Börjat utredning efter tre eller fler missfall

Happy hey: Jättebra skrivet!!! Håller verkligen med dig! och... ja.... tjoho eller nåt... men skönt att det har kommit igång! Kram vännen!

Piggelin: Bra att du pratar med någon. Det är så himla jobbigt när folk omkring får barn eller inte alls har förståelsen för att man faktiskt kan gå igenom det man går igenom (ni vet, de där som bara skaffar barn för att de vill.. bitter -- javisst!!) Min man vill inte heller att vi pratar om det så jag har bara två nära vänner (mina kolleger) som vet om det plus min chef. Det tycker jag är lite jobbigt, jag har behov att prata om det och ibland blir det att man måste ljuga för dem närmsta i sin omgivning. Så jag brukar bara säga till dem som frågar "vill ni inte ha barn" att  "jo, men det blir inte alltid som man vill". De brukar inte fråga vidare och vad de tror och tänker behöver inte jag bekymra mig om.
Hoppas att du snart känner dig gladare och att din man kan förstå hur du känner det även om han inte bidrar verbalt..
Massa kramar!

Har läst det mesta av vad ni skrivit och oj vad jag känner igen mig  i era tankar och känslor.
Vi gör också IVF, har nu förbrukat alla våra landstingsfinansierade försök. Har ett MA och 2 MF i bagaget på lite mer än 6 månader, en tuff resa att göra när man redan håller på med IVF. Har blivit gravid på 2 av 3 IVF försök och han med ett hemmabygge(har aldrig blivit gravid på egen hand innan)
Var på mitt första samtal med kurator i veckan, kan väl säga att det innebar 1 timmes gråtande...
I veckan var vi och lämnade blodprover för kontroll av kromosomfel, hur mitt blod koagulerar och hormonvärdena. Tydligen tar det ca 2 månader innan vi får svar på det.
Försöker nu ta till allt för att vi ska lyckas med den lilla rackaren vi har i frysen(får betala själva för att få den insatt) har börjat med zonterapi, ska be om test för att kontrollera immunförsvaret osv. Känns som att man vill ha koll på allt och måste be om varje sak för läkarna erbjuder inte det.

Hoppar gärna in i denna tråden, vill ni veta mer om mig så står det mycket i min presentation. Om avundsjukan som man kan känna mot andra som har det så lätt och bara blir gravida mm..

Phggelin: Hur är det med dig? Hoppas att du mår bättre! Kram!

Happy hey: hur går det för dig? Är det jobbigt eller börjar du kunna se framåt? Kram till dig med!

Vi har försökt sen 2008, med allt vad det innebär. Först lite sådär lagom mycket, sen ÄL-test, kontroller, utredning och till slut IVF.
Zonterapin var skön, ska dit på fredag igen.
Kändes lite småkonstigt i benen och underlivet, gjorde fruktansvärt ont på de ställena som har med hormoner och underliv att göra men efter att han tryckt ett tag så kändes det bättre och på slutet gjorde det inte ont alls. Var helt slut på kvällen, har migrän som är hormonell och jag kände av den + att jag var lätt illamående. Sen rättade det till sig och spänningsvärken som jag har i axlar och nacke är nästan helt bortblåst  har gått på zonterapi innan men det är många år sen sist.

Har nu börjat med ÄL-test igen(man ger ju inte upp i första taget), vill se att kroppen kommer igång efter senaste MF och det börjar ge utslag nu så man vet hur vi kan planera nästa försök, har en i frysen som vi förhoppningsvis kan använda. Om inte det fungerar så får vi gå vidare och betala själva, funderar på Göteborg och Carlanderska..

Kuratorn var skönt att gå till, det är mest jag som behöver det. Sambon tycker det är jobbigt när jag gråter, har svårt för att prata om allt som hänt utan att gråta. Förhoppningsvis hjälper samtalen med kuratorn mig att hantera det som hänt så att vi hemma kan prata om det på ett bra sätt!

Vårtur2010: Men då låter verkligen zonterapi som något för mig. Jag har massor med spänningar i kroppen och har ju uppenbarligen något knas med hormonerna eftersom jag inte kan behålla fostren och de inte har (hittills) hittat några fysiska defekter på mig.
Vart har ni gått innan?
Min man tycker också det är jättejobbigt att se mig gråta, men i vårt förhållande är han den som mest vill prata och jag har svårt att sätta ord på känslorna. Å andra sidan kan han läsa mig som en öppen bok så han ställer alltid de rätta förlösande frågorna...
Har ni fått tid för utredning ännu??
Kramis!

Vi har gått på RMC Malmö, har frysisen där så vi kommer göra ett sista försök hos dem.

Håller med något fel måste det ju vara eftersom man kan bli gravid men inte lyckas behålla det. Har börjat självmedicinera har börjat käka aspirin, många som tar det i små doser. Ska vara samma som Trombyl, tar nu 1/4 tablett varje kväll.

Vi var och lämnade blodprover i början av månaden(de kollar koaguleringen av blodet, hormonnivåerna och ev kromosomfel hos mig eller sambon) kromosom testet tar ca 2 månader innan vi får svar på usch det tar så lång tid..

För mig är det jobbigt att se gravida och träffa folk med bebisar, ibland gör jag det för alla vet inte vad vi håller på med mår oftast dåligt och kan ligga och gråta en hel dag efter ett sådant möte. Just den biten har min sambo väldigt svårt att förstå, han tycker att man ska vara glad för alla som lyckas. Tyvärr så fungerar jag inte så, oftast kommer tankarna om att man tycker det är orättvist vi kämpar och kämpar men lyckas inte. Senaste tiden har jag när vi träffar släkten börjat känna att det är jobbigt pga att man längtar så efter att ha en gemensam lite och mer och mer kommer tankarna om att vi kanske aldrig får uppleva det...

Ja, zonterapin hjälper verkligen skönt att känna att kroppen mår bättre och jag hoppas att det även är positivt för nästa försök..
Kram!

vårtur: Jag fick för bara några dagar reda på att makens bror och sambo väntar barn. det var ett slag i ansiktet och en smäll i magen kan jag säga... jag veeet att borde vara jätteglad för dem, men i hemlighet hade jag hoppats på att få ge svärföräldrarna första barnbarnet och de bor i samma stad jag bor 30 mil bort, hade varit roligt om vårt barn iallafall hade fått vara först. Nu känns det som att det inte kommer bli alls speciellt om vi blir med barn, att min graviditet inte kommer bli så speciell. Jag vet att detta sitter i mitt huvud, men jag tycker det är skitjobbigt!
Och en kollega är i 7:e månaden och de hade hållt på länge sa hon... ett halvår! jag kunde inte låta bli att slänga i ansiktet att "ja, det är ju inte 7 år och 3 missfall, men.." var jag jätteelak då? jag kunde inte stoppa det.
Min man försöker att förstå men hans tröst blir ofta ännu jobbigare för han kommer ju med alla klyschor som jag redan vet om, så jag sa till honom att "bara låt mig gråta, krama mig och låt mig vara hysteriskt ledsen, säg inget, gör inget, det går över" Det har funkat för oss.
Kramar i massor, det känns som om vi har väldigt lika känslor just nu!

Najje: usch vad jag känner igen mig i det du skriver. Känner precis som du, min sambo har 3 syskon vi började försöka ungefär samtidigt allihopa efter knappt 6 månader var två av dem gravida. På mindre än 2 veckor fick vi reda på att de skulle ha barn, totalbryt för mig... första som berättade gjorde det genom att bjuda in alla på middag och där skulle man sitta och låtsas att man tyckte det var jättekul, lyssna på alla som babblar om hur fantastiskt det är.
När de sen väl fick sina barn så skulle alla fortsätta och tjata om hur underbart det var, stå och hänga och glo när de ammade och bytte blöjor.
Inom mig gjorde/gör det så ont, många tårar och många timmar i sängen pga alla känslor. Blev så glad i somras när det visade sig att vi väntade tvillingar för det kändes som att även om vi är "efter" så blir det ändå speciellt, hade fått ett embryo insatt. Men det tog ju inte många veckor efter VUL innan den drömmen krossades när vi var och skulle göra KUB test. Förstår dina tankar och känslor inför att släkt, vänner och bekanta väntar barn, det är tungt att bära på och alla reagerar så olika. Tror inte att det har så mycket med manligt och kvinnligt att göra även om det verkar som att män inte reagerar lika starkt på att andra väntar barn. Vi har även par i vår närhet som går igenom ivf och jag vet att några av männen tycker det är lika jobbigt men inte på samma vis, de gråter inte så mycket men undviker situationer med gravida och bebisar

Nu sist fick reda på att vi väntade mf ungefär en vecka efter vi fått  dagen efter min födelsedag fick vi beskedet(en fredag) och på lördagen skulle vi fira min födelsedag med både min och sambons släkt. Det var inte kul att sitta där och vara "gravid" men veta att det blir mf och samtidigt se alla andra sitta med sina barn. Var inne på toa flera gånger och torkade tårarna. Ja, vi kunde ställt in men vad ska man säga. Det är inte alla som vet vad vi håller på med och det är inget som jag känner att jag vill att alla ska veta heller.

Tycker det är en helt ok kommentar till din kollega, men sen är jag ju lite partisk  de som kör räkmackestilen tycker säkert att 6 månader är "jättelänge" vi andra kämpar och sliter och ser hur åren passerar.

Det jag bävar mest för nu att att min sambos syskon snart ska komma och säga att de väntar nr 2, deras blir 2 år nu i höst så det är väl dags snart. Blir så ledsen för jag vet att min sambo vill ha många barn men i denna takten så får vi vara tacksamma om det blir ett iaf..

Lite positivt iaf, vi ska försöka med vår frysis i mitten på maj. Hoppas att den klarar upptiningen. Har varit och köpt lite extra vitaminer av D o E har fått tips om det i andra trådar och det kan ju inte skada iaf..

Håller med det känns som att jag pratar med mig själv, vet inte om jag börjar bli knasig i huvudet  skönt med någon som förstår.. många kramar till dig!!

vårtur: Usch vilken födelsedagsfest!
Ja, det är en himla massa känslor inblandat och vi har inte heller berättat för så många, egentligen bara våra chefer och närmsta kollegor eftersom vi måste ta ledigt ganska mycket under behandlingen då vi har ett par mil att åka. Så när man sitter på jobbet och känner att, fan, fan, nu kommer det och går på toa och det har kommit blod då är det inte roligt. Jag arbetar som förskollärare så jag har ju barn så himla tätt inpå mig och ibland kan man få kommentarer som " att arbeta med barn är ju det bästa preventivmedlet"... och föräldrar som gör allt (ljuger och håller på)  för att få lämna sina barn så de kan åka till Ullared, fika med kompisar etc. vad skulle jag inte ge för att få ha deras små bebbar!
jag inser ju självklart att småbarns-livet inte är en dans på rosor, men iallafall!!
Nog gnällt för idag!
Ha det bra! Massor av kramar!