.