De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

-och jag kan berätta om att soc i min kommun inte ens placerar barnen hos sin väl fungerande pappa trots mammans oförmåga att ta hand om dem. Orosanmälan har gjorts från både skolan, barnens mormor och pappan. Hemmet är utrett i olika omgångar. Men socialen går inte in och hjälper pappan att få barnen hem till honom. De menar att mamman måste gå med på det frivilligt. Mamman har sagt att hon inte är intresserad av att samarbeta med socialtjänsten och soc menar att man inte kan tvinga henne. Så i den här kommunen tar soc inga barn. Inte ens när det är befogat.

Det skrivs ju ett utlåtande men alla föräldrar kanske inte begär ut detta från soc fastän det är handlingar man har rätt till. 

Jag tycker samhället idag ställer alldeles för hårda krav på föräldrar. Och med samhället menar jag både föräldrar själva, socialen och medier som tv osv. Man ska vara en perfekt förälder, ta barnen till skolan i tid, diska städa, amma, vara trevlig och samarbetsvillig, ha ett bra jobb, sköta sin ekonomi, ha ett socialt närverk bla bla bla. Barnen ska vara rena och duktiga. Man tar ingen hänsyn till att människor går igenom kriser, vi är människor som alla gör det, speciellt när det kommer in komplicerade saker som barnafödande, ensamstående föräldrar, vårdnadstvister, allt detta som sliter på en människa som kanske inte alls är särskilt "fuckad" ifrån början. Det är situationer som gör människor dåliga.

- Självklart måste man ställa krav på föräldrar! Det är deras omvårdnadsförmåga som avgör hur det går för barnet i livet! Det är ett stort personligt åtagande att bli förälder. Samtidigt ställer samhäller upp med massor av generella stöd för att underlätta. Lagstadgad föräldraledoighet (med ekonomisk ersättning!) (världens längsta dessutom), gratis sjukvård och skolor för alla barn, barnbidrag och möjlighet att vara hemma med ersättning om barnet är sjukt osv osv. Det finns också mer personliga hjälpinsatser för den som behöver det; Lss-stöd för vissa,  personliga assistenter i förskola/skola, skolskjutsar, hjälpmedel vid funktionhinder osv. Socialtjänsten kan också erbjuda stöd i form av avlastning, familjepedagoger osv. I omsorgen om barnen ingår ofta att be om hjälp - och att ta emot den. Många har svårt för att be om hjälp och många tackar nej till hjälp som erbjuds utan att förstå att det handlar om vad som är bäst för barnet.

Jag vill inte beskriva föräldrar som inte orkar med som "dåliga", eftersom alla inte har samma psykiska, ekonomiska och sociala resurser som krävs för att tillgodose ett barns behov. MEN det är synd om de barn som har föräldrar som inte ber om hjälp resp tackar nej till den hjälp som erbjuds. OCH jag blir ledsen över alla skrämseltrådar i FL som troligen gör vissa föräldrar än mindre benägna att söka den hjälp de så väl skulle behöva...... Skrämselpropaganda som förstör för barnen mao!  

Hur skulle de vara om man slutade ställa så jävla mycket krav på föräldrar och började se det som samhällets ansvar att ge STÖD och hjälp till de som vacklar? De som blivit misshandlade psykiskt, fysiskt, ekonomiskt så de kanske behöver hjälp ett tag genom de perioder då de beter sig som svin för att de inte orkar med allt på en gång?

Det där med att socialen kollar hur många gardiner man har hemma osv är ju rena vansinnet! Varje människa har väl en rätt att bo hur de vill? En familj kan väl för bövelen bo i en sommarstuga med knappa möbler men ändå va bra föräldrar? Den här jäkla "schablonen" över hur man ska va, bete sig och leva har gått ur led och överstyr. Låt människor leva fritt, erbjud hjälp, var empatiskt!  

Tror du verkligen själv på att domstolen beslutar om vård enligt LVU bara för att det saknas gardiner i hemmet??  

Jag håller med och kan inte önska annat än att fler barn borde omhändertas när skäl finns.
Jag fick växa upp med misshandel, bli utslängd på gatan utan kläder eller pengar till mat vid 15 års ålder och med en mamma som drog på semester. Soc fick inte tag på henne men när hon var tillbaka och ville ha hem mig igen fick jag bara åka hem igen. Fick anorexia vid 10 års ålder, trots att skolan sa att jag behövde hjälp sa min mamma efter mötet att vi skulle klara detta själva. Resultat: slutade växa vid 11 års ålder. Fick höra till två på nätterna att jag var ful, äcklig dum i huvudet att hon hatade mig trots att jag ville sova så jag kunde orka upp till skolan. Lämnad ensam hemma som 11åring eftersom min mamma reste utomlands för att träffa någon internetdejt. Listan kan göras lång, tyvärr fick jag ingen hjälp från soc trots att jag inte kan räkna gångerna jag suttit på deras kontor och gråtit och bett om att bli omhändertagen. Idag har jag allvarliga skador till följd av min uppväxt som förmodligen kostar samhället mer än om de hade omhändertagit mig och gett mig en trygg uppväxt, en trygg uppväxt och sluppit att somna rädd för att mamma ska döda mig i sömnen och flertalet självmordförsök och sönderskurna ben... Min mamma erkände misshandeln av mig som skedde flertalet gånger. Så inte ens misshandel är en självklarhet för omhändertagande.
Jag blir arg av att andra barn ska behöva gå igenom samma sak!

Jag kan inte förstå hur det INTE kan hålla i rätten när man lämnat en 11åring ensam och åkt utomlands och erkänt att man slagit sitt barn flertalet gånger?
Jag tror mer att detta handlade om att min mamma hade en massa pengar, bra jobb och bodde i villa och att sochandläggarna ville ställa sig in hos henne av någon underlig anledning.
Dokumenteringen är otroligt bristfällig och de har hoppat över otroligt viktiga delar. Tex att jag fick ringa polisen efter att hon bankat på min dörr med skruvmejsel i två timmar av rädsla för mitt liv. Då fick jag flytta hem till min pojkvän, nyss fyllda 16 år. Den enda hjälp jag fick från soc var att bli skjutsad till bussen den dagen. För att kunna ta mig till min pojkvän där de ansåg att jag skulle bo. Han bodde i samma hus där de kriminella fick slussas ut efter fängelsestraff och vår granne våldtog en jämnårig flicka så allvarligt att hon hittades medvetslös efter att ha flytt utan kläder. Ingen plats för en 16 åring att bo på. Man gör inte så.

Ett exempel, ett ungt par fick i somras tvillingar. De var placerade på något slags boende och plötsligt dör ena flickan. De hittar benbrott och kommer fram till att båda barnen hade skador.
Pappan blev gripen för mord men senare släppt då det kom fram att benbrotten ej var dödsorsak utan en infektion. Det kunde inte bevisas någon misshandel och vem som gjort den.
Socialen omhändertog dock det kvarlevande barnet eftersom de inte har samma bevisbörda som en domstol har för att fälla någon för misshandel. Med all rätt. Därför kan man bli friad från polisens sida men "fälld" av soc. Det krävs otroligt mycket för att polisen ska kunna dra det vidare.
Barnen har i deras vård fått allvarliga skador, det är enligt mig inget att orda om.

Sen undrar jag en sak. Det kan hända att jag och sambon behöver socbidrag inom kort. När jag ringde dit och frågade vad för krav som ställdes på oss för att vi ska vara berättigade till bidrag, så nämndes inget om att man ska ha sparat pengar i tre månader tillbaka. Det fick jag veta i går, och i dag när jag ringde soc och frågade om det, så säger hon på soc att då kan inte vi får några pengar. Men vi har ju barn! Då sa hon att våra barn kommer bli familjehemsplacerade eftersom vi inte kan försörja dem. Så de tar alltså hellre barnen ifrån oss än att ge oss bidrag, vad har du att säga om det?