Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Okej båda parter förminskar varandras sorg. Ingen bestämmer vem som har mest rätt att sörja över ett förlorat barn oavsett missfall eller abort, alla sörjer på olika sätt. Även om det ena kan tolkas som värre än det andra så skall alla få lov att sörja utan att få kommentarer om att deras sorg är fel

En änglamördare isåfall va?  Tycker att abort möjligheterna ska ses över....

Visst kan man sörja en abort, men det är ändå ett val man gjort. Man har valt bort sitt barn. Det är inte jämförbart med ett barn som dör. Jag respekterar att folk sörjer en abort, men jag respekterar fan inte ifall de försöker jämställa det med att ha förlorat sitt barn. Det är en helt annan typ av sorg och måste få vara.

Ni bryr er för mycket om andra. Sköt er själva.

Jag sköter mig själv. Har så mycket tid och kapacitet att jag vid sidan om hinner bry mig om andra också.

Vem har sagt nå om att förminska sorg? Tråden går ut på att inte jämföra sig me de som fått missfall eller barn som dött i psd då de till skillnad från de som gjort abort inte valt det! Är det svårt att förstå?

På vilket sätt är det dubbelmoral?

Jag anser att fri abort är en bra grej. Däremot anser jag inte att man i det flesta fall inte kan kalla sig änglamamma i samband med en abort. DET däremot är hyckleri. 

Jag ifrågasätter sorgen över "barnet" från "moderns" sida. Om vi nu bortser från extremfallen, så är abort en bortvald graviditet, av någon som inte är mor till ett barn. Man har just valt bort moderskapet och då kan man knappast heller kalla sig ängla"mamma".

Att man kan känna sorg över det som blev, beslut man kände sig tvingande och ta etc etc. är en sak, men nix nån änglammamma är man inte, och att kalla sig det efter en abort är att spotta i ansiktet på de som förlorat ett barn.  

Jo, jag håller med om att det är osmakligt. Men jag tycker faktiskt även att det är fånigt att kalla sig "änglamamma" om man "bara" har fått missfall. D.v.s. före utgången av 28:de graviditetsveckan. De kvinnor som håller på så - och som har en riktig begravning för det spontanaborterade fostret, tar foton och lägger ut på bloggar o.s.v. - gör bara det inträffade till en alltför stor livshändelse. Det blir större än det skulle behöva bli, om man i stället såg på missfallet som något naturligt. Något som de flesta mammor till flera barn har gått igenom minst en gång (även om de flesta missfallen sker tidigt, såklart).

Ibland blir det nästan sjukligt denna vilja att få heta "mamma" fast man aldrig vårdat sitt barn eller ens hållit i det levande, utan bara burit det X antal veckor. Det är som att det blir en identitet att få kalla sig "mamma" - och då tror jag man är fel ute. Mamma är man ju i relation till någon annan, och finns inte denne så är man inte mamma. Precis som man inte kan vara någon syster om det syskon man skulle ha haft dog i mammas mage...

Sorgligt men sant.   

Anonym (Tycker):
Du menar vecka 22? Sen är det medicinskt sett ju inte ett sent missfall.