• Anonym (sanningen)

    De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

    Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

    I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

    Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

    Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

    Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:34
    Uppdatering om kvinna B:
    Mamman kan knappt ge sitt barn ordentlig mat eftersom hon slösar bort alla pengar och de äter väldigt ensidig och näringsfattig kost. Hennes hem ser stökigt/sunkig ut. Hon har ingen ordentlig säng (varken till sig själv eller barnet, de sover i soffan), inget matbord, kläder kan ligga i stora högar över hela lägenheten (mer kläder än golv syns) och det diskas/städas sällan. Det hon har i "möbelväg" är: soffa, soffbord, 1 bokhylla, tv och tv-bänk). Hon lägger hellre pengar på kläder eller skönhetsprodukter till sig själv än att köpa leksaker eller kläder till barnet som endast har 2 BEBIS leksaker hemma. Barnet går omkring i alldeles för små kläder och det syns, byxor som ska vara långa är under knät tex för det är från när barnet var yngre. Hon älskar sitt barn, men hon kan verkligen inte ge barnet vad det behöver i resterande "kategorier". Man märker att mammans och barnets relation är väldigt skadad, barn kan absolut vara sociala små varelser, men barnet blir ofta fäst vid stabila personer som är mer som "riktiga mammor ska vara" och det är det barnet behöver.

    Kvinnan gör INGET för att förbättra sitt barns talförmåga och jag är övertygad om att barnet skulle kunna prata som andra barn i den åldern om mamman bara PRATADE med barnet, vilket hon väldigt sällan gör/är väldigt ointresserad av. Och pratar hon med barnet pratar hon ofta själv bebisspråk. Föreslog att hon skulle börja läsa böcker för barnet, men det orkade hon inte (som med allt annat). Jag har också reagerat på att barnet ser ut att få "panik" över att kolla mamman i ögonen, vilket jag tror kan ha och göra med anknytningen, har läst någonstans om det där och när jag såg barnet tänkte jag direkt på det. Tillägger även att jag INTE jobbar inom socialtjänsten.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-03-08 15:52
    Uppdatering om kvinna A:
    Kvinnan bodde på skyddat boende 1 år. Personalen där och socialtjänsten såg henne med sin "ex man" på stan flera gånger. Mamman har, vad jag anser, fått mycket god hjälp för att förändra sin situation... men man når liksom inte in till henne. Hennes "plan" är/var att fortsätta med mannen men att spela att hon har ett fixat liv inför soc och att hon har 0 kontakt med honom för att få tillbaka sitt barn, och sedan tänkte hon ta barnet med mannen utomlands så ingen kan blanda sig i.

  • Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:33:31 följande:
    - En enskild socialsekreterare har aldrig makt att omhänderta ett barn med tvång! 

    Inte i teorin, men i praktiken så har den enskilde socialsekreteraren en otrolig makt eftersom det inte är ovanligt att både socialnämnd och förvaltningsrätt inte sätter sig in i ärendet utan litar på tjänstemännen.

    Utredningar kommuniceras och föräldrarna har rätt till ombud som hjälp vid inställelse hos socialnämnd och domstol.  Men det kan säkert vara så att alla ombud inte har "huvudet på skaft" .....

    Och vad har det med den oerhörda mentala press föräldrarna utsätts för? Jösses...

    - ja, åtminstone de som stormar in o skriver inlägg i olika internetforum - det skulle räcka rätt långt!
    Du har ju faktiskt ingen egentlig aning om hur många som är aktiva här som faktiskt gjort anmälan. Gång på gång visar du hur oempatisk du är.

  • Anonym (insatt)
    Anonym (empati) skrev 2012-03-11 00:09:13 följande:
    Vilka är satta att granska dem? Har de en egen instans menar du? Så de granskar sig själva?

    Man klagar till Socialstyrelsen och/eller JO. Båda är från Socialtjänsten fristående instanser. Socialstyrelsen sorterar direkt under Socialdepartementet och JO (Riksdagens ombudsmän) utses av riksdagen.  
  • Anonym (empati)
    Anonym (insatt) skrev 2012-03-11 00:44:15 följande:
    Man klagar till Socialstyrelsen och/eller JO. Båda är från Socialtjänsten fristående instanser. Socialstyrelsen sorterar direkt under Socialdepartementet och JO (Riksdagens ombudsmän) utses av riksdagen.  
    Så justisieombudsmannen går och träffar familjerna?

    Hahhahhahahhaaaaaaaaa.....
  • Anonym (vann i FR)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-11 00:43:44 följande:
    Gång på gång visar du hur oempatisk du är.
    Det var onödigt hårt sagt. Det är sent och jag är mindre försiktig än vanligt. Säger därför godnatt här.
  • Anonym (empati)
    Anonym (vann i FR) skrev 2012-03-11 00:47:58 följande:
    Det var onödigt hårt sagt. Det är sent och jag är mindre försiktig än vanligt. Säger därför godnatt här.
    Håller jag inte alls med om. Godnatt på dig Glad
  • Anonym (båda sidor)

    Jag läser just Lisbeth Pippings bok om sin uppväxt, "Kärlek och stålull". (Den nämndes här i tråden och jag blev nyfiken och gick till bibblan!) I förordet till denna andra upplaga har hon tagit med några brev hon fått. Ett är från en socialtant som tackar henne för boken, för hon har använt utdrag ur den som argument för att få ett barn till två förståndshandikappade föräldrar LVU:at. Att döma av tidpunkten gissar jag att det måste handla om Oskarshamnsfallet (men VET förstås inte).

    Det som slår mig är, att Pippings mamma inte "bara" var förståndshandikappad - det var s.a.s. det minsta problemet. Det hemskaste var att hon var aggressiv och elak. Och DET var väl inget som framkom i Oskarshamnsfallet, att DE skulle vara..? Det här verkar vara ett typexempel på socialtanter som bara använder alla källor de kan för att få rätt. Sedan kan de vinkla källorna hur som helst, plocka ut valda stycken o.s.v..  

  • Anonym (båda sidor)

    Glömde: det var en eller flera här i tråden också som hänvisade till Pippings bok när den förståndshandikappade mamman och mormodern diskuterades. Men har ni LÄST boken själva..? Det där med förståndshandikappet var ju s.a.s. det minsta problemet. Och vad jag vet så är inte alla förståndshandikappade aggressiva och elaka - tvärtom så är min erfarenhet av dom jag träffat att de brukar vara snälla och timida snarare.

    Nu används boken tydligen emot SAMTLIGA mammor i landet som diagnosticerats med något begåvningshandikapp. Jag undrar om det verkligen var det Pipping ville med sin bok..? 

  • maaammaaa

    Vi har klagat, vår advokat har klagat men det tar som sagt länge innan ärendet behhandlas.

  • Anonym
    Anonym (båda sidor) skrev 2012-03-11 09:11:07 följande:
    Glömde: det var en eller flera här i tråden också som hänvisade till Pippings bok när den förståndshandikappade mamman och mormodern diskuterades. Men har ni LÄST boken själva..? Det där med förståndshandikappet var ju s.a.s. det minsta problemet. Och vad jag vet så är inte alla förståndshandikappade aggressiva och elaka - tvärtom så är min erfarenhet av dom jag träffat att de brukar vara snälla och timida snarare.

    Nu används boken tydligen emot SAMTLIGA mammor i landet som diagnosticerats med något begåvningshandikapp. Jag undrar om det verkligen var det Pipping ville med sin bok..? 
    Det har funnits intervjuer i media med Oskarshamnsparet för några år sedan, de träffar sitt barn för umgänge.

    Carin och Lasse Holmgren är föräldrar på distans. Samtidigt som de i dag vant sig väcker tankarna på sonen upp starka känslor. Och de längtar ständigt. Det har gått drygt åtta år sedan Carin och Lasse Holmgren i Oskarshamn fick sin son tvångsomhändertagen. Och mer än sju år sedan de blev rikskändisar efter att Uppdrag granskning uppmärksammade det.



    I dag har de vant sig vid att vara föräldrar, utan att ha sitt barn på heltid. De beskriver situationen som om att de är kvartsföräldrar, ungefär.
    – Man vänjer sig med allt med tiden, säger Carin Holmgren.
    Sin son träffar de två gånger i månaden, en gång hemma i Oskarshamn den andra gången i sonens familjehem. På kylskåpet i köket hänger hans teckningar.
    Carin Holmgren plockar ner teckningarna från kylskåpet och berättar stolt att hon fick dem sist de träffades och att de föreställer familjen när de spelar fotboll.
    – Jag spar allt jag får av honom, säger hon.
    Stunden senare hämtar hon en kartong med påskriften "brev från svenska folket" den är till bredden fylld med vykort och brev, och tidningsklipp från tiden efter att Uppdrag granskning berättade om hur sonen blev omhändertagen några månader efter att han föddes.
    Fortfarande har Carin och Lasse Holmgren inte accepterat att sonen blev omhändertagen. Inte på riktigt. De tycker fortfarande att de hellre borde ha fått hjälp och stöd till föräldraskapet. Men idag medverkar de till att sonen är familjehemsplacerad. Det ger dem större möjlighet till inflytande över hans liv.
    – Medverkar vi inte blir han tvångsplacerad, säger Carina Holmgren.
    Beslutet om familjehemsplacering omprövas två gånger om året. Hittills har bedömningen från myndigheternas sida varit likadan. Barnet mår bäst om han får växa upp i ett familjehem.– Men vi hoppas att vi kan få ta hand om honom mer. Att vi får tid tillsammans på helgerna med. För de timmar vi har tillsammans nu är så korta, vi hinner knappt umgås, säger Carin Holmgren.
    Beslutet från deras sida, att ge offentlighet åt deras livs svåraste upplevelse - att få sitt barn omhändertaget, står de fast vid. 
    – Det var så jobbigt att hela tiden få frågan om var vi hade vårt barn. I och med att Uppdrag granskning gjorde sitt program om oss och alla tidningarna skrev, så visste alla. Och det känns fortfarande bra att vi berättade, säger Carin Holmgren.
    Paret Carin och Lasse Holmgren bor i dag i Kristinebergsområdet. I deras lägenhet står ett pojkrum klart. Väggarna har affischer uppsatta på bilar och spindelmannen. Att sonen växer upp med andra människor är en del av deras vardag. Även om de hela tiden längtar efter honom. 
    Carin och Lasse Holmgren försöker vara med så mycket som möjligt ändå i de beslut som rör sonen. Som nu, när det visat sig att pojken har det lite svårt i skolan.
    – Både jag och Lasse är ju dyslektiker och vi har påpekat att han också kanske är det, säger Carin.
    Föräldrar vill de vara, även om sonen växer upp med andra människor.

  • Merwinna
    Anonym skrev 2012-03-11 09:24:55 följande:
    Det har funnits intervjuer i media med Oskarshamnsparet för några år sedan, de träffar sitt barn för umgänge.

    Carin och Lasse Holmgren är föräldrar på distans. Samtidigt som de i dag vant sig väcker tankarna på sonen upp starka känslor. Och de längtar ständigt. Det har gått drygt åtta år sedan Carin och Lasse Holmgren i Oskarshamn fick sin son tvångsomhändertagen. Och mer än sju år sedan de blev rikskändisar efter att Uppdrag granskning uppmärksammade det.



    I dag har de vant sig vid att vara föräldrar, utan att ha sitt barn på heltid. De beskriver situationen som om att de är kvartsföräldrar, ungefär.
    – Man vänjer sig med allt med tiden, säger Carin Holmgren.
    Sin son träffar de två gånger i månaden, en gång hemma i Oskarshamn den andra gången i sonens familjehem. På kylskåpet i köket hänger hans teckningar.
    Carin Holmgren plockar ner teckningarna från kylskåpet och berättar stolt att hon fick dem sist de träffades och att de föreställer familjen när de spelar fotboll.
    – Jag spar allt jag får av honom, säger hon.
    Stunden senare hämtar hon en kartong med påskriften "brev från svenska folket" den är till bredden fylld med vykort och brev, och tidningsklipp från tiden efter att Uppdrag granskning berättade om hur sonen blev omhändertagen några månader efter att han föddes.
    Fortfarande har Carin och Lasse Holmgren inte accepterat att sonen blev omhändertagen. Inte på riktigt. De tycker fortfarande att de hellre borde ha fått hjälp och stöd till föräldraskapet. Men idag medverkar de till att sonen är familjehemsplacerad. Det ger dem större möjlighet till inflytande över hans liv.
    – Medverkar vi inte blir han tvångsplacerad, säger Carina Holmgren.
    Beslutet om familjehemsplacering omprövas två gånger om året. Hittills har bedömningen från myndigheternas sida varit likadan. Barnet mår bäst om han får växa upp i ett familjehem.– Men vi hoppas att vi kan få ta hand om honom mer. Att vi får tid tillsammans på helgerna med. För de timmar vi har tillsammans nu är så korta, vi hinner knappt umgås, säger Carin Holmgren.
    Beslutet från deras sida, att ge offentlighet åt deras livs svåraste upplevelse - att få sitt barn omhändertaget, står de fast vid. 
    – Det var så jobbigt att hela tiden få frågan om var vi hade vårt barn. I och med att Uppdrag granskning gjorde sitt program om oss och alla tidningarna skrev, så visste alla. Och det känns fortfarande bra att vi berättade, säger Carin Holmgren.
    Paret Carin och Lasse Holmgren bor i dag i Kristinebergsområdet. I deras lägenhet står ett pojkrum klart. Väggarna har affischer uppsatta på bilar och spindelmannen. Att sonen växer upp med andra människor är en del av deras vardag. Även om de hela tiden längtar efter honom. 
    Carin och Lasse Holmgren försöker vara med så mycket som möjligt ändå i de beslut som rör sonen. Som nu, när det visat sig att pojken har det lite svårt i skolan.
    – Både jag och Lasse är ju dyslektiker och vi har påpekat att han också kanske är det, säger Carin.
    Föräldrar vill de vara, även om sonen växer upp med andra människor.


    Blir ledsen...

    Alltså, jag har inte träffat de där föräldrarna och jag har ingen aning om ifall beslutet att LVU:a var rätt eller fel. Det jag vänder mig emot är att socialsekreterarna (OM det var en av dom som skrev till Pipping) har använt en historia om en elak och aggressiv mamma som argument. För den mamman i Oskarshamn var väl inte så..? Det är precis som att alla förståndhandikappade kvinnor jämställs med Pippings skräckmamma nu, efter att boken kom. Det finns ju hur många elaka och aggressiva föräldrar som helst som INTE har något begåvningshandikapp, menar jag. Man blandar äpplen och päron... 
Svar på tråden De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version