Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Det tror jag säkert att det finns ganska mångaav,  men jag har uppfattat det som att det inte är riktigt ok för män att sörja ett barn eller barnet som skulle bli på samma sätt som kvinnor.

Det är hänsynslöst mot föräldrar som förlorat sitt barn till skillnad från att ha valt bort det. På samma sätt som det vore vidrigt av någon som adopterat bort ett barn att jämställa sig med någon vars barn är kidnappat är det äckligt att jämställa abort med att få missfall eller förlora ett barn i t ex psd. Det är bara smaklöst och jag tycker visst att det är rimligt att hacka på dem som gör så. Inte att hacka på dem som sörjer en abort. Hacka på dem som jämställer på ett sjukt sätt, vilket är vad tråden handlar om.

Jag tycker egentligen att det är mer logiskt att änglamamma är en mamma som är död.

Jag har gjort två aborter och fått två missfall. Aborterna var för att barnen hade kromosomfel. Det går inte att jämföra den sorg jag känt vid och efter aborterna med det jag känt vid missfallen. Ett missfall sker vanligen för att barnet inte är livsdugligt och det har jag lätt kunnat acceptera och gå vidare med. Att själv ta beslutet om abort när barnet visar sig vara skadat, det är fruktansvärt. De barnen har jag verkligen sörjt. Så jag förstår inte resonemanget att man inte får sörja vid en abort men däremot vid ett missfall?

Nej du har rätt, jag har ingen aning om vad du har gått igenom. Jag tolkar inte saker hej vilt, du har varit ganska tydlig i ditt sätt att se på saken. Jag vidhåller att din kommentar var ogenomtänkt och omogen, ordet "fjantig" låter fjortis och inget som jag anser att man använder i ett sådant här sammanhang. Vad du tycker får stå för dig, men innan man kommenterar i ett forum så får man vara beredd på mothugg.

Kom ihåg att jag inte argumenterat emot dig för att du inte är berättigad en åsikt, utan för att jag ville höra ett argument för varför du tyckte att det var ett fjantigt begrepp.

Att göra abort är aldrig svart och vitt. Man kan känna sig tvingad till det av yttre omständigheter och behöva en sorgeprocess som är identisk med den för missfall. Tvång behöver inte vara att någon håller en pistol mot ens skalle, det kan också vara upplevelsen av tvång genom omgivningens attityd och påverkan, ekonomiska eller kulturella förutsättningar osv. Relationen till pappan kan också spela in. Manipulation och emotionell utpressning är väldigt vanligt förekommande i fallet med oönskade barn (t.ex., om du behåller barnet så lämnar jag dig!).

Man gör det lite för enkelt för sig om man sätter likhetstecken mellan abort och val, som om det handlade om att köpa eller inte köpa en segelbåt.

Därtill så tror jag att en abort många gånger kan vara en större sorg än ett missfall, eftersom ett missfall ofta beror på att barnet inte är livsdugligt, medan man vid en abort gör sig av med ett foster som troligen skulle ha blivit ett barn.

Oavsett vilket så tycker jag personligen att änglamamma i första hand är ett begrepp för mammor som förlorat ett barn som har hunnit födas, men skalan är inte särskilt lätt där heller. Det finns ju mammor som inte känner barnet sparka alls pga hur barnet ligger och aldrig upplever några livstecken från barnet förrän det föds, och det finns mammor som känner barnet sparka tidigt och bygger upp en helt annan relation till det de har inom sig. En person som har känt sitt barn inom sig och har en stark känslomässig relation till det borde ha minst lika mycket rätt att kalla sig för änglamamma som en person som aldrig kände sitt barn i magen och aldrig byggde upp någon särskild relation till det - men fick se det i 5 minuter innan det dog av förlossningskomplikationer.

Grunden i det hela måste väl ändå vara att man försöker respektera och stödja den som har förlorat ett barn, att inte trivialisera någon annans sorg, men att samtidigt vara medveten om att det är två väldigt olika saker att förlora ett ofullständigt foster och att förlora en 3-åring.

Det är väl ändå upp till var & en? Varför ska andra bestämma?

Jag har fått avbryta två graviditeter i v 19 & v 14, pga fostermissbildningar. Barnen var efterlängtade & vi mådde jättedåligt när vi miste dom. Vi höll dom i våra händer, gav dom namn & fotograferade. Jag anser mig vara en änglamamma till dom.

Jag gjorde en abort för 11 år sen i v 8 när jag var 16 år. Änglamamma till det fostret? Nej.

Allt är inte alltid enkelt.

Fast det säger ju ts med.. I första fallen valde du ju inte aktivt bort dem..

"quote" ? Det är hänsynslöst mot föräldrar som förlorat sitt barn till skillnad från att ha valt bort det. På samma sätt som det vore vidrigt av någon som adopterat bort ett barn att jämställa sig med någon vars barn är kidnappat är det äckligt att jämställa abort med att få missfall eller förlora ett barn i t ex psd. Det är bara smaklöst och jag tycker visst att det är rimligt att hacka på dem som gör så. Inte att hacka på dem som sörjer en abort. Hacka på dem som jämställer på ett sjukt sätt, vilket är vad tråden handlar om.[/quote]

Att avbryta en graviditet efter V.18 (RUL) pga skador på fostret som gör att det inte skulle klara sig utanför livmodern skulle jag räkna som att förlora ett barn. Att få missfall innan V.12 trodde jag tillhörde vanligheten och det skulle jag verkligen inte kalla för något annat än just missfall. Att välja bort ett barn med tex kromosonfel får såklart sörjas men att kalla sig änglamamma, nej det tycker jag är lite väl magstarkt. Inte jordfäster man ett foster innan V.18?