Att kalla sig änglamamma när man gjort abort!!

Varför är det så viktigt att gradera sorg?
Får man inte sörja en abort?
Är sorgen efter ett missfall mer värd ju längre graviditeten förlupit?
Är sorgen efter ett friskt barn som dött i ett trauma större än efter ett barn som dött av ett funktionshinder, även om döden var oväntad?
Är sorgen efter ett förlorat barn mer värd än sorgen efter en förlorad förälder?
Räknas inte sorgen efter ett älskat husdjur?

Sorg är ett tecken på individens förlust. Oavsett vad förlusten består i. Och det är bara den som förlorat som kan avgöra hur djup och stor sorgen är. Ingen utomstående ska värdera, gradera  eller bedöma någon annans sorg. Den är personlig.
Ingen har rätt att förminska eller trampa på andras känslor. Man kanske inte förstår dem, men det betyder inte att dom inte finns.

Att se ner på andras sorg eller förneka dem rätten att sörja, bevisar bara att man är en småsint, omogen och empatilös person.

TS handlade inte om sorg som övergått till en fix ide. TS handlade om huruvida man "fick" sörja en abort, om man "hade rätt" att sörja ett djur lika mycket som ett barn. Och jag anser fortfarande att var och en har rätt till sin sorg. Det finns ingen manual för vad och hur länge man får sörja.

Sorg som tagit över allt är inte friskt. Men det var inte den sortens sorg jag kommenterade.

Ofrivillig abort? Menar du att någon utomstående tvingar en gravid kvinna att göra abort? Eller menar du abort med särskilt acceptabla (enligt dej) skäl? Alla aborter som utförs idag ska vara frivilliga, dvs att den som gör abort har valt att avsluta sin graviditet av för dem tungt vägande skäl. Vad andra anser eller inte spelar ingen roll. Och oavsett skälen för abort, gör man inte en abort på en kafferast och går vidare som om inget hänt. Det är en myt som vandrar runt för att svärta ner de kvinnor som av olika anledningar väljer abort.

Och jag hävdar att ingen har rätt att förkasta någon annans sorg som oviktig, oförtjänt eller löjlig. Sorg är en känsla av förlust, oavsett vad förlusten består i. Även om man inte förstår den andras sorg har man ingen rätt att förminska den eller vifta bort den.

Det händer att folk frågar mej, inför mitt funktionshindrade men varken döva eller hjärndöda (vuxna) barn, om jag gjort fostervattensprov och varför jag inte gjort abort. Jag vet inte hur jag ställt mej inför det valet , om jag haft det valet, men det är inte intressant.
Det ok att abortera och sörja ett foster som är missbildat och/eller funktionsnedsatt på något sätt.
Men att abortera ett friskt foster, oavsett skäl, är uppenbarligen något man ska skämmas för och absolut inte tillåtas sörja.
Jag har svårt att se skillnaden, en abort är en sorg oavsett varför den görs och av vilka skäl. Jag kan inte värdera ett "vanligt" barn högre eller lägre än ett funktionshindrat barn, för mej är de barn. (Och abort är laglig i Sverige, man har rätt att göra som man vill utan att dömas av andra.)
 
Jag har även mött föräldrar som förlorat sitt funktionshindrade barn (10 år gammalt) som fått höra att de ska gaska upp sej, det var bäst som skedde. Inget man skulle klämma ur sej till föräldrar som förlorat ett "friskt" barn.
Tror ni att sorgen var annorlunda för föräldrarna till det funktionshindrade barnet tror ni fel.

Låt människor sörja, vare sej det är katter, möss, barn, föräldrar, förlorade drömmar eller kärlekar. Sorg är privat, kan inte och ska inte värderas eller graderas.