Förstår ni varför det är så?

Jag och killen bor tillsammans i min mammas lägenhet som aldrig är hemma. Vi har varit ihop i två år, och vi fungerar bra ihop. Om ni tänker att jag bara är sexton och jag vill ha barn nu, och ni inte tänker på ekonomi å så bara att jag är ung och vill à barn. Tycker ni att det är fel då???

Jag har tänkt och jag ska gå på gymnasiet igen, när barnet är ett år. Men undrar bara en sak : tänk om jag skulle komma och säga att jag blev oplanerqt gravid - skulle ni stötts mig då eller säga samma sak som ni säger nu? :p vet att ingen av er dömer mig, jag bryr mig inte överhuvudtaget men jag förstår inte att om jag som sexton åring planerar barn - vad har ni med det att göra? :) låter inte som om ni ger mig råd, mest för att övertyga mig. Kram

Jag skapade denna tråd mest för att bara veta VARFÖR människor reagerar så hårt på att jag sitter och planerar barn. Jag förstår inte varför det är så fel, eller oacceptabelt som de flesta av er tycker. Ni kanske inte tror att jag är en mogen sextonåring , men det är jag! Min mamma blev inte alls sur eller arg när jag berättade för henne att jag är redo för barn, även killen är redo också. Hon förstod mig, hon blev mamma hon också i min ålder - men hon ångrar inte att hon skaffade barn just då. Hon var redo och se - hon klarade det! Jag är ungdom, och de flesta av er har kommenterat det, men jag skiter i mina tonår som jag har kvar. Jag vill ha familj nu, jag är redo att kämpa för barnets skull. Jag är redo för allt som skulle tänka sig hända. Är det då fel av mig, att jag vill skaffa barn nu? :( synd att ni tycker så.

Mamma jobbar i andra städer, därför låter hon oss att bo ensamma. Mina föräldrar är inte tillsammans men jag har bra kontrakt med båda dom. Låter som Om ni inte förstår vad jag pratar om i tråden, så jag struntar i att svara och ska försöka ta bort tråden så fort som Möjligt. Tack iallafall för era åsikter.

Jag HAR redan tänkt på att det troligtvis kommer att bli jobbigt&om jag visste att jag inte skulle ha klarat av det skulle jag inte sitta här och planera barn. Jag vet att jag är ung och de flesta av er säger att jag ska leva klart alla mina tonår, men jag säger bara såhär : i'm done with those years! Jag är redo, jag ska skaffa barn, och jag ska leva mitt liv med min underbara pojkvän & min familj!

So, what's the problem? Jag har redan tänkt på att jag kommer att ha det otroligt tufft iallafall de första månaderna, men sen kommer det bli lättare. jag kommer plugga igen, jag kommer att ha en utbildning. jag kommer ta studenten, jag kommer kunna ta hand om mitt barn, min familj kommer ha det bra!

jag bad inte om eran åsikt om vad ni tycker om det här med unga mammor, eller en som jag, en sextonåring som planerar barn. Nej, jag frågade inte det utan jag frågade er bara varför det var så att folk reagerar på att man skaffar barn i min ålder. istället för att ge ett svar, kommer ni med anklagelser. :)

tack!

det kan vara klokt för mig och vänta. Men jag har väntat i över TRE år för att få barn. jag ville ha barn när jag var tretton, men jag tänkte att jag var för ung och ville iallafall gå ut grundskolan innan jag skaffar barn. Blev med barn när jag var fjorton, men gjorde abort och det var riktigt jobbigt. Använde preventivmedel från den tiden tills nu, så ni kör vi bara på och se om vi kan skapa något mirakel och ta hand om det så gott vi kan.

Ni kanske inte tror att jag kommer att göra mitt bästa, ni kanske tror att jag kommer skita i mitt barn och gå ut och festa. Men så är faktiskt inte läget. Jag VET att jag är ung, och jag VET att jag fortfarande har  3 år kvar på gymnasiet. men jag kan ta ledigt där ifrån 1 år, innan jag går vidare och tar studenten och har en utbildning. Min mamma har ställt upp på att vara mammaledig istället för mig, så JAG kan gå i skolan. jag kanske inte ens behöver ta ledigt?! Ni har ingen aning om hur jag är, eller hur mogen jag är, eller hur stort ansvar jag faktiskt har.
Så jag ber er, att ge er med att komma med riktigt otrevliga kommentarer som jag kan ta illa upp av.

Jag har en lång livserfarenhet, till skillnad av dom flesta ungdomarna, för jag har inte haft en barndom som dom. Jag ska skaffa barn och jag SKA klara det. Vare sig ni tycker det eller inte, så ska jag faktiskt det! :)

Skönt det kändes att skriva av sig lite faktiskt, men nu vet ni hur det ligger till. om ni vill veta vad som har hänt så får ni gärna fråga mig, varför jag inte har haft en perfekt barndom som de flesta. Jag är inte omogen och dum, jag är  mogen och smart! :)

Jag svarar senare på datorn, är inte hemma och skriver från iphone. :) så sen så ska ni höra vad jag har för svar :)

tackar för era svar!

Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)

Jag är inte RÄDD för att min pojkvän kommer att göra slut med mig. jag har tänkt såååå mycket på det här! Och vem fan har sagt att jag ens har ACCEPTERAT att min mamma ska vara mammaledig? Jag SKA vara mamma ledig för att jag vill amma mitt barn. Då kan jag ju inte vara i skolan, och det vet min mamma om. jag sa det för att ni skulle få en inblick över att jag faktiskt har stöd och att det är iallafall NÅGON som inte tycker att jag är dum.

Sen så är det såhär att jag ska bo hos min mamma tills jag har gått ur gymnasiet, och sen ska jag börja jobba jobba jobba. Så är det. JAG är JAG. Jag ska vara en mamma redan nu, för att jag vill det. jag känner mig redo, jag kan ta hand ett barn.

Blir så irriterad på er, rent sagt ut. Försök och förstå LITE iallafall på vad jag känner, tänker och tycker , men just nu så skiter ni i det :) det enda ni vill, låter det som, att jag bara ska ändra på mitt beslut. men ni kan inte göra det. bara jag.

tar bort den här tråden, för jag orkar inte att sitta och gnälla. :) så ni kommer inte få några svar ifrån mig mer.