Trend på TV om ofrivillig barnlöshet.

Fast det beror på om man använder den sociala definitionen eller den medicinska. Serien har genomgående använt den sociala: dvs en person som mot sin vilja saknar barn. Då omfattas singelkillen (som iofs behandlats med sin fru tidigare) Den medicinska är inte heller helt klockren, ofta definieras ofrivillig barnlöshet som oförmågan att tillsammans få barn trots att yttre förutsättningar borde finnas. Homosexuella och ensamstående skulle då kunna kastas ut omedelbart oavsett övrig problematik. Kunde vara enkelt. Men vad händer om ett medicinskt ofrivilligt par går isär? Ja då är de båda singlar. Inte medicinskt ofrivilligt barnlösa även om de har biologiska hinder. Jag är medicinskt ofrivilligt barnlös i Danmark och Polen - mina prövade svårigheter ger mig den diagnosen (dålig äggstocksreserv). Men i Sverige är jag det i så fall inte, för jag har ingen partner.

Men det jag menar är att orden har både en social och en medicinsk betydelse - och SVT använder den sociala. Jag är för övrigt fascinerad av att responsen varit tämligen positiv. Det hade jag inte förväntat mig riktigt. Sedan att människor kommenterar och tycker att vård är onödig jadajadajada - det hör till vanligheten. Att motsatsen hörs är faktiskt förbluffande. Men att jag ses som desperat - visst. Det finns också ett mått av desperation över min längtan. Men i vissa situationer är det faktiskt det mest sunda att vara lite galen. Till exempel om du utsätts för enorm press, sorg, hopp och en kris som inte kan gås igenom på ett naturligt sätt. Jag är inte särskilt rädd för det. Snarast kan jag tänka att jag vill visa just hur dåligt jag kan må av det här. Och hur verklig den sorgen är. Det är inget "överdrivet" - det är inget jag kan "rycka upp mig" från. Jag lever min värsta mardröm, och efter den förutsättningen gör jag det väl.

SVT är ju lite mer inne på att utforska mer kontroversiella metoder, så för att se mer konventionell IVF har jag fått uppfattningen om att TV3's serie är på ett annat sätt. Det är kanske inte så mycket "matnyttig" information för oss i branschen, snarare porträtt av människor som lever barnlösheten.

Kantarellkisse: du var strålande!! Den mest äkta och jordnära. Stor tack & kram till dig!

Eftersom EA är enda alternativet för oss också ska jag förstås följa serien av ren nyfikenhet. Syftet med serien vet jag dock inte. Med tv vet man aldrig! Barnlösa är udda och desperata och mest troligt är enda syftet att visa hur knäppa vi är. Jag har då inte mer förtroende för tv än så. Att blotta sig för hela Sverige när jag personligen inte vill att en enda ska veta hur vi har det-det är modigt! Om det bara ska handla om IVF på 3:an ska jag inte se det. Den svängen har vi lämnat för länge sen.

Jag tycker inte alls att det framställs så.Att barnslösa är udda och desperata.

Alla går ju igenom olika saker och har olika orsaker till barnlöshet. Jag tycker det är superbra att man visar det från olika synvinklar och hur det känns för olika människor i olika situationer.
Det är aldrig lätt oavsett orsak. Om det är för att man är homosexuell, om det är kvinnans fel, mannens fel eller om man är oförklarigt barnlös. Det kan upplevas lika svårt för alla.

Jaså tycker du inte!? Att slänga ut hundratusentals kronor på ingenting,åka till Indien,försöka på egen hand,göra DI-det är ju desperat egentligen. Fast jag själv tillhör de där så undrar jag om inte summan av kardemumman av serien blir att vi anses ännu mer bittra,knäppa och inte inser att vi ska acceptera vårt "öde" än vi redan gör. ? Jag har som sagt ingen tro på mer förståelse efter detta och jag tror verkligen inte det är SVT:s syfte heller. Förnedringstv slår bra däremot! Och ofrivilligt barnlösa är ett starkt villebråd i samhället numer. Finns det några som står lägre ner än oss?-bara läsa trådarna här vad folk egentligen anser om oss...

Nej jag tycker inte det och du behöver inte bli så upprörd för att vi inte delar samma åsikt.
Jag tycker det var ett jättebra program. Jag ser inte alls att det var vinklat som desperat.

Ofta möter jag bara förståelse och empati när vi berättar om oss.
Det är väldigt tråkigt för er att ni upplever det på ett helt annat sätt och jag hoppas att ni i framtiden möter större förståelse för er.
Kanske vi har haft tur? Jag vet inte menjag känner inte igen mig alls i det du beskriver.

Sitter och kollar på reprisen nu. Säger bara - vilken j-a idiot den där författaren.

Usch, känner att det ändå är för nära inpå, trots att dottern är 1 år o 9 månader. Tårarna bränner bakom ögonlocken när man hör människorna berätta sina historier. Hanteirngen av vår resa är nog inte klar än, trots att vi väntar en "spontan" bebis.

jag kommer inte kunna kolla, då skulle mina tårkanaler torka ut totalt. grät tillräckligt av att se reklamen på tvn.

Jag tycker faktiskt hon var rätt rolig, och inte så tokig för det mesta men kanske lite knepigt klippt... Vi håller förstås inte med varandra (no shit!) men en poäng skulle egentligen kunna användas av oss barnlösa - den förbannade moderskapskulturen. Som att man blir till en ickemänniska i andras ögon om man inte får barn. Räcker det inte med att längta sig blå, ska jag behöva stå ut med att andra anser att jag missat meningen med livet också??

Jag tror att sjukvården gärna vill missa vilket trauma det är gå igenom ofrivillig barnlöshet. Vi försöker förstås också, för att vi vid varje "station" ska visa oss mogna och kloka så att ingen säger att vi inte får hjälp (både adoption och donation har ju i alla fall detta moment). Men faktum är ju att det är en långvarig livskris för de flesta, som dessutom inte går att lösa på ett normalt sett. Normalt får du en chock av något oväntat, du reagerar på den och blir kanske tillfälligt "tokig" och sedan börjar du anpassa dig till att det faktiskt hänt och leva vidare med framtiden som den blev. Barnlöshet bjuder inte på några svar. Alltså kan du inte, innan du fått barnen eller gett upp, göra färdigt och hitta framtiden. Och det säger sig självt att det är helt galet onyttigt att som jag tillbringa 4 år i limbo. Man blir chockad, kanske gråter - och sedan startar man om. Nästa gång kanske...

Vi borde vara bättre på att ta hand om människorna som levt sin värsta mardröm. Som under så lång tid bara startat om och startat om. Det är svårt att hitta till det mer sunda mönstret som leder till den nya framtiden, många av oss har lite frusit för att vi tvingats att inte komma dit under tiden vi behandlades. Jag behövde terapi bara för att få tillgång till mina känslor på ytan. De var onormalt stilla för att jag hela tiden pressat dem för att klara vardagen (därmed inte sagt att jag inte hade ett okej liv, det hade jag även under behandlingsåren) och jag hittade ingen onknapp någonstans. Men precis som mina behandlingar, fick det bli privat. Fast jag fick ju vara i Sverige, så alltid något Det tror jag händer både dem som misslyckas och dem som får sina barn. För dem som får dem är det ju lite tabu - man ska vara så lycklig, lyckad och färdig med krisandet när barnen kommit - när man fått som man ville. Men mardrömslivet sätter sina spår och vi borde nog få hjälp många av oss att hantera det - särskilt för att kunna vara de fria föräldrar vi vill vara.

Sorry det långa svaret... frågan får igång mig. För för det mentala välbefinnandet verkar inte direkt svensk sjukvård vara så mycket mer att hänga i julgranen än den utländska jag har erfarenhet av. Medicinskt sett suveränt. Men de tror att effekterna av sjukdomen ofrivillig barnlöshet begränsar sig till en medicinsk lösning och glömmer att de under tiden pressat människor till det yttersta av sin förmåga mentalt.

Jag Ska vara med i den ena, och det är vi för att det är ett viktigt ämne att belysa. Jag tror att tv insett att det finns mycket missförstånd om just barnlöshet. Många vet väldigt lite om just ivf.