Trend på TV om ofrivillig barnlöshet.

Jag tycker faktiskt hon var rätt rolig, och inte så tokig för det mesta men kanske lite knepigt klippt... Vi håller förstås inte med varandra (no shit!) men en poäng skulle egentligen kunna användas av oss barnlösa - den förbannade moderskapskulturen. Som att man blir till en ickemänniska i andras ögon om man inte får barn. Räcker det inte med att längta sig blå, ska jag behöva stå ut med att andra anser att jag missat meningen med livet också??

Jag tror att sjukvården gärna vill missa vilket trauma det är gå igenom ofrivillig barnlöshet. Vi försöker förstås också, för att vi vid varje "station" ska visa oss mogna och kloka så att ingen säger att vi inte får hjälp (både adoption och donation har ju i alla fall detta moment). Men faktum är ju att det är en långvarig livskris för de flesta, som dessutom inte går att lösa på ett normalt sett. Normalt får du en chock av något oväntat, du reagerar på den och blir kanske tillfälligt "tokig" och sedan börjar du anpassa dig till att det faktiskt hänt och leva vidare med framtiden som den blev. Barnlöshet bjuder inte på några svar. Alltså kan du inte, innan du fått barnen eller gett upp, göra färdigt och hitta framtiden. Och det säger sig självt att det är helt galet onyttigt att som jag tillbringa 4 år i limbo. Man blir chockad, kanske gråter - och sedan startar man om. Nästa gång kanske...

Vi borde vara bättre på att ta hand om människorna som levt sin värsta mardröm. Som under så lång tid bara startat om och startat om. Det är svårt att hitta till det mer sunda mönstret som leder till den nya framtiden, många av oss har lite frusit för att vi tvingats att inte komma dit under tiden vi behandlades. Jag behövde terapi bara för att få tillgång till mina känslor på ytan. De var onormalt stilla för att jag hela tiden pressat dem för att klara vardagen (därmed inte sagt att jag inte hade ett okej liv, det hade jag även under behandlingsåren) och jag hittade ingen onknapp någonstans. Men precis som mina behandlingar, fick det bli privat. Fast jag fick ju vara i Sverige, så alltid något Det tror jag händer både dem som misslyckas och dem som får sina barn. För dem som får dem är det ju lite tabu - man ska vara så lycklig, lyckad och färdig med krisandet när barnen kommit - när man fått som man ville. Men mardrömslivet sätter sina spår och vi borde nog få hjälp många av oss att hantera det - särskilt för att kunna vara de fria föräldrar vi vill vara.

Sorry det långa svaret... frågan får igång mig. För för det mentala välbefinnandet verkar inte direkt svensk sjukvård vara så mycket mer att hänga i julgranen än den utländska jag har erfarenhet av. Medicinskt sett suveränt. Men de tror att effekterna av sjukdomen ofrivillig barnlöshet begränsar sig till en medicinsk lösning och glömmer att de under tiden pressat människor till det yttersta av sin förmåga mentalt.

Jag går på RPC i Uppsala. Dem har två egna kuratorer. Så himla bra. Det borde vara standard överallt.