De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

Äldsta sonen har Aspergers syndrom och var utåtagerande. Socialsekreterarna hävdade att det berodde på misshandel, trots att skolan talade om för dem att barn med Asperger ofta är utåtagerande. Att lillasyster inte hade några sådana beteenden och att inget av barnen hade några blåmärken ignorerade socialen totalt, precis som uttalanden från skola, förskola, BVC och barnens läkare att de inte märkt något som gjort dem misstänksamma.

Dessa socialsekreterare hade ingen aning om vad Asperger är för något, de bla påstod i sin utredning att utåtagerande inte kan kopplas samman med diagnosen(!). Barnpsykologen som vi anlitade sa att varenda påstående de gjorde i utredningen var felaktiga och att den visade hur okunniga de var.

När utredarna väl insåg att de handlat förhastat, började de gripa varje halmstrå de kunde. Under intervjun (eller snarare förhöret) hade de frågat mig om jag lämnade barnen (8 och 5 år) ensamma hemma. Jag svarade då att det hände att jag på kvällen när de sov kunde springa med soporna och att det handlade om två minuters bortavaro, men att jag kunde se ytterdörren hela tiden. I deras komplettering stod det sedan att: "X lämnar ofta barnen själva hemma". Ingenting om hur länge, vilken tidpunkt eller någonting ansåg de vara viktigt att ta med. Denna typ av missvisande "fakta" var snarare regel än undantag i utredarnas argumentation.

In i det sista påstod utredarna att vi var misshandlande föräldrar och att barnen skulle vara tillsvidare placerade (de hade dessutom splittrat syskonen, soc påstod att de inte kunde hitta något hem som ville ha bägge två när den äldste hade ett gravt funktionshinder. För det första var det ren lögn, det fanns faktiskt godkända familjehem som ville det, för det andra har min son inte ett gravt funktionshinder, utan en "lätt" variant.) Dessutom hade de infört umgängesbegränsning. Det kom som en reaktion på att jag och mannen begärde att personer med kunskap om Asperger skulle i fortsättningen göra bedömningarna, för barnens skull. Då blev vi kallade osamarbetsvilliga.

Jag kan också tillägga att vi aldrig fått veta exakt varför vi började utredas. Soc sa från början att en person med anmälningsplikt anmält, men detta papper har "försvunnit" och går inte att uppbåda alls, och nu "minns" inte utredarna längre exakt vem det var eller vad som stod i anmälan. Jag brukar i vanliga fall akta mig för att ta på mig offerrollen, men just detta fall tror jag faktiskt beror på att jag och min man är aktiva inom Svenska Kyrkan. Utredarna yttrade vid ett flertal tillfällen sig nedlåtande om vår tro och även åsikten att barn ska växa upp i "neutrala" hem (som om någon förälder inte skulle påverka sina barn...). Jag tror att det beror på religionen eftersom det är den enda anledning jag överhuvudtaget kan komma på.

Jag skulle också vilja veta av de som försvarar soc med all sin förmåga vad de tycker om dessa fall:friendsofdomenic.blogspot.com/
www.nwt.se/forshaga/article918440.ece
sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=4233520
debatt.svt.se/2011/11/03/socialtjansten-ar-oerhort-inkompetenta/

Det finns även gott om fall där socialen faktiskt går in med akut omhändertagande, även det det inte finns några egentliga bevis för att barnet skulle fara illa. Sandvikenfallet och Domenicfallet är två exempel. I första fallet gick socialen på en telefonanmälan, utan att undersöka varken anmälaren eller familjen noggrannare. I det andra fallet handlade det om att familjen stack ut för mycket, alltså att socialsekreterarna helt enkelt hade andra åsikter än föräldrarna.

Med bevis menar jag att det ska finnas klara indikationer på att något är fel, tex blåmärken och andra skador, synlig vanvård eller liknande. Att socialsekreterarna "tror" någonting ska inte ge dem makten att splittra en familj såsom i exemplen jag tagit upp, eller för den delen vårt fall.

Det finns också rätt många steg mellan att inte göra någonting och att omhänderta, vilket socialen inte alltid kommer ihåg trots att det är lagstadgat att omhändertagande ska vara absolut sista utvägen. Att socialen dessutom kommer undan med både direkta och indirekta lögner i utredningarna är fruktansvärt. VI har kunnat bevisa att socialen har ljugit både för nämnden och förvaltningsrätten (ljudupptagningar av samtal), trots det jobbar dessa personer kvar med LVU och kan göra samma sak mot andra. Är det då konstigt om jag anser att socialen måste ha mer på fötterna och att nämnden och domstolen ska fatta beslut på mer underlag än en vinklad utredning?

Den psykiska utvecklingen märks visst, fast inte så påtagligt som tex blåmärken. Är man kunnig om barn och deras utveckling märker man om det är något fel även på psykisk nivå.

Jag har länkat i tidigare inlägg.

Angående Sandvikenfallet så anser jag också, precis som domstolen, att föräldrarna saknade vissa sexuella gränser. Det tycker jag ändå inte rättfärdigar ett tvångsomhändertagande. Det soc skulle ha gjort var först och främst att undersöka fler källor än anmälaren och pratat med pappan om att man faktiskt kan sätta på sig ett par kalsonger på morgonen.

Jag tycker också att barn kan behöva skyddas direkt, men det finns annat man kan göra än att rycka upp dem utan förvarning, tex undersöka om den misstänkte gärningsmannen kan flyttas så att barnen får bo kvar i sitt hem och /eller att sätta in en övervakare i hemmet. Allt för att barnen inte ska behöva utsättas för (ytterligare?) ett trauma.Jag tycker inte heller att barn är en mänsklig rättighet. Däremot är rätten till privat- och familjeliv det och barnets rätt till sitt ursprung och sina föräldrar.

Jag försöker inte få fram att socialen skulle vara en diabolisk jätteapparat. Det jag vill säga är att det måste till ändringar/skärpningar i rutinerna och lagarna så att socialen inte kan hantera människor hur som helst. Jag vet att socialsekreterare inte är ondskas avföda, utan att de i de flesta fall vill hjälpa, men intentioner och hur det blir i slutändan pga ett felvridet system är inte samma sak.

Ja visst finns det föräldrar som saknar förståelse för var de brister som föräldrar. Jag är dock trött på sådana här trådar där människor försöker påstå att de gäller alla föräldrar som fått sina barn omhändertagna. Jag har fått mina barn akut LVU:ade, men att det var jag och min man som hade rätt och socialen fel har vi domslut på. Trots att socialen kritiserades hårt i domslutet jobbar dessa utredare kvar, utan någon reprimand, utan kan fortsätta att behandla andra familjer på samma sätt. Jag känner dock ingen ilska eller bitterhet jämtemot dem personligen utan jag inser att det är systemfel som är orsaken. Det är ändå under all kritik att de kan fortsätta med samma metoder som innan trots att dessa metoder kritiserats av förvaltningsrätten (och Socialstyrelsen säger bara att socialen följt riktlinjerna, vilket visar att både SOL och LVU behöver skärpas till).

Jag är också trött på att människor försöker rättfärdiga omhändertagande med att det fanns vissa tveksamheter i föräldrarnas sätt, som tex Sandvikenfallet. De försöker få det till att bara för att det finns sådana faktorer så var det rätt att omhänderta barnen, när det i stället med säkerhet skulle ha gått att lösas på sätt som var bättre för barnen.

Det där känner jag igen. Soc tar sådana händelser och förstorar upp och förvrider dem i sina utredningar. Allt för att få det att framstå som om de har rätt. Bo Edvardsson, docent vid Örebro universitet, har kallat socialens "utredningar" för övertalningsdokument till domstolen. Han är skarpt kritisk till hur utredningarna skrivs. Det här är nyttig läsning och jag hoppas att alla socialsekreterare där ute kan läsa detta föredrag och verkligen ta till sig vad som står.www.nkmr.org/metod_och_tankefel_i_barnavardsutredningar.pdf

Förutom att ta kontakt med ett ombud vid minsta pip i från socialen skulle jag även rekommendera att spela in alla samtal, telefon som öga mot öga. Det är en stor hjälp att om det går så långt kunna bevisa exakt vad man själv har sagt (speciellt som det inte är ovanligt att soc förvrider uttalanden som ovan) och vad soc har sagt.

Oavsett hur Bo Edvardsson uppfattas (han kanske är besserwissrig, jag har aldrig träffat honom) så har han en del vettigt att komma med. Den föreläsningen som jag länkade till sätter enligt min mening högst rimliga krav på hur en utredning ska vara utformad. Att slå bort kritik och sedan fortsätta som man alltid gjort för att kritikern är lite för petig är inte heller någon bra strategi.Skulle gärna ha mer källa till det du skriver (du behöver inte länka till konkreta texter/artiklar/domslut, men jag vill få reda på lite mer innan jag kan anse att det du skriver är tillförlitligt).