Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Jag håller med. Vad är det som är så provocerande med vad någon väljer att kalla sig. Känner kvinnan att hon är en änglamamma och sörjer aborten så har hon all rätt i världen att känna så.

Intressant företeelse faktiskt. Jag gissar på att det handlar om att man inte sörjt färdigt än, att man vill att det ska vara mest synd om mig för det ger mig "rätt" att sörja.

Därför brukar jag inte säga så mycket eftersom det är deras sätt att sörja. För det handlar nästan uteslutande om det, någon som sörjer som förminskar annan sorg...

Jag har ingen aning, jag är inte ens amatörpsykolog på FL-nivå men det är vad jag tror.

Det ligger nog något i det du skriver och jag tror också att det kan vara så att det finns en föreställning om att kvinnor som gjort abort å ena sidan borde skämmas och sörja å andra sidan inte har rätten till sådana känslor eftersom att valet togs av dom själva. Verkligen komplext.

Rent logiskt kan jag inte förstå hur någon som burit på ett foster kan vara mer mamma än någon annan. Abort eller missfall, spela roll. Både har ju till missfallet eller aborten burit pe tt foster/barn..

Alla gör väl sen inte abort med verklig fri vilja. De kanske är offer för sina omständigheter eller väljer att göra abort för det visat sig att barnet annars skulle fötts med en svår missbildning. Det är inte lätt ställa sig inför de alternativen, och att aktivt välja bort ett barn som grundar sig på de orsakerna är ju ett av det hemskaste valen en människa kan ställas inför. Såklart kan man sörja barnet, och sitt val, samt se sig själv som en änglamamma efter det.

Jag tycker det är nonsens att förringa någons sorg eller känslor oavsett. Vem är du eller någon annan, att bestämma för vad någon annan ska känna? Har du gått i dennes skor och vet vad den gått igenom? Varför känner du Ts (och andra) ett behov av att mäta din sorg med någon annans sorg. Din sorg blir ju inte mindre bara för någon annan också bär på en sorg. Så fjantigt och omoget hela grejen, och ändå är det vuxna människor som sitter på dessa forum? Märkligt.

Absolut, det ser man inte minst i aborttrådar där en abort kan anses som ok men blir det fler än någon magisk gräns så finns ingen hejd på vad som kvinnan tillskrivs. Kanske inte helt jämförbart men poängen är att man skuldbelägger kvinnan oavsett om det skett en enda gång.

Jag reagerar på det här med "friska" foster när man "jämför" sorg! Varför ska det vara någon skillnad? Var går gränsen för friska foster? Vem väljer vad som är livskvalité eller ej? För att hårddra det hela så kan jag ju säga att jag helt klart skulle se mig som en änglamamma om mitt "sjuka" barn dog nu när han är snart tre år eller om han hade dött i magen i sen graviditet. Jag hade även sett mig som änglamamma om mitt "friska" barn dött sent i graviditeten eller nu när hon snart är tre.

Jag hade inte sett mig som änglamamma om någon av dem hade dött tidigt i graviditeten oavsett om det gällade mitt "sjuka" barn eller mitt "friska" barn.

En abort är alltid ett VAL oavsett om barnet är friskt eller inte. Och det är JAG som väljer för MIN skull och inte för barnets skull... 
 

Jag kanske ska tillägg att det som alltid finns undantag, tänker på det här med att bli tvingad till abort osv. Jag tänker mest generellt sett, och vill framför allt belysa det här med "friska" barn jämfört med "sjuka" barn.

Har en väninna som nyligen varit i samma sits och jag märker hur dåligt hon mår. Jag vet flera som gjort abort men hon är den som verkligen tagit det hårt, borde aldrig ha gjort det och det visste jag så väl innan och jag lider med henne. Hon kallar sig inte änglamamma på något vis men att hävda att man inte kan må lika dåligt av en abort som av ett missfall är bara trångsynt.

De kanske har tagit fel på begreppen änglamamma och änglamakerska?