• Byhlin93

    Förstår ni varför det är så?

    Hej på er :)  Ville bara skriva av mig om några punkter jag verkligen har stört mig sååå länge på. Jag är medlem på flera sådana här sidor, där man kan prata allt som har med graviditet att göra. Jag är sexton och min pojkvän är arton & vi båda har gått med på att planera barn. Det här kommer vara vårat första barn tillsammans, och även fler i framtiden såklart ;) Iallafall, vi kommer att bo i en lägenhet i höst troligtvis & jag kommer även jobba alla kvällar efter skolan fram till sommaren då min bebis kommer om det tar sig den här månaden. Nu vet ni att jag har ekonomi och bostad, eller hur..? :)

    När jag då skriver det på en viss tråd som bara är för unga mammor, så kommer de äldre mammor som kanske är ifrån 25-30 år och säger att vi gör fel? Jag förstår inte vad vi gör som är fel? Vi vill väl bli mammor? vi känner väl oss redo att kunna ta hand om en liten, eller vad är det som är så fel att skaffa barn när man är ung?!  

    Alla ni unga som ska bli mamma eller kanske redan är mamma, ni har väl tänkt er för vilket ansvar ni kommer att få när ni får en liten? & ni har väl sagt att ni är redo för en liten, men blivit kritiserad för eran ålder eller för erat ansvar för att vi alla är unga? Eller är det bara jag???

    Usch, blir så irriterad på dom som tror att dom vet bäst om NÄR man ska skaffa barn, alltså vilken ålder. Det spelar ingen roll, att vara mamma har ingenting med åldern att göra. Eller har jag fel?

  • Svar på tråden Förstår ni varför det är så?
  • Byhlin93

    Jag svarar senare på datorn, är inte hemma och skriver från iphone. :) så sen så ska ni höra vad jag har för svar :)

  • Reglementet
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 14:39:42 följande:
    det kan vara klokt för mig och vänta. Men jag har väntat i över TRE år för att få barn. jag ville ha barn när jag var tretton, men jag tänkte att jag var för ung och ville iallafall gå ut grundskolan innan jag skaffar barn. Blev med barn när jag var fjorton, men gjorde abort och det var riktigt jobbigt. Använde preventivmedel från den tiden tills nu, så ni kör vi bara på och se om vi kan skapa något mirakel och ta hand om det så gott vi kan.

    Ni kanske inte tror att jag kommer att göra mitt bästa, ni kanske tror att jag kommer skita i mitt barn och gå ut och festa. Men så är faktiskt inte läget. Jag VET att jag är ung, och jag VET att jag fortfarande har  3 år kvar på gymnasiet. men jag kan ta ledigt där ifrån 1 år, innan jag går vidare och tar studenten och har en utbildning. Min mamma har ställt upp på att vara mammaledig istället för mig, så JAG kan gå i skolan. jag kanske inte ens behöver ta ledigt?! Ni har ingen aning om hur jag är, eller hur mogen jag är, eller hur stort ansvar jag faktiskt har.
    Så jag ber er, att ge er med att komma med riktigt otrevliga kommentarer som jag kan ta illa upp av.

    Jag har en lång livserfarenhet, till skillnad av dom flesta ungdomarna, för jag har inte haft en barndom som dom. Jag ska skaffa barn och jag SKA klara det. Vare sig ni tycker det eller inte, så ska jag faktiskt det! :)

    Skönt det kändes att skriva av sig lite faktiskt, men nu vet ni hur det ligger till. om ni vill veta vad som har hänt så får ni gärna fråga mig, varför jag inte har haft en perfekt barndom som de flesta. Jag är inte omogen och dum, jag är  mogen och smart! :)
    Men va? Skämtar du nu?
  • Nadjis

    Jag tror ändå det är bättre tills du åtminstonne är myndig. Om du är säker på att förhållandet varar gör det ju ingenting om ni väntar 2-3 år till. Det är inget som säger att det kommer gå dåligt för att du skaffar barn nu, men jag tror du kommer få det lättare.

  • jennyc

    Ingen kan bestämma vad du till sist väljer att göra. Men jag kan berätta lite om mina tankegångar under åren...jag har vart barnsugen sen jag va en riktigt liten flicka och lekte med dockor...på frågan "va ska du bli när du blir stor" va svaret alltid "mamma" Under högstadietiden blev längtan ännu större och jag visste att det va det enda jag ville i livet. Och dessutom en ung mamma så jag hann med flera stycken och inte va så gammal när de blev stora. Som tur va väntade jag ett tag...träffade en kille som jag va säker på var min stora kärlek. Vi va båda överens om att skaffa barn ihop och jag har levt ett liv där jag behövde bli vuxen snabbt och ta stort ansvar. Har 7 yngre syskon varav den minsta skiljer det nästan 15 år på...så jag hade ju haft mina småsyskon som "mina" barn.

    Jag blev gravid och killen jag då hade som va mitt livs kärlek blev plötsligt helt annorlunda...då hade vi redan hus, han hade fast jobb så jag tyckte ju allt va frid och fröjd...men det slutade med en abort iaf. Och idag kan jag inte va mer tacksam för det fast de va hemskt...för aldrig i hela livet hade jag velat leva mitt liv med en så störd människa som han visade sig va. Jag blev så låst och hur hade det då blivit med ett barn?

    2 år senare träffade jag min nuvarande man...efter 4 år tillsammans och fasta jobb och hus valde vi att skaffa barn. Graviditeten blev en pina...jag va sjukskriven nästan hela tiden från v.12 min man miste samtidigt jobbet för nedskärningar...halva graviditeten gick och jag fick havandeskapsförgiftning och det blev akutsnitt. Neonatalen körde ekonomin i botten...två boenden, livet va ett kaos. Ständig oro. Framgångar och motgångar. Plötsligt vänds våra liv totalt upp och ner när vi får veta att vår son plötsligt fått hjärnblödning och att han inte kommer klara sig. Vårt förhållande utsattes för ytterligare prövningar, STORA livsfrågor va tvungna att gås igenom. En livskris, kaos.

    Vad vill jag ha sagt med detta? Det finns aldrig några garantier i livet. Man kan känna sig otroligt mogen och redo och det är först i efterhand man vet vad som va rätt och fel. Som 16 va jag vuxen...nu 10 år senare tycker jag annorlunda, men jämfört med mina vänner va jag otroligt vuxen. Man kan ha en ordnad ekonomi men det är inte alltid en garanti det heller.

    Mycket oväntat kan hända...så mitt allra största råd till dig är att va beredd på att stå helt själv i livet och ha allt ansvar själv...vet att du klarar att bo ensam med din kille och klara av allt va det innebär. Man kan aldrig garantera att man kan få hjälp av familjen, man kan aldrig garantera att förhållandet håller eller att ekonomin alltid finns där...sparade pengar kan behövas och sen står man där...barskrapad...hur mår man som människa när man måste be andra om pengar? Vad gör man när folk runt omkring plötsligt råkar ut för oförutsedda saker som gör att de inte längre kan ställa upp för er?

    Jag säger varken eller...är ni medvetna om ALLT så kör på då...är ni båda helt säkra på att de går, börja med bebis nu då...men fundera först igenom alla tänkbara scenarion som kan uppstå. Jag har bekanta som skaffade barn tidigt i livet och de har haft det kämpigt...ingen är kvar med den de fick barn med...många har mist sina vänner. Flera har misskött sina barn för de vart omogna men vart så omogna att de inte själva fattat att deras barn råkat illa ut. Sen finns det de som klarar av det, det finns folk som är vuxna som missköter sina barn också, som fortfarande beter sig omoget fast de är 40...så det är först i efterhand man vet svaren...men vi är många som sett hur det oftast går och alla som skrivit vill dig bara väl. Se till att du vrkligen är medveten om allt, har tänkt på allt

    Detta blev väldigt långt men de går ju inte att beskriva en livstid med några enkla rader tyvärr

  • Byhlin93

    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)

  • sussey
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 20:45:26 följande:
    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)
    Men jag bara undrar - om du ändå ska plugga direkt när barnet kommer och din mamma ska vara hemma med det, varför inte vänta till efter studenten?? Menar inget illa, bara en undran :)
    sussey.blogg.se ~ Meja 090723 ~
  • Topcom
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 20:45:26 följande:
    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)
    Förstår jag dig rätt när din mamma ska vara mammaledig åt ditt barn?:S Vet inte vad jag ska säga.. Särskilt den första tiden med ens barn är viktig, ditt barn kommer tro att din mamma är hennes/hans mamma. Skaffa barn när det är läge istället. Det där är ingen smart lösning för fem öre. Var lite smart. Synd att din mamma inte kan tala dig till rätta angående detta. Uppenbarligen har varken hon eller du tänkt igenom detta tillräckligt. Isåfall hade ni kommit fram till att det som är bäst för BARNET är att vänta.
  • Ruggugglan

    Din mamma ska vara mammaledig? Du vill SÅ gärna ha barn, men tar inte den stora möjligheten att vara föräldraledig?


  • MammaEmelie91

    Nu har jag inte läst igenom dom kanske 5 sista svaren för ju mer jag läser ifrån dig TS gör mig bara mer och mer arg och man får bara mer o mer uppfattning om dig och den uppfattningen jag får är inte bra. Ärligt talat, det du skriver får dig att framstå som en snorunge.

    Jag var 16 när jag blev OPLANERAT gravid med en riktig jubelidiot som misshandla mig både fysiskt och psykiskt. Jag bestämde mig trots detta att behålla barnet som idag är 2,5år.. Jag hade tid för abort, dagen innan ringde jag och avbokade och samma dag som aborten skulle gjorts träffade jag min dotters pappa och berättade.. Han knuffa mig ner ifrån en trappa, gav mig två slag i ansiktet och sa att jag fick välja emellan honom och barnet. SJÄLVKLART valde jag mitt barn..
    Min vägen dit jag är idag har tamefan inte varit enkel.. Jag levde ett riktigt rövarliv innan, söp och knarka, jag kunde nästan inte ge upp det för mitt egna barn för beroendet var för stort, och på allt det där led/lider jag av depression och ångest. Jag fick åka in på psyke, dottern bodde hos min pappa (sin morfar) sedan fick jag och hon flytta till ett familjehem tillsammans. Där bodde vi från nov-09 till juni i år. Nu är jag gravid med mitt andra barn, jag och pappan är tillsammans och bor i en lägenhet med min dotter också givetivis, pojkvännen ska börja  jobba snart och jag ska gå i skolan i några månader.

    Du KAN inte jämföra att sitta barnvakt en vecka + flera kvällar i flera månader och att ha ett eget barn. Det du ger dig in i är ett heltidsjobb dygnet runt i 18år. Har du tänkt på det? Och varför i hela fridens namn ska din morsa vara mammaledig ist för dig? För att du ska gå i skolan? Bara det bevisar att du faktiskt inte ÄR redo. Hade min mamma sagt så till mig hade jag bett henne fara och flyga...

    Tack för mig!!


    mammatillebbaa.blogg.se - 19år & blivande 2barnsmamma!
  • Reglementet
    Byhlin93 skrev 2010-08-01 20:45:26 följande:
    tackar för era svar!

    Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

    Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

    Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

    När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

    Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)
    9 månader är inte speciellt lång tid. Du får tänka på att du kanske inte kommer må tiptop under den tiden. Illamående, foglossning, inte orka gå och mycket mer.
Svar på tråden Förstår ni varför det är så?