Förstår ni varför det är så?

Ts, får jag ställa en fråga? kom du väldigt tidigt in i puberteten, kanske redan som 11- 12åring? För då kanske du redan har "levt dig igenom den fasen", med allt vad det innebär att vara tonåring, och har fått det mesta på plats, vad som gäller åsikter, livssyn, personlighet m.m?????
Då kanske du är på en annan "nivå", än jämnåriga som har kommit i puberteten vid 14, 15, 16 års åldern!

Är det så du känner, att du redan har "levt ut" dina tonår? Känner din kille sig likadan?

Detta är en mycket viktig fråga, just då tonårenåren kan vara en berg och dalbana utan motstycke, eller också är man helt enkelt "född lugn och vettig".

Det som kan bekymmra mig mest, är just det med att ha' en egen ekononomi, ett eget boende. Alltså primära förutsättningar för att bilda familj. Sen finns det ju barn som blir "trygghetsförsäkrade" av sina föräldrar. Kanske har de under hela livet fått sitt barnbidrag insatt på ett konto, vilket de kan lösa ut, den dagen de fyllar 18, eller vad nu som är bestämmd, men jag tror faktiskt inte att dessa ungdomar hör till marioteten.
Dem som får körkortet betalt, stor ekonomiskt hjälp med första boendet, och bil i 18års present. Dem som får "hela babypaketet", i present av föräldrar och släkt, garanterat barnpassning när det behövs, osv.

Tror du förstår vad jag menar?

Om du är en av dem, som har alla dessa privillegier, då kan du/ ni ju känna er ganska trygga, och börja planera för baby!

Men då måste du nog förstå, att du tillhör en väldigt liten "elit kategori", (vi som har välställda föräldrar".)

Tillhör du inte den kategorien, finns det en annan väg: Ni lever på "din mamma", så länge det går, kanske din kille hittar jobb, och du skall jobba kvällar. Har ni någon inkommst, genom jobb, kan ni ju bekosta en del själv. Kanske ni kan söka om reducerat utgift för barnomsorg, köpa bagangnat, osv. osv. Ja, det finns alltid vägar.

Om du går i gymnasiet, har dina föräldrar "försörjnings plikt", till o med det året du fyller 21. Annars upphör den vid 18.

Själv blev jag "utslängd", som 16 åring, och det var ju en annan tid, så jag fick klara mig bäst jag kunde. Ingen brydde sig, liksom.
jag fick leva ett liv som innebar en kamp för att "överleva".

Jag har egentligen ingenting annat att säga: "Att om ni anser att ni är mogna och redo", so go for it".

Men just nu har vi borgerlig regering, och de ser helst att göra det krångligt för dem som inte har möjlighet att försörja sig själv. Men allting kan ju vända. Att så gott som hela sveriges "välfärd", numera är sålt ut till privata finansierare, är en annan aspekt, men kan ha' nackdelar för dem som inte har råd.

Hoppas du läser vad jag skrivit, och inte bara stutsar över en mening, eller så. Det hela handlar om: Psykiskt mognad, ekonomi, och planering.

Sen finns det ju dem som "får allt från soc, abf, fk,"*** men då skall du helst inte vara svensk.......

Så ännu engång: All lycka till.

*** om du vill ha' ytterligare förklaring på "varför"? Svarar jag gärna, men det handlar om politik, och är extremt komplext och "urtråkigt".

Men nu bad du ju om åsikter? Då får du ju ta det? Jag tycker att bara hur du lägger upp det, visar på att du fortfarande är ganska omogen. Man förstår inte förrens man fått barn vilken oerhörd uppoffring det är. Visst klarar du det, även om du är 16 år, men jag tror INTE på att någon är mentalt redo att få barn vid 16. KAN du ge ditt barn en bra start och ett bra fortsatt liv de närmsta åren? Och som någon annan sagt, varför inte kunna vänta ett par år och ge barnet den ekonomiska trygghet det förtjänar? Men ingen kan hindra dig och vill du ha barn så vill du. Men ditt sociala liv kommer ju läggas åt sidan, när alla dina vänner går i skolan hela dagarna och din kille jobbar. Jag tror inte det är många 16-åringar som är redo att lägga av med så mycket av sitt sociala liv som det innebär att få barn, som festande, biobesök med vänner osv för att man måste sitta hemma hela den första tiden. För jag hoppas verkligen inte du i så fall kommer bli en av de tonårsmammor som kommer lämpa över allt ansvar till dina föräldrar som barnvakter, så att du kan ut och träffa vänner. Innan man får barn så kan man tänka att det inte är några problem, men det är ett heltidsjobb. Man vilar knappt. Har du otur får du ett kolikbarn som skriker timmar i sträck, eller så får du en lugn bebis. Min son har alltid varit lugn av sig, men sovit dåligt, så jag har inte sovit ordentligt på ungefär ett år...Det tär på en! Och som någon annan sa, det är en livslång uppoffring att få barn. Inget man kan lämna bort när det blir tufft och jobbigt. Ett barn är enormt krävande. Mitt råd, är att ni verkligen tänker igenom detta ordentligt. Och ett barn kostar mycket pengar. Och har man det krasst ställt med ekonomin, så kan det tära på ett förhållande. Har du tänkt på ifall ni gör slut? Då är du plötsligt ensamstående. För jag vet inte många som hållit ihop sen dom var 16 år, ärligt talat. Hoppas du tar detta som goda råd att tänka på, för ingen kan hindra dig att skaffa barn. Försök förutse det oförutsedda, inte bara allt det underbara med att skaffa barn.

Lycka till ialla fall!

Seer du TS? det finns flera som nästan säger/ koppiera mitt senaste tillägg. Men ge dig tid att läsa alla inlägg, noga och sen grunda.. Inte bara reta upp sig på en enda mening eler så.

Mitt tipps till dig är: Skriv ut hela tråden, och läs varje ord, som alla har skrivit! Som en slags "vägledning". Ingen vill hacka på dig, och göra dig till en sämmre människa, men det att få barn kräver så oerhört mycket, från dig, och från pappan.... Visst kan ni lyckas, klart att ni kan. Men fortfarande önskar jag er all lycka till......

"Förstår ni varför det är så?" skriver du i rubriken, så jag svarar på den frågan.

Jag tror att de flesta som avråder menar väldigt väl. Man känner sig vuxen när man är 16, men med fem år till på nacken brukar man inse hur ohjälpligt naiv man var. Det gäller förstås inte alla, men det är ändå ett faktum som får folk att reagera.

Det ÄR slitigt att ha barn och vara en god förälder. Man behöver inte bara de materiella förutsättningarna (pengar, tak över huvudet, jobb...), utan också mognad, erfarenhet och ork. En liten storögd bebis är INTE samma sak som en trotsig treåring, eller en vild femåring.

En annan aspekt är dina möjligheter till utbildning. Visst kan man gå gymnasiet med ett litet barn hemma, men varför göra det svårare för sig än vad det redan är? Och du kan inte förlita dig på att få ett bra jobb med enbart en gymnasieutbidning i bagaget. 

Sedan finns det faktiskt en krass sak till att tänka på: Förhållanden kan ta slut. Den risken finns förstås alltid, men är avsevärt högre när parterna är så unga att de inte ens hittat sig själva ordentligt ännu.

Jag ville sååå gärna ha barn när jag var 16. Jag tyckte jag var jättemogen (och det var jag jämfört med mina jämnåriga), hade ett stadigt förhållande och allt ordnat. Gissa om jag är glad idag att jag slipper dela en stor del av mitt liv med en kille som jag inte har någonting gemensamt med längre?

Barnlängtan är em stark drift och det är den som nu driver dig och din kille. Och mamma "är ingen ålder"- nej. Den som är fertil kan bli mamma och fertil blir man redan i 12-14 årsåldern (om inte tidigare). Men att vara "mamma" säger ju ingenting. Att däremot vara den mamma och förälder som man vill vara är stort. Att kunna ge sitt barn goda förutsättningar i livet. Det handlar till viss del om ekonomi men sånt ordnar sig på något sätt. Det ALLRA viktigaste är att vara trygg i sig själv och kunna ge sitt barn en god självkänsla. Det är först nu i 30-årsåldern som jag känner mig så gammal som jag faktiskt är, tidigare har jag alltid känt mig äldre än mina jämnåriga och fått höra att jag är mogen för min ålder. Det var jag även när jag var 16- och hade jag blivit gravid då så hade jag fixat det på något sätt och det hade säkert kunna bli bra eftersom jag har en stor och trygg familj runt mig. Men dem förutsättningar som jag hade när jag nu var 28 och fick mitt första barn- dem hade jag inte haft då. Då hade jag erfarenheter som gjorde att jag var rustad på ett helt annat sätt. Jag har fått rå mig själv, ta beslut och stå upp för dem, gått på rejäla nitar- och lärt mig av dem. Och jag levde med pappan och hade gjort det i många år och vi kände varandra utan och innan och hade gått igenom våra kriser och tagit oss igenom dem. Idag har mycket mer att dela med mig av till mitt barn och framför allt så kan jag med att ställa mig själv och mina behov på lite paus. För det är det det innebär att vara förälder- att ständigt ta hänsyn till någon annans behov och ge barnet de bästa förutsättningarna.

Den här sommaren har jag varit ensam i stort sätt hela tiden med vår 3.5 åring eftersom hans pappa jobbar 6 dagar i veckan. Det har varit tufft och ibland har tröttheten gjort att jag blivit grinig. Hade jag varit 16 hade jag nog brytit ihop.

Om du och din kille tror att ni kan bli bra föräldrar nu- varför inte vänta och se till att förutsättningarna är ännu bättre. Tyvärr gör ditt resonemang att min känsla blir att du är väldigt självfokuserad- som de flesta 16-åringar.  

Det finns inga direkta råd att ge förutom att vänta, inte som är vettiga ialla fall. Att planera barn utan en stabil grund är vansinne. Det hade du också förstått om du var mogen nog.

Det är ett jädra jobb att gå i gymnasiet med barn hemma, sen är det väldigt långa timmar för en ettåring att vara på dagis. Jag gick sista året på gymnasiet med en ettåring och det gick nätt och jämt, men det var bara ETT år.

Hur ska ni försörja er när barnet är fött?

Superbra skrivet. Jag tror att det är just dom punkterna som de flesta här försöker få fram. Och jag tror ärligt talat TS att alla som råder dig till att vänta bara vill dig väl

Ta nu detta på rätt sätt.

Men varför varför vill man skaffa barn när man är 16? Du är ju själv ett barn/ungdom.
Jag kan iof förstå att man vill ha en liten gullig bebis men att göra verklighet av den förskönade drömmen av hur underbart det är med bebis är inte ok.

Gud vet va ni kommer stöta på, önskar er självklart allt gott.  Men Jag tror inte att en 16 åring är redo att få ett hjärtsjukt barn som måste opereras och vistas på sjukhus i flera månader, eller ett kolikbarn som skriker 24-7. Att skaffa barn är INGEN dans på rosor. Och man måste räkna  in allt, för allt kan hända.

Fantisera och dröm, sitt barnvakt  men VÄNTA!

Min syster var nog världens mognaste tonåring. Flyttade hemifrån och blev sambo som 16-åring, jobbade extra för att bidra till deras ekonomi m.m. Det gick jättebra! Men nu är det ju så att som 16-åring är man inte vuxen, och i processen att bli vuxen kan det hända ganska mycket ganska fort. På bara någon månad gick förhållandet från att vara superbra, till inte alls bra. Men hon gjorde som man ska när man är vuxen, och försökte fixa det. Men det blev helt enkelt inte bra, så efter ytterligare några månader flyttade hon tillbaka hem till mamma och pappa igen.

Sånt som lätt händer när man är 16.

Jag och min sambo (vi flyttade ihop när vi var 19) förutsåg att våra liv skulle kunna ändras ganska rejält när vi pluggat klart och skulle ge oss ut i jobbvärlden. Därför valde vi medvetet att inte gifta oss eller skaffa barn förrän vi visste att vårt förhållande klarat den omställningen. Och då har jag ändå varit bebissugen sedan jag var 17 och min syster fick barn, själv fick jag barn när jag var 28.

Jag vet att det inte finns några som helst garantier i livet, men jag har heller inte sett någon anledning till att göra saker och ting svårare för mig än de behöver vara. Att plugga med barn verkar vara betydligt svårare än att plugga utan barn, t.ex. För mig skulle det varit alltför mycket risk i att skaffa barn ung, outbildad och med obefintlig ekonomi. Risk att förhållandet tar slut, risk att det blir svårt att genomföra utbildningen (jag gick en tuff universitetsutbildning där tyvärr ALLA de som började i min klass och som hade barn hoppade av under första halvåret, för att de inte hann/orkade/fixade familjeliv och studier).

För övrigt så är det ett väldigt tydligt bevis på att man faktiskt är mogen, när man istället väljer att vänta med att skaffa barn tills förutsättningarna är bättre. DET är verkligen att ta ett moget beslut, som bevisar att man har barnets bästa i tankarna, snarare än sin egen egoönskan att bli förälder...

Då skulle jag ändå säga vänta.