• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (empati)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:06:58 följande:
    Självklart har en enskild utredare ansvar för att göra ett korrekt och för alla rättssäkert jobb och just för att det inte får bli fel finns många "kontrollstationer" i tvångsärenden. De som ansvarar för dessa kontroller har också ett ansvar - eller hur? Granskningsinstansernas största problem är att så få ärenden anmäls dit - det är svårt att få till förändringar då! Det är lätt att dra slutsatsen att det är lättare att klaga och vara missnöjd i olika internetforum/resp kontakta Janne Josefsson än att vända sig till dem som är satta att granska socialtjänsten. 
    Vilka är satta att granska dem? Har de en egen instans menar du? Så de granskar sig själva?
  • Anonym (empati)
    Anonym (empati) skrev 2012-03-11 00:09:13 följande:
    Vilka är satta att granska dem? Har de en egen instans menar du? Så de granskar sig själva?
    Om det finns en kontrollinstans borde de ju informera alla som komer i kontakt med dem om var man kan lämna klagomål, många tror nog att man inte kan klaga på sociala. Det borde dessutom vara en separat instans då. Som kan gå in och kontrollera det soc gör utan att man talar om vem som anmält.
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:06:58 följande:
    Självklart har en enskild utredare ansvar för att göra ett korrekt och för alla rättssäkert jobb och just för att det inte får bli fel finns många "kontrollstationer" i tvångsärenden. De som ansvarar för dessa kontroller har också ett ansvar - eller hur? Granskningsinstansernas största problem är att så få ärenden anmäls dit - det är svårt att få till förändringar då! Det är lätt att dra slutsatsen att det är lättare att klaga och vara missnöjd i olika internetforum/resp kontakta Janne Josefsson än att vända sig till dem som är satta att granska socialtjänsten. 
    Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

    Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

    En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant.
  • Anonym (empati)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-11 00:19:58 följande:
    Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

    Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

    En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant.
    Exakt! Efter att ha blivit dragen genom helvetet är ju inte det första en människa gör att sätta sig på telefonen och fylla i en massa papper och ditten och datten. För det första är de ju så upptagna med att ta hand om sina misshandlade barn (misshandlade av soc alltså). Hur kan man lägga utterligare ansvar på föräldrar som går igenom något sånt?

    Helt oförklarligt i min värld. Ofattbart. 
  • Anonym (empati)

    Finns det något oberoende förening som arbetar emot sociala myndigheterna? Nån som vet?

  • Anonym

    Vill ni medvetet skrämma upp föräldrar med soc.
    Gravida eller unga mammor tror att soc. ska ta deras barn för att de går till psykolog, haft eller har en depression osv 
    sitter och läser på FL och är rädda att deras barn ska tas ifrån kanske inte törs söka hjälp fall de behöver det.

    De omhändertas ungefär 460 barn i åldern 0-6 år per år, i Sverige finns det totalt 730 000 barn i åldergruppen 0-6 år, vilket ger 460/730 000. Väldigt få barn omhändertas.

  • Anonym (insatt)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-11 00:19:58 följande:
    En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem.

    - En enskild socialsekreterare har aldrig makt att omhänderta ett barn med tvång!  

    Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv).

    Utredningar kommuniceras och föräldrarna har rätt till ombud som hjälp vid inställelse hos socialnämnd och domstol.  Men det kan säkert vara så att alla ombud inte har "huvudet på skaft" .....

    Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO?
    - ja, åtminstone de som stormar in o skriver inlägg i olika internetforum - det skulle räcka rätt långt!

         Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant.
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (empati) skrev 2012-03-11 00:31:54 följande:
    Finns det något oberoende förening som arbetar emot sociala myndigheterna? Nån som vet?
    Varför ska man arbeta emot socialen? Är det inte bättre att arbeta för att hela systemet ändras? Socialen är ju bara en del i del hela, och utredningsenheten barn och ungdom är ju bara en liten del av socialen.

    Det finns ju delar av socialen som fungerar bättre, där socialsekreterarna har arbetsuppgifter som de har ordentlig utbildning för.
  • Anonym (empati)

    Till anonym (insatt):

    Du lyssnar ju inte på vad någon säger här. Det spelar ingen roll hur mycket det granskas, tingsrätten och nämnderna har ju bara socialarbetarens utsaga att gå på, det är ju deras ord emot föräldrarnas, inget annat. Hur ska de kunna veta vad som egentligen pågår? Det är ju soc som ska vara "ögon och öron" och se hur det står till i familjerna. Klart som korvspad att de går på det soc säger. Enda sättet att häva något som soc gjort är ju att få en ny handläggare som gör om hela utredningen! Det kan ta år! 

  • Anonym (empati)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-11 00:37:09 följande:
    Varför ska man arbeta emot socialen? Är det inte bättre att arbeta för att hela systemet ändras? Socialen är ju bara en del i del hela, och utredningsenheten barn och ungdom är ju bara en liten del av socialen.

    Det finns ju delar av socialen som fungerar bättre, där socialsekreterarna har arbetsuppgifter som de har ordentlig utbildning för.
    Jag tänkte mest att man kunde verka som stödorganization när en familj blir utredd, så att man gör helt egna granskningar av socialas tillvägagångssätt. Man kunde ta del i direkta fall där man får tillstånd av föräldrarna att vara delaktig, att få vara med vid utredningen delvis som stödperson för familjen, delvis för att dokumentera vad de egentligen gör. En objektiv bedömning med andra ord.
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version