I dagens lokaltidning presenterade de kommande program under hösten. Både SVT och tv3 kommer sända serie om ofrivillig barnlöshet.
Vet inte hur jag ska reagera på det. Vet inte om jag kommer att titta. Vad tycker ni andra om detta?
Kram!
Pimpinellan, vi "hängde" i samma trådar för några år sen. Hoppas du kommer ihåg mig. Skulle gärna vilja komma i kontakt med dig men kommer inte in till ditt konto 
. Så please, let me in 
.
. Så please, let me in 
.
Jag stängde för nästan alla,men öppnar givetvis på "order". 
Du får berätta vem du är!
Haha, oroa dig inte. Ingen spioneri här inte 
. Har för mig att det var 30+ som försökt mer än 1 år och någon ivf-tråd vi träffats i, jag har förträngt den där tiden :-S.
. Har för mig att det var 30+ som försökt mer än 1 år och någon ivf-tråd vi träffats i, jag har förträngt den där tiden :-S.
Hej! Jag har följt båda programmen och tycker att båda är intressanta, men jag gillar treans program mer. För min del är det högre igenkänningsfaktor där. Svt's program känns mer inriktat på lite mer "extrema" grejer, som surrogatmamma i Indien och familj med två mammor och pappor där "alla är föräldrar till alla barn". Ska fortsätta se båda programmen, tycker det är jättebra att det fokuseras mer på ofrivillig barnlöshet!
Sitter och kollar på Drömmen om ett barn. Grinar ögonen ur mig efter att ha sett lyckan kring den adopterade lilla flickan. 
Så underbart och så fin flicka. Och farfar som var så lycklig.
Fast det brukar ju vara så, att flera kanaler gör liknande program. T.ex. 4:ans halv åtta hos mig och 5:ans 4 stjärnors middag.
Jag får 2-4 oavsett dos och om de överlever till transfer är jag överlycklig. Adoption skulle inte ha varit en stängd väg för mig dock. Fast efter 4 år i kö har jag nog väntat halvtid och jag väntade inte på ett "litet" barn. Men visst hade jag den vägen som hindrade mig från bitterheten i någon mån. Sorgen slapp jag aldrig undan...
Kantarellkisse - Jag hoppas innerligt att det gått bra för dig, om inte så hoppas jag att du har ork att kämpa vidare och att det blir ett barn till slut. Det är oerhört starkt av dig att berätta din historia öppet i tv! Du är en stark kvinna! Jag är inte singel men har också erfarenhet av ofrivillig barnlöshet och fertilitetsturism. Från början sa läkarna att det inte var något fel på mig, allt såg bra ut. Maken däremot hade något nedsatt kvalitet på spermierna och ett högt DFI-värde vilket visst gjorde det mycket svårt att göra en kvinna gravid på naturlig väg. Så vi fick remiss till IVF/ICSI. Gjorde 7 ICSI-försök med egna ägg och makens spermier. 6 av försöken resulterade i embryoinsättning, ibland ett och ibland två embryon, fick aldrig något till frysen. Ett försök avbröts då jag inte svarat på hormonerna och bara hade ett stort ägg. Blev inte gravid på något av försöken. De kan inte säga vad som är fel. Läkaren kunde inte längre uppmuntra oss till fler försök. Så vi vände oss till Danmark. Vi tänkte att det kanske var makens spermier som gjorde att det blev knas och ingen graviditet eller att vi kanske inte var kompatibla. Vi insåg att vi aldrig kommer att få ett gemensamt biologiskt barn, våra gener kommer aldrig att mixas ihop i ett barn, sorgligt och slutgiltigt, men vi kan tänka oss andra vägar. I Danmark har vi gjort 6 inseminationer med donerade spermier, men inte ett plus i sikte. Ska snart åka över igen för ett 7'e försök men är inte så hoppfull längre. Känns nu som att det kan vara så att det är något fel på mina ägg eftersom jag inte blivit gravid en enda gång under alla dessa år och med alla dessa behandlingar. Det blir nog inga genetiska barn för mig heller. Vi står i kö för äggdonation i Finland (mitt födelseland) och kan tänka oss både enbart äggdonation eller både ägg- och spermiedonation ifall det behövs. Resan hit har varit lång och tung och än är den inte slut. Ibland undrar man hur man ska orka men på något sätt så gör man det ändå. Önskar dig all lycka!
Tack Jelena!
Kantarellkisse: Du har verkligen en personlighet som på ett positivt sätt träder fram ur TVn och in i hjärtat. Jag blev tårögd när du hade fått ditt plus och lipade när du förberedde den fina minnesstunden för din son - något som ingen borde behöva göra, och absolut inte efter allt du redan gått igenom. Jag önskar dig allt gott!
Kisse, jag beklagar verkligen.
Jag beklagar verkligen också, ingen ska behöva gå igenom sånt och ännu mindre om man har behövt kämpa på det viset. Jag hoppas innerligt att det har gått bättre efter det. Jag beundrar din styrka att trots allt det svåra våga gå igenom processerna igen.
Funderade lite på diskussionen kring surrogatmödraskap. Varför tas bara tredjevärldenaspekten upp hela tiden? Om det infördes i Sverige skulle det ju med största sannolikhet medfölja en mängd krav för att få göra det (som vid IVF eller adoption), det lär ju inte vara nåt man bara får göra hipp som happ för att man inte känner för att föda barn själv. Och visst sjutton finns det kvinnor som vill göra det utan personlig vinning och som ändå inte blir utnyttjade. Jag är en. Jag är själv infertil och har kämpat i många år för att få barn (ärftliga faktorer). Min kusin hade inte samma tur som jag. Hon tvingades abortera ett barn i tredje månaden då hon hade förblött själv annars, strax efter det tvingades hon operera bort livmodern, men hon har äggstockarna kvar. Den enda chansen till ett biologiskt barn ligger hos en surrogatmamma, men det är inte tillåtet i landet där hon bor eller här. Men jag har sagt till henne att om det blir tillåtet vill jag inget hellre än att hjälpa henne, för jag vet vad hennes längtan innebär. Jag har haft turen att få i alla fall ett barn och om jag kan hjälpa henne att få uppleva samma lycka, skulle det betyda precis allt. Jag tror att det finns många andra kusiner/systrar/svägerskor och väninnor som resonerar likadant kring sina närstående.
Kantarellkisse - så jäkla ledsamt och orättvist. Jag blev så glad när jag såg ditt plus och så himla ledsen när du fick missfall. Jag kunde riktigt känna din smärta på något sätt inom mig. Längtar tills imorgon och hoppas få veta mer om hur det har gått för dig och håller alla tummar och tår!!
Selenea - jag håller med dig! Hade jag inte varit för gammal så hade jag gärna donerat ägg, till exempel. Och det måste vara den största gåvan att få hjälpa en medsyster. Beundrar alla som gör det på olika sätt.