De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
Jag tycker samhället idag ställer alldeles för hårda krav på föräldrar. Och med samhället menar jag både föräldrar själva, socialen och medier som tv osv. Man ska vara en perfekt förälder, ta barnen till skolan i tid, diska städa, amma, vara trevlig och samarbetsvillig, ha ett bra jobb, sköta sin ekonomi, ha ett socialt närverk bla bla bla. Barnen ska vara rena och duktiga. Man tar ingen hänsyn till att människor går igenom kriser, vi är människor som alla gör det, speciellt när det kommer in komplicerade saker som barnafödande, ensamstående föräldrar, vårdnadstvister, allt detta som sliter på en människa som kanske inte alls är särskilt "fuckad" ifrån början. Det är situationer som gör människor dåliga.
Hur skulle de vara om man slutade ställa så jävla mycket krav på föräldrar och började se det som samhällets ansvar att ge STÖD och hjälp till de som vacklar? De som blivit misshandlade psykiskt, fysiskt, ekonomiskt så de kanske behöver hjälp ett tag genom de perioder då de beter sig som svin för att de inte orkar med allt på en gång?
Sen tycker jag alla barn borde få en rejäl chans att få stanna med sina biologiska föräldrar. Det betyder väl ändå något att det är ens eget kött och blod? Det betyder mycket om man klarat av att föda, amma och sköta ett barn, trots alla påtryckningar om hur man bör eller inte bör leva.
Det där med att socialen kollar hur många gardiner man har hemma osv är ju rena vansinnet! Varje människa har väl en rätt att bo hur de vill? En familj kan väl för bövelen bo i en sommarstuga med knappa möbler men ändå va bra föräldrar? Den här jäkla "schablonen" över hur man ska va, bete sig och leva har gått ur led och överstyr. Låt människor leva fritt, erbjud hjälp, var empatiskt!