Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Jag arbetar som konsult på socialtjänster runt om i landet. De absolut flesta socialkontor har åtminstone en dator som besökare kan använda sig av. Jag syftade alltså inte på socialsekreterarnas datorer. 

Jag kopierar från ett av mina tidigare inlägg: 
Jag bor ännu längre ifrån ett bibliotek, men det är ett val jag har gjort. Om jag inte kan tillgodose mina barns behov pga det valet jag har gjort, så får jag välja annorlunda.  

Men din personliga åsikt om ordet fattigdom är rätt ointressant här.

I Sverige när vi pratar om fattigdom officiellt så menar vi det som riksdagen och Röda Korset definierar som fattigdom.
Sen får ju du ha din egen definition om du vill, men det lär ju öka risken att du blir missförstådd om du envisas med att använda egna begrepp.

Fattigdom är relativt i det här sammanhanget är det i relation till hur gemene barn i Sverige har det.
Inget annat.       

alla verkar ha olika åsikt om fattigdom och att klara sig..

själv är jag ju en vuxen fattig på 35år...har 6.700kr efter skatt.

jag skäms inte ett dugg för att handla extraprisvaror,halva prisetvaror osv.
jag handlar mycket secondhand,men då frächa och snygga saker.

angående regeringen fattigdomsbegrepp på 9535kr,är det INNan skatt.
isåfall ligger jag UNDER det för jag har 8.500kr INNAN skatten dras...
jag betalar på min sjukpension 2.000kr i skatt varje månad.

Och?
Alla har inte lika goda förutsättningar. Varför ska vi klassa det som fattigdom att inte ha lika goda förutsättningar som de som lever i mer överflöd än jag?

Det är inte rimligt att förflytta ansvaret för sina barn till någon annan än föräldrarna. Om det då inte är så bedrövliga förhållanden att barnen behöver omhändertas, men det är långt mellan att inte kunna ge allt av materiell bekvämlighet och att inte kunna tillgodose sina barns behov. 

Du får gärna formulera dig ur ett offerperspektiv igen, biter ej på mig. Om det nu är så synd om ett "litet barn" att ha det så "fattigt" så är det mer empatiskt att placera barnet hos någon som kan fylla dess behov än att lämna det hos föräldrar som är så pass egoistiska att de inte ens inser vad ett barn behöver.

Ja, samhället ska separera barnet, för hur tryggt är det att inte ha mat på bordet, inte veta om man har ett hem, bittra föräldrar som gnäller över pengabrist, barnet får inte följa med på utflykt för föräldrarna har inte råd med en macka, bara för att nämna några saker? Det är ju ni som säger att barnen har det förfärligt dåligt i Sverige, då måste det ju till en förändring. Jag vet att enligt er innebär den förändringen att vi andra ska bara betala mer så att ni kan få mer men det där, ser du, är inte ett alternativ. Så mycket skatt som många av oss betalar räcker mer än väl. Någonstans får det vara nog och det är nu.

Sedan vill jag veta varför jag har mer ansvar för ett barn än vad föräldrarna har? Var ligger logiken i det? Och varför skulle jag tycka mer synd om barnet än vad föräldrarna gör?  Om föräldrarna vill det ovanstående då får de också finna sig i att "jag" (demokratiska samhället) är med och bestämmer över deras barn. Annars får de fixa sina problem själva.

Dessutom tycker jag att de som i dagsläget får socialbidrag och har barn, ska dels sköta sina kostnader via en ekonomiskt sinnad person utsedd av kommunen och dels ska de få matpengarna i matkuponger istället för pengar. Eftersom folk (vissa) klagar på att pengarna inte räcker medan andra menar att de räcker gott så är det någon som gör fel någonstans. Barnbidrag och underhållsstöd ska in i samma pott så att de inte heller har möjlighet att kladda upp det innan hushållsbudgeten har gåtts igenom.   

Och jag hävdar fortfarande att det inte handlar om fattigdom utan om bristande föräldraförmåga som inte har med kronor och ören att göra. Det finns gott om föräldrar som lever på mindre än fattigdomsgränsen anger som likväl tillgodoser sina barns behov. 

Det är väl du som ger dem epitetet fattig?
Jag anser, som bekant, att det inte är fattigdom det handlar om. 

"Inte avvikande i klassrummet" - hur ska du göra med alla som retas för att de har glasögon? För att de är korta? Långa? Tjocka? Smala? Stammar? Är alldeles för tidig i utvecklingen? Eller alldeles för sen?
Det handlar inte heller där om pengar. 

Då tycker  vi olika.
Jag sätter barnet först.
Och väljer istället att hjälpa föräldrarna så att inte barnets trygghet splittras sönder.

För mig handlar det om solidaritet och som sagt empati med andra människor.   
   

Anonym skrev 2012-03-18 14:35:28 följande:
 Svar till överstående:
Det spelar ju inte någon roll om vissa föräldrar då får 10 000 eller 30 000 om dom sviker barnet med 10 lär dom svika med 30 VARFÖR ska man då ge mer bidrag?
     

men herregud får man tycka att allt under 10.000 netto är fattigdom med dessa höga hyror vi har i sverige idag??