Förstår ni varför det är så?

Klart vi inte vet att du har ekonomi och bostad. Du skriver ju att du troligtvis kommer ha lägenhet i höst, inte att du har det. Du skriver att du kommer jobba kvällar tills bebisen kommer men det är ju förutsatt att du har en problemfri graviditet. Även om du nu har det och jobbar kvällar, hur påverkar det din SGI?

Jag säger absolut inte att man inte kan bli en bra mamma vid 16, klart man kan det. Tycker bara att du krånglar till det i onödan genom att skaffa barn innan allt annat är klart. Att få barn kan vara hur jobbigt som helst ändå, utan att oroa sig över tex ekonomi och boende.

Men sedan är det ju så att de som är äldre vet vad som kommer efter 16 och 18 års ålder, hur det känns att åldras, hur man tänker när man blir äldre, det finns ingen erfarenhet i världen som kan mätas mot att åldras.

Inse och acceptera att folk tycker ni gör fel, de har lika mycket rätt till sin åsikt som du... om 10-15 år kanske du ger samma råd till en tonåring för du kanske insåg att du kanske skulle ha väntat....

Först vill jag säga vad skoj att du/ni känner er redo för en lite. Och jag önskar er lycka till på vägen om det inte redan har tagit sej =)

Och att jag tycker det är skit trist att alla kritiserar unga personer som vill ha barn. Förälder är inte en ålder det är något man blir och känner sej redo för. Är ni redo så är ni. Ekonomiskt och sådant man inte tänker på det är nog det alla borde kritiserar er för om de nu tvunget måste. 

Jag vill absolut inte kritiserar men jag vill samtidigt ge dej en lite syn på hur mitt liv är med en liten och inga fasta punkter direkt.

När jag va yngre (innan jag blev gravid) sa jag ALLTID att jag skulle ha klart ett par saker innan jag fick barn så som  : Körkort , Bil , Fast förhållande , Egen bostad och en stadig ekonomi. Och med stadig menar jag ett jobb samt sparade pengar.

Nu blev dock inte fallet så tyvärr. Visst jag hade fast bostad och förhållande (gifta idag) och en bil. Jobb hade jag också. 
Det jag inte hade var mitt körkort eller några sparpengar. Inga problem tänkte jag det löser vi på vägen.

Så här ser det ut idag : Ett hus med ett fint lån på och omkostnader som jag inte alls hade räknat med. 
Ett jobb som jag trodde va säkert som sluta med att jag blev uppsagd pga arbetsbrist. 
Ett körkort som jag håller på att ta och kostar skjortan =( 

Tack vare att jag förlorade jobbet och nu går på akassan, som för övrigt  ger mej mindre än vad jag säkert skulle få om jag va ensamstående och gick på soss, så står nu jag och min familj i en sits som kanske kräver att vi säljer huset och att jag slutar med mitt körkort.

Det jag vill säga med det här är att ett barn gör livet en hel del svårare. Det är väldigt kostsamt att ha barn även om man inte köper det dyraste och ärver en massa. Men man kommer alltid att ge barnet allt först innan man gör något för sej själv.
Ett barn tar all ens tid och lite till. Vänner kan man avsäga sej nästan direkt för man kommer inte ha tid eller så kommer det en dag då de inte fattar att man har barn och inte kan supa skallen av sej eller bara dra ut sådär.

Det här har jag upptäckt med att ha barn som jag inte alls var bered på och jag är ändå inte en jätte ung/gammal mamma. Fick min son när jag va 22.
Jag har nu märkt hur svårt det är att få jobb när man säger att man har barn. Att hitta tiden till att ta körkort är nästan obefintlig. 

Den där lilla tiden som man vill ha till sej själv så som kanske en tjejkväll eller vad det nu kan tänkas vara är väldigt sällsynt och saknad!
Men självklart kände jag inte så när jag planerad barn och hade den lille i början, det har kommit nu.
Jag sa säkert som alla säger... det är inte så viktigt det kan jag ta sen. Eller det behöver inte jag.

Med ett barn får man växa upp otroligt fort och lära sej att ta ansvar för en annan människa och helt glömma sej själv. Och inte köra stilen att det löser sej, för det gör det inte om inte ni själva löser det!

Jag vill bara säga vänta och lev lite. Tänk på alla saker ni vill göra i era liv. Körkort jobb resor what ever!!
Kommer ni någonsin önska att ni vänta och gjorde allt detta?

Är ni beredda på att kanske inte kunna ta ett  körkort och ett jävla helvete för att få en utbildning och ett jobb?
Är ni beredda på att ni kanske kommer bli så osams över en skit sak när ni har varit vaknar i flera veckor utan ordentlig sömn så ni inte vill se varandra mer , men ändå vara så starka nog att  hålla ihop familjen?
Är ni beredda på allt det som ett barn kan "förstöra" och ändra i ens tillvaro och alla de svårigheter som kan komma längst vägen?

 Om ni är det så är ni ju redo till tusen och jag kan säga grattis!! Ni är verkligen starka!!
Jag kan ärligt säga att jag va nog inte det även om jag va 22 .. och jag får kämpa för att få ett ordentligt liv så jag kan förse min älskade son med allt som han är värd och ska ha. Och jag kan erkänna att det är jävla kamp jag har. Och det höll nästan på att förstöra mitt äktenskap.

Självklart är ett barn det finaste man kan få och ha... det ger så många skratt och sån glädje. Det är en otrolig lycka att ha barn. Men det är tufft.

Så tänk er för noga innan ni ger er in i föräldraskapet... det är en tuff kamp att få rätt på allt man inte fixat innan barn.
Sen spelar det ingen roll om man är 16 eller 35... 

Ops... det blev lite långt. Förlåt men hoppas jag gett er lite funderingar så ni kan välja rätt. Det är ju trots allt era liv och jag hoppas ni väljer det som är bäst för er =) Lycka till!
 

Boende och ekonomi är ju självklart något man ska ha sett till att ha ordnat innan man planerar barn,  så det är ju bra att ni har det. Däremot kan jag tycka att  man är rätt omogen som skaffar barn när man är just det; omogen. Man är fortfarande ett barn själv när man är 16 år och de som haft ett par år på sig att utvecklas själva först inan de ger sig in i föräldrarollen brukar ofta inse det. Varför så bråttom? Du kan vänta tills du är åtminstone 18, myndig och teoretisk vuxen och fortfarande vara ung. Det hinner hända väldigt mycket på bara ett par år.

Det har nog att göra med följande:
- Du planerar att jobba tills barnet är fött, men vad händer om du inte kan det rent fysiskt? Har du någon buffert att falla på? Du skriver att du ska jobba? Vad gör din kille? Jobbar han? Vad händer om båda blir av med jobbet? Utbildning? Vad händer med det? Resa lite? Lära känna varandra??

Nu ska jag inte vara den som kritiserar men att skaffa barn oavsett om du är 16 eller 36 är TUFFT. Barn kostar och visst man har ett jobb för tillfället men man ska ha något att falla på. Sedan går ju statistiken mot unga föräldrar. Tyvärr klarar sig inte många förhållanden och detta är inget jag hittar på. Jag tror att det är därför många reagerar. Men sen är det inte någon annans åsikt som räknas.

Jag är 28 och fick nyligen en liten dotter. Min sambo och jag har varit tillsammans i 6 år och bott ihop i 5. Båda är högskoleutbildade och har mycket bra jobb. Vi har rest en del och njutit av vårt förhållande innan vi skaffade barn. Vår dotter är underbar, snäll och väldigt lätt att ta hand om. ÄNDÅ känns det tufft för man har ansvar för ett liv. Ibland kan det bli frustrerande och jobbigt för livet ändras HELT för hela familjen. Det är stor glädje men ännu större ansvar. Att ta hand om ett barn innebär inte bara älska barnet. Man måste kunna ge barnet förutsättningar att lyckas och utvecklas.

När du är 16 och saknar utbildning, saknar erfarenhet i livet kan det vara svårt att uppfostra ett barn och ge honom/henne alla förutsättningar att lyckas i livet. Om man är som 16-åring såååå säker på att man kan ta hand om ett barn och anser sig vara mogen så varför inte vänta nåt år och se om förhållandet håller, spara undan några slantar, se om bostaden är kvar och sedan om man fortfarande vill då skaffa barn..

Jag vill däremot berömma dig för du planerar och tänker framåt.

Jag säger som en klok vän till mig en gång sa: "Jag har aldrig varit så vuxen som jag var när jag var 16 år."

Tro mig, det ligger en hel del sanning i det. när jag var sexton så visste jag ALLT! Så här, elva år senare vet jag själv med mig att jag inte alls vet allt, är vidare mogen (eller var för den delen) eller ens vet vad jag vill bli när jag bli stor.

Mitt råd är helt enkelt att vänta. Det som känns självklart just nu känns inte alls lika självklart om ett år, eller ens om en månad.