De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Logiska felslut ska det stå. Lillen slog sig precis innan jag postade inlägget, så uppmärksamheten var lite splittrad.

Vad baserar du den åsikten på?

Jag anser att det så att säga både omhändertas för mycket och för litet. Barn som har uppenbara märken efter misshandel ignoreras, medan familjer som skulle ha klarat situationen utmärkt om de fått stöd i stället ( fall där soc går in utan någon som helst konkret orsak finns också) får barnen akut tvångsomhändertagna. Detta för att systemet inte fungerar som det var tänkt.

Antagningskraven är rent ut sagt löjligt låga med tanke på de arbetsuppgifter en socialsekreterare har eller kan få. De flesta andra yrken där man har personers välmående i sin makt brukar i allmänhet ha mycket högre intagningskrav och dessutom vara licensierade. Själva utbildningen är också underlig med tanke på de kommande arbetsuppgifterna. Bara grundläggande psykologi, undermålig undervisning utredningmetodik och hur man för journalanteckningar och knappt någon praktik förrän absolut i slutet. Inte undra på att socialsekreterare inte har den kompetens som behövs för att bedöma hur barn mår och skriver utredningar som inte är sakliga eller logiska.

Jag har läst måånga utredningar och tagit del av minst lika många berättelser kring fall, både läst artiklar, avhandlingar och pratat med berörda (både föräldrar, socialsekreterare, jurister, läkare, politiker). Bilden är samstämmig, socialsystemet när det kommer till LVU och LVM fungerar inte. Punkt. Jag ser det inte som de enskilda socialsekreterarnas fel, utan de arbetar inom ett korrupt system och de får inte heller de medel som behövs för att kunna fatta vettiga beslut, varken genom sin utbildning eller arbetssituation. Tro mig när jag säger att jag inte avundas dem som jobbar på utredningsenheten.

Det som måste göras är att göra om systemet, men först måste både gemene man, tjänstemännen och politikerna erkänna att systemet är korrupt. Att stoppa huvudet i sanden och låtsas som allt är bra kan knappast sägas vara BBIC.

Hade jag haft tid skulle jag arbeta med att få till en förändring på heltid, men eftersom jag har en familj att försörja går inte det. Familjeliv är mitt sätt att nå ut till åtminstone några människor och försöka få dem att förstå hur det går till i Sverige. Det är allt jag kan göra, för tillfället.

Jag har också reflekterat över en sak, nämligen att socialfrågan är en sådan het potatis. Det är nästan tabu att ifrågasätta socialen. Varför är det så? Vad är det med denna fråga som rör upp så många känslor? I en demokrati ska det ju vara självklart att man ska få ifrågasätta och kritisera myndigheter, men vi som har negativt att säga om socialen ses nästan alltid som outbildade, ointelligenta, insiktslösa och bittra. Det är bara att läsa igenom de trådar på ämnet här på FL så ser man kommentarerna man får ifrån försvararna av socialen (vilket enligt min erfarenhet antingen jobbar inom systemet själva eller aldrig kommit i kontakt med det). Igen, varför?

Skulle du säga så till någon som t.ex. blivit utsatt för ett rån eller varit med om en bilolycka som skrev om den upplevelsen på detta forum?

Dessutom, vad vet du om hur många som har eller inte har anmält till Socialstyrelsen i denna och liknande trådar? Vi gjorde det och fick samma svar som föräldrarna i Sandvikenfallet, nämligen att socialtjänsten bara följt praxis. Vilken tröst det är, när barnen hysteriskt gråter när man hamnar utom synhåll några sekunder eller skriker av skräck på nätterna eller kissar i sängen natten efter vi råkat springa på f.d. utredaren på köpcentrumet. *ironi*

Så socialsekreterarna har alltså i din värld inget som helst ansvar? Inte ens om dessa utredare vet att deras bedömning tas på allra största allvar av rätten? Inser du hur detta ditt resonemang är just det som gör att soc kan kränka människor utan att ens få en reprimand?

Det är hela systemet det är fel på. Det inkluderar naturligtvis förvaltningsdomstolarna, men även socialnämnderna och tjänstemännen. Att försöka skjuta ansvaret på en enda instans är okunnigt, minst sagt.

Jag har  bekanta som flyttat från Sverige just pga denna lag, LVU. Inte för att de är dåliga föräldrar, utan för att de inser att vem som helst kan drabbas och man är då helt rättslös.

Jag har också pratat med flera utländska journalister, som intervjuat mig om just LVU i Sverige (jag har ställt upp anonymt i samtliga fall, för barnens skull). Reaktionerna från dem när jag berättar hur det går till i landet, som säger sig vara så perfekt att andra länder gör bäst i att följa dess exempel, är att de bara gapar och inte tror sina öron. De flesta blir upprörda och arga. En kvinna grät under hela min berättelse om vad som hänt oss. En annan tittade på mig med stora ögon och sa att Sverige i sanning var ett fascistiskt land. När jag berättar hur vi LVU-föräldrar bemöts i Sverige både av myndigheter och privatpersoner (som på detta forum) har många sagt att vi behandlas som kriminella.

Strikt talat är det inte soc som lägger ned dessa summor. Det inser säkerligen du också, men jag påpekar det för att soc.-sekreterarna inte ser röken av pengarna, och det är lättare att spendera något man inte ser.

Det var jurister från NKMR som hjälpte oss att få hem barnen. Det var jurister som jobbade många, många fler timmar än vad de fick betalt för. Jag vet flera fall där de jobbat gratis, för att domstolen nekat dem som offentliga ombud.

Är det samhället som ska uppfostra barn? Tycker du att Europakonventionen är felaktig?