Utmanas "tidiga" barn bra i skolan eller blir de uttråkade?

Som många andra här hade jag också lätt för mig i skolan. I lågstadiet så fanns det extraböcker men i mellanstadiet så var dom slut. Som tur var gillade jag att rita så jag gjorde det halva dagarna. Sedan i högstadiet så fanns det varken extraböcker eller ritblock så då var jag bara en riktig pain in the ass för alla istället. Skolkade jämt och var allmänt bråkig, fick byta klass på vissa lektioner och mamma var på mängder av samtal med rektorn.

Min dotter fyller snart 3 och är helt besatt av siffror och bokstäver och kan läsa ganska många av dom, enligt mamma så är hon duktigare än vad jag var. Och jag borde ju vara glad för det men jag känner bara att jag blir jätteorolig för hur hennes framtid kommer bli. 

Det är inte alls så det är. Jag pushar inte min dotter någonting utan det är hon själv. Hon tar en tidning eller datorns tangentbord och pekar på bokstäver och siffror och undrar vad det är. Ser hon en fartskylt så pekar hon på den och undrar vad det är för siffror. När vi åker i bilen så brukar hon ta en parkeringsbricka (ligger så hon når dom) fråga mig vad klockan är och sedan snurra brickan till den siffran. Jag har inte tagit ett enda initiativ till att lära henne varken siffror eller bokstäver, det enda jag gör är att svara när hon frågor. Min "plan" har faktiskt vara att hon inte ska lära sig någonting sådant alls hemma för att inte behöva bli uttråkad i skolan. 

Min mamma läste en undersökning som hon gav till mig för några år sedan. Den handlade om barn som kunde läsa och skriva när de började skolan. Har för mig att det också var så att urvalet hade gjorts på barn som hade visat intresse för det, inte sådana som hade blivit pushade av föräldrarna. 

I grova drag så var det 1/3 av dessa barn som gick igenom skolan med höga betyg och utan någon form av anpassningsproblem.

1/3 hade problem med att de i princip låste in sig hemma och pysslade med sitt och 1/3 hade problem med att de var bråkstakar. Och när jag ser på min familj så stämmer det väldigt bra. Min bror skolkade i princip första två åren av gymnasiet och höll bara på med sina datorer (och det var ju en himla tur att datorer visst blev en grym framtidsbransch), min syster var glad och trevlig och gick ut med toppbetyg och jag var en bråkstake.

Dessa två tredjedelar kunde det ju fortfarande gå bra för i slutändan (det har också gått väldigt bra för både min bror och mig, men vi har orsakat vår stackars mamma en stor oro för vår framtid på vägen).

Om det nu inte finns tid att satsa både på de som har det svårt och de som har det lätt så måste ju det vara bättre att satsa på de som har de svårt för annars är de chanslösa. Men det skulle ju vara bra om det fanns en plan för båda. Jag tror tyvärr inte att det finns så mycket förståelse för att det är ungefär lika stimulerande för en som lär sig snabbt att sitta och göra för lätta saker som det skulle vara för en normalbegåvad 12-åring att få i uppgift att klara av att  måla innanför linjerna i en målarbok.  

Ja det är ju inte bara det. Utan hela "alla ska vara lika" gör ju att jag inte vågar berätta för andra vad hon kan. Jag pratar ju om det med sambon och med min mamma, men aldrig med andra mammor. Och om dom säger något så är det nästan att jag kommer med ursäkter och byter ämne.

Det stämmer. När jag började läsa programmering på universitetet så hoppade jag av. Jag hade ingen studieteknik och kunde inte acceptera att jag skulle sitta med samma sak i mer än några minuter. Alla andra var intresserade men jag läste det bara som biämne och jag pallade inte att lägga ner tid på något som jag både tyckte var tråkigt och som utmanade mig. 

Matten som jag läste samtidigt gick bättre för den tyckte jag var kul så då var det ju inga problem att sitta och fundera. Där var det tvärtom att jag blev glad över att äntligen få något att bita i. 

Sedan några år senare så upptäckte läkarna ett synfel som gjorde min hjärna väldigt trött när jag ansträngde mig, så det kan ju visserligen ha spelat in i att jag hade svårt för när det blev motstånd. För efter jag fick glasögon så har jag aldrig haft några problem att sitta längre med något även om jag tyckt det varit tråkigt.  

Men bristande studieteknik är absolut ett problem om man har lätt för sig. Det var först efter 3 år på universitetet som jag  lärde mig hur man gör när man pluggar. Fast samma sak där, det var efter 3 år som jag fick glasögon så det är ju svårt att säga om det egentligen var bristande motivation eller bristande syn som var problemet...

Undersökningar visar att 1/3 av de barn som räknas som begåvade trivs utmärkt i skolan och går igenom med bra resultat. Men 2/3 gör det inte (även om det ofta ordnar upp sig i slutändan med bra jobb men själva skolgången fungerar inte).

Och till begåvade räknas inte de som blivit "pushade" av sina föräldrar utan de som lärt sig av eget intresse vilket inte är samma sak. Har sett trådar här om föräldrar som övar jättemycket bokstäver med sina 2-3-åringar och de kommer ju lära sig tidigt men det är ju inte säkert att de är speciellt begåvade för det (fast de kan ju vara det också). Sedan så finns det andra (som verkar vara i den här tråden tillexempel) som snarare försöker undvika att lära barnen för mycket av rädsla att det inte blir kul i skolan. Och att man gör det för att man själv var så uttråkad när man gick där och inte vill att barnen ska vara det också. Min dotter är inte 3 ännu men läser en hel del bokstäver och siffror och kan skriva en del av dom också men varken jag eller min sambo har övat någonting med henne utan det är hon själv som tar tidningar och böcker och pekar och frågar. 

 

Samma här. Varför sitta på en lektion i 40 minuter för att lära sig något som man kan lära sig själv på 10? I högstadiet satte jag i system att komma 20 minuter för sent på lektionerna. Då fick jag en prick och 5 prickar gav en kvarsittning på 40 minuter vilket gjorde att jag "tjänade" 60 minuter per kvarsittning. Fick jag fler än 10 prickar en vecka så brukade jag hur som helst inte få mer än dubbel kvarsittning så då kunde jag tjäna ännu mer tid.

I gymnasiet så var det lite bättre för då kunde man få sitta i korridoren och jobba och då kunde man göra det en liten stund och sedan göra vad man ville så länge man kom tillbaka tills lektionen var slut. 

Innan högstadiet var jag mindre uttråkad för då fanns möjligheten att rita och det tyckte jag var kul. Så då gjorde jag det man skulle så snabbt som möjligt för att bli av med det för att sedan sitta och rita halva dagarna.  

Det var min mamma som hittade en artikel i en tidning (min pappa är forskare så vi har alltid haft en massa sådana tidningar hemma) som sammanfattade en studie som hade gjorts där man hade kommit fram till detta. Hur studien genomfördes stod det inte så mycket om utan det var resultatet som presenterades. Det var 10 år sedan och jag noterade bara det som var intressant ur mitt eget perspektiv. Artikeln gick ut på att barnen kunde delas in i 3 grupper på hur de var i skolan där 1/3 var välanpassade och hade bra betyg, 1/3 var bråkstakar och 1/3 var mer introverta. Vilket var väldigt intressant då jag och mina 2 syskon passade in perfekt i beskrivningen i varsin av dessa 3 grupper.

Jo jag har också velat hitta den nu när jag är äldre och kan ha ett annat intresse än att bara läsa en beskrivning av "mig". Men det var som sagt väldigt länge sedan. Att skilja på begåvning och de som t.ex. har jättebra betyg för att de pluggar och kanske blivit pushade som små tycker jag inte borde vara alltför svårt. När jag pluggat så tycker jag det varit tydligt vilka som direkt tar till sig saker och förstår och t.ex. kan diskutera en vetenskaplig text utan att behöva läsa om eller snegla i artikeln och vilka som behöver läsa flera gånger, anteckna och gå tillbaka för att igen studera det avsnitt som någon annan tar upp till diskussion. Sedan på tentan så syns inte skillnaderna för då har ju den som förstår långsammare lagt ner tid på att också förstå allt. Helt ovetenskaplig iaktagelse.

De texter jag tänker på är samhällsvetenskapliga och de är ju mycket lättare att förstå än naturvetenskapliga, man behöver inte alls samma förkunskaper. 

Och jag har ju ett antal specifika personer i åtanke när jag skrev det där också. Samtliga jag tänker på som jag inte ser som "begåvade" utan mer duktiga på att plugga år sådana som har haft toppbetyg genom hela gymnasiet och VG på de flesta kurser på universitetet där jag har läst med dom på C- och D-nivå och  där hela tiden fått vänta in dom medan de läser på och läser på och läser på och sedan så förstår dom och får ytterligare ett toppbetyg. Och sedan så går de vidare till ett välförtjänt toppjobb som de verkligen har kämpat för att få. 

Och sedan så finns det andra. En del med toppbetyg de också men utan att lägga ner speciellt mycket tid utöver föreläsningarna och de som har rätt dåliga betyg för att de inte bryr sig ett dugg och aldrig är där och som man blir förvånad att när de för en gångs skull engagerar sig i en diskussion så har de helt klockrena analyser.

Eftersom att det jag gjorde bara är en iakttagelse och inte någon form av forskning och ni ju inte kan veta det som jag vet om dessa personer så kan jag ju förstå att ni kanske är skeptiska. Men alla de personer jag tänker på kommer från akademikerhem så bakgrunden borde vara snarlik. Och jag kommer visserligen från ett forskarhem men jag var en bråkstake i skolan och var där ganska lite från det jag började sjuan tills jag tog studenten och har haft betyg som inte kommer i närheten av de jag pluggat med på universitetet, jag hade inte ens kommit in om det inte vore för högskoleprovet. Så jag skulle nog tro att om det är någon som låg efter vad gäller vana att studera så var det jag. Och det var inte heller bara mig själva som jag syftade på när jag pratar om folk som har det lättare för sig utan även andra som jag pluggade med. Och jag tycker absolut att samhällsvetenskapliga ämnen kräver mindre förkunskaper än naturvetenskapliga. Om det krävdes gedigna förkunskaper för att klara de kurser jag tänker på så skulle inte jag klarat dom för mina förkunskaper var i princip noll, jag tror inte att de bakterieodlingar och milroskop jag lekte med när jag gick på dagis har hjälpt mog så mycket. Och det fanns såklart vad jag uppfattade som riktigt begåvade personer som pluggade mycket också och de tyckte jag faktiskt var jobbigt att arbeta med eftersom att de både hade så lätt för sig och pluggade så mycket så behövde ju jag också börja läsa mer för att kunna hänga med.