Utmanas "tidiga" barn bra i skolan eller blir de uttråkade?

Mycket tycks ha hänt i skolan den senaste tiden. Att jämföra med min egen skolgång går ju inte alls, men jag har barn och bonusbarn i olika åldrar som alla gått i bra skolor, och jag förväntade mig nog att sonens skolstart inte skulle vara så olik deras. Men jag blev positivt överraskad!

Sonen började ettan i höstas, inom en vecka hade han fått en klurig läsförståelsebok att arbeta självständigt i medan de flesta övriga tragglade bokstäver. Redan efter första läsläxan (föräldrarna får på varje läsläxa skriva om barnet tyckt läxan var lätt, lagom eller svår)  så fick alla barn i klassen individuellt anpassade läsläxor.

Efter någon vecka hade även en svårare mattebok anlänt för sonens räkning, och en stund senare hade en liten mattegrupp bildats för elever, ur olika klasser, som kommit lite längre inom matematik. Mattegruppen leds av en speciallärare och hålls på samma tid som klassen har matematik i klassrummet.

Klassföreståndaren är mån om att alla elever ska vara med på genomgångarna av grundläggande kunskaper även när det gäller saker på "lägre" nivå än en del elever arbetar på. Detta för att vara säker på att ingen ska missa grundkunskaper genom att de antas kunna dem bara för att de redan gått till mer komplicerade uppgifter.

Nu har han ju inte hunnit gå så länge i skolan än, men jag hoppas att detta nya synsätt håller i sig hela grundskolan om det skulle visa sig att han fortsätter att ligga lite före genomsnittet.

Vissa människor som har lätt för det som premieras i skolan är samtidigt nöjda med att inte utmanas och utvecklas så snabbt. Då kan man tycka att skolan är roligt ändå. Andra barn (och vuxna) blir rastlösa och frustrerade av att inte ständigt utmanas och få lära sig nya saker. Det är ungefär som att vara konstant törstig, hjärnan vill hela tiden veta mer och lära sig nya saker och om den hindras blir den stressad. Jag minns hela skolgången som en extrem frustration, skolan var bara något som tog upp min tid och hindrade mig från att lära mig saker. Dagens skola är nog inte bättre överlag men den skiljer sig mer åt och har man tur kan barnen hamna på en skola med större flexibilitet där de snabba kunskapstörstande eleverna inte hålls tillbaka.

Undersökningar visar att 1/3 av de barn som räknas som begåvade trivs utmärkt i skolan och går igenom med bra resultat. Men 2/3 gör det inte (även om det ofta ordnar upp sig i slutändan med bra jobb men själva skolgången fungerar inte).

Och till begåvade räknas inte de som blivit "pushade" av sina föräldrar utan de som lärt sig av eget intresse vilket inte är samma sak. Har sett trådar här om föräldrar som övar jättemycket bokstäver med sina 2-3-åringar och de kommer ju lära sig tidigt men det är ju inte säkert att de är speciellt begåvade för det (fast de kan ju vara det också). Sedan så finns det andra (som verkar vara i den här tråden tillexempel) som snarare försöker undvika att lära barnen för mycket av rädsla att det inte blir kul i skolan. Och att man gör det för att man själv var så uttråkad när man gick där och inte vill att barnen ska vara det också. Min dotter är inte 3 ännu men läser en hel del bokstäver och siffror och kan skriva en del av dom också men varken jag eller min sambo har övat någonting med henne utan det är hon själv som tar tidningar och böcker och pekar och frågar. 

 

Samma här. Varför sitta på en lektion i 40 minuter för att lära sig något som man kan lära sig själv på 10? I högstadiet satte jag i system att komma 20 minuter för sent på lektionerna. Då fick jag en prick och 5 prickar gav en kvarsittning på 40 minuter vilket gjorde att jag "tjänade" 60 minuter per kvarsittning. Fick jag fler än 10 prickar en vecka så brukade jag hur som helst inte få mer än dubbel kvarsittning så då kunde jag tjäna ännu mer tid.

I gymnasiet så var det lite bättre för då kunde man få sitta i korridoren och jobba och då kunde man göra det en liten stund och sedan göra vad man ville så länge man kom tillbaka tills lektionen var slut. 

Innan högstadiet var jag mindre uttråkad för då fanns möjligheten att rita och det tyckte jag var kul. Så då gjorde jag det man skulle så snabbt som möjligt för att bli av med det för att sedan sitta och rita halva dagarna.  

Åh, vad jag känner igen mig! Jag brukade också skolka för att få tid att lära mig saker. Jag får fortfarande klaustrofobiska känslor när jag tänker tillbaka på den där stressen av att skolan sög ut ens tid och hindrade en från utveckling. Till slut hoppade jag av skolan helt och tentade av hela skiten på nolltid . Synd att det ska behöva vara så och att så lite verkar ha förändrats.

Hur i hela världen har man kunnat komma fram till den siffran?

För det första kan man överhuvudtaget i skolåldern separera barn som är autodidakter från dem som fått hjälp med inlärningen? Var går gränsen? Vilket barn har fått "för mycket" pushning/hjälp? Det enda sättet att mäta begåvning på det viset skulle handla om någon form av IQ-test, men inte heller dem är oavhängiga inlärningshjälp. Och oavsett så har väl aldrig en total årskull IQ-testats eller liknande. Har man utgått från en testgrupp,eller vad? Nyfiken.

Det var min mamma som hittade en artikel i en tidning (min pappa är forskare så vi har alltid haft en massa sådana tidningar hemma) som sammanfattade en studie som hade gjorts där man hade kommit fram till detta. Hur studien genomfördes stod det inte så mycket om utan det var resultatet som presenterades. Det var 10 år sedan och jag noterade bara det som var intressant ur mitt eget perspektiv. Artikeln gick ut på att barnen kunde delas in i 3 grupper på hur de var i skolan där 1/3 var välanpassade och hade bra betyg, 1/3 var bråkstakar och 1/3 var mer introverta. Vilket var väldigt intressant då jag och mina 2 syskon passade in perfekt i beskrivningen i varsin av dessa 3 grupper.

OK, hade varit intressant att läsa. Jag tycker dock ändå att det låter lite märkligt för det innebär ju i praktiken att man måste veta det exakta antalet begåvade......vad det nu är.....och sedan även ha långtida studier som följer alla dess begåvade barn.

Vad innebär det att vara begåvad? Och var går i så fall gränsen mellan att räknas som begåvad och inte begåvad?

Jag undrar också hur fördelningen hade blivit om man studerat en annan grupp på andra premisser än just begåvning........utfallet känns inte som något exklusivt för begåvning om du förstår vad jag menar. Berodde utfallet enbart på begåvning - undervisningsnivå (understimulering i skolan) eller fanns det andra faktorer som påverkade?

Jo jag har också velat hitta den nu när jag är äldre och kan ha ett annat intresse än att bara läsa en beskrivning av "mig". Men det var som sagt väldigt länge sedan. Att skilja på begåvning och de som t.ex. har jättebra betyg för att de pluggar och kanske blivit pushade som små tycker jag inte borde vara alltför svårt. När jag pluggat så tycker jag det varit tydligt vilka som direkt tar till sig saker och förstår och t.ex. kan diskutera en vetenskaplig text utan att behöva läsa om eller snegla i artikeln och vilka som behöver läsa flera gånger, anteckna och gå tillbaka för att igen studera det avsnitt som någon annan tar upp till diskussion. Sedan på tentan så syns inte skillnaderna för då har ju den som förstår långsammare lagt ner tid på att också förstå allt. Helt ovetenskaplig iaktagelse.

Hur tänker du nu? Det handlar ju huvudsakligen om förförståelse som i sin tur har sin grund i "plugg" eller inlärning om man så vill. Att förstå är självklart väsentligt, men hur väl man föstår beror på såväl "begåvning" som plugg. Tycker du resonerar mycket märkligt vad gäller kunskapsinlärning. Jag förstår och möter vetenskapliga texter olika beroende på ämnesområde inte minst. Jag är inte mindre begåvad i kemi än historia, mina kunskaper och därmed förförståelsen och förutsättningarna när jag går in i ett material är däremot dramatiskt olika.

De texter jag tänker på är samhällsvetenskapliga och de är ju mycket lättare att förstå än naturvetenskapliga, man behöver inte alls samma förkunskaper. 

Och jag har ju ett antal specifika personer i åtanke när jag skrev det där också. Samtliga jag tänker på som jag inte ser som "begåvade" utan mer duktiga på att plugga år sådana som har haft toppbetyg genom hela gymnasiet och VG på de flesta kurser på universitetet där jag har läst med dom på C- och D-nivå och  där hela tiden fått vänta in dom medan de läser på och läser på och läser på och sedan så förstår dom och får ytterligare ett toppbetyg. Och sedan så går de vidare till ett välförtjänt toppjobb som de verkligen har kämpat för att få. 

Och sedan så finns det andra. En del med toppbetyg de också men utan att lägga ner speciellt mycket tid utöver föreläsningarna och de som har rätt dåliga betyg för att de inte bryr sig ett dugg och aldrig är där och som man blir förvånad att när de för en gångs skull engagerar sig i en diskussion så har de helt klockrena analyser.

Snöankan: Jag förstår inte riktigt hur du menar. Att du tycker att du läser snabbare än andra på din kurs säger ju ingenting om begåvning? Och varför skulle samhällsvetenskapliga ämnen inte kräva förförståelse?
Du utgår från att du är mer begåvad än andra du har iakttagit genom din skolgång. Du missar att väga in den avgörande faktorn miljön. Man brukar säga att det säkraste sättet för elever att få bra betyg är att ha utbildade föräldrar. Du skriver att din pappa är forskare och att ni alltid haft vetenskapliga tidningar hemma, det vill säga du har vuxit upp i ett studieinriktat hem och kanske är det det snarare än begåvning som är skillnaden mellan dig och de andra som du tycker kämpar för mycket för att räknas som begåvade enligt dig.

Eftersom att det jag gjorde bara är en iakttagelse och inte någon form av forskning och ni ju inte kan veta det som jag vet om dessa personer så kan jag ju förstå att ni kanske är skeptiska. Men alla de personer jag tänker på kommer från akademikerhem så bakgrunden borde vara snarlik. Och jag kommer visserligen från ett forskarhem men jag var en bråkstake i skolan och var där ganska lite från det jag började sjuan tills jag tog studenten och har haft betyg som inte kommer i närheten av de jag pluggat med på universitetet, jag hade inte ens kommit in om det inte vore för högskoleprovet. Så jag skulle nog tro att om det är någon som låg efter vad gäller vana att studera så var det jag. Och det var inte heller bara mig själva som jag syftade på när jag pratar om folk som har det lättare för sig utan även andra som jag pluggade med. Och jag tycker absolut att samhällsvetenskapliga ämnen kräver mindre förkunskaper än naturvetenskapliga. Om det krävdes gedigna förkunskaper för att klara de kurser jag tänker på så skulle inte jag klarat dom för mina förkunskaper var i princip noll, jag tror inte att de bakterieodlingar och milroskop jag lekte med när jag gick på dagis har hjälpt mog så mycket. Och det fanns såklart vad jag uppfattade som riktigt begåvade personer som pluggade mycket också och de tyckte jag faktiskt var jobbigt att arbeta med eftersom att de både hade så lätt för sig och pluggade så mycket så behövde ju jag också börja läsa mer för att kunna hänga med.

Du missar något väsentligt. Hur goda förkunskaper man handlar inte huvudsakligen om hur närvarande och aktiv man är/varit i skolan. Det handlar inte heller om hur många matematiska formler man kan rabbla eller hur många insekter man kan känna igen. Det handlar snarare om kunskapen och förmågan att behandla information och att ha ett analytiskt förhållningssätt. Det i sin tur handlar väldigt mycket på hur god läsare man är, dvs hur aktiv läsare man är. Huruvida det är något som man har begåvning för eller är något som man lärt sig tillsammans med andra eller att man jobbat med det själv pga ett starkt intresse är mycket svårt att avgöra. För de flesta handlar det om en kombination. Mina förkunskaper i naturvetenskapliga ämnen än samhällsvetenskapliga handlar inte huvudsakligen om att jag kan lite naturvetenskap utan för att jag har mycket knapphändiga erfarenheter av det naturvetenskapliga språket och även naturvetenskapliga metoder. Ja, jag saknar även baskunskaper som ställer till elände, men det är inte mitt främsta problem om jag skulle sätta mig på en kurs i biologi exempelvis. Samtidigt är jag van vid att möta vetenskapliga texter och har väldigt mycket mer förkunskaper även i naturvetenskapliga ämnen än exempelvis min sambo som inte har universitetsstudier bakom sig. Är jag ner begåvad? Mer kunnig vad gäller detta, ja, men mer begåvad? Handlar snarare om att jag är en inbiten teoretiker. Det samma gäller min äldre syster. Hon hade urrisiga gymnasiebetyg, men fick 2.0 på högskoleprovet.......för att hon är begåvad? Tja, någon form av läggning för teoretisk inlärning har hon självklart, men det handlar ju även om intressen som hon själv odlat genom att inte minst läsa, se nyheter etc etc. Vi har föräldrar som är lärare. De har aldrig någonsin pushat oss men vi har ju vuxit upp i en "bildningspositiv" miljö.

Man får även bättre resultat på IQ-test genom att träna det som testas. Vad exakt är begåvning och vad är intränat?

Har bara läst TS...

Min 7 åring går i 1:an. De får läsläxa varje vecka och vi föräldrar får kkommentera hur vi tycker det går och fröken lyssnar också. Alla barn får individanpassad läsläxa tex. I början fick ex Anja korta korta berättelser. vissa fick hela böcker och vissa kort med ett ord och en tillhörande bild på varje

Frågade en dag dotterns fröken vad som händer med barn som läser helt flytande redan som 4 åringar. som vår son tex. Han lärde sig läsa själv när han var 4 år 5 mån. nu vid dryga 5år läser han lika bra som jag. Fröken skrattade och sa att då får han väl Harry Potter i läsläxa... Sen påpekade hon att de flesta barn har ju något annat de behöver träna på istället. Tex har vår Olle svårt att skriva, eller inte stava men finmotoriken är inte bättre än någon annan 5 åring...