Förstår ni varför det är så?

jag var 18 när jag blev mamma för första gången men jag hade gärna varit yngre :D

det kan vara klokt för mig och vänta. Men jag har väntat i över TRE år för att få barn. jag ville ha barn när jag var tretton, men jag tänkte att jag var för ung och ville iallafall gå ut grundskolan innan jag skaffar barn. Blev med barn när jag var fjorton, men gjorde abort och det var riktigt jobbigt. Använde preventivmedel från den tiden tills nu, så ni kör vi bara på och se om vi kan skapa något mirakel och ta hand om det så gott vi kan.

Ni kanske inte tror att jag kommer att göra mitt bästa, ni kanske tror att jag kommer skita i mitt barn och gå ut och festa. Men så är faktiskt inte läget. Jag VET att jag är ung, och jag VET att jag fortfarande har  3 år kvar på gymnasiet. men jag kan ta ledigt där ifrån 1 år, innan jag går vidare och tar studenten och har en utbildning. Min mamma har ställt upp på att vara mammaledig istället för mig, så JAG kan gå i skolan. jag kanske inte ens behöver ta ledigt?! Ni har ingen aning om hur jag är, eller hur mogen jag är, eller hur stort ansvar jag faktiskt har.
Så jag ber er, att ge er med att komma med riktigt otrevliga kommentarer som jag kan ta illa upp av.

Jag har en lång livserfarenhet, till skillnad av dom flesta ungdomarna, för jag har inte haft en barndom som dom. Jag ska skaffa barn och jag SKA klara det. Vare sig ni tycker det eller inte, så ska jag faktiskt det! :)

Skönt det kändes att skriva av sig lite faktiskt, men nu vet ni hur det ligger till. om ni vill veta vad som har hänt så får ni gärna fråga mig, varför jag inte har haft en perfekt barndom som de flesta. Jag är inte omogen och dum, jag är  mogen och smart! :)

tackar för era svar!

Så här är läget. jag har INTE frågat min mamma om hon kunde ställa upp på saker. Hon VET att jag vill ha barn, och att jag kör oskyddat. På grund av detta så har min mamma sagt till mig att hon vill att jag ska känna mig trygg, och att jag ska vara säker på att dom finns där för mig. och det har jag alltid vetat, mina föräldrar har inte slutat stötta mig även fast jag har gjort otroligt dumma saker i mitt liv..

Mamma sa till mig : om du nu är gravid, så VILL jag vara mammaledig istället för dig för jag vill att du ska kunna ta studenten och slippa kämpa som jag gjorde. Jag frågade henne om hon var säker, för det är ju inte så många mammor som ställer upp att ta mammaledighet åt sin dotter. Hon sa ja, självklart är jag säker! Jag vet att du kommer göra ditt bästa för ditt barn, precis så som jag gör det för dig.

Så jag har inte frågat mamma om något, har inte ens frågat om stöd. Hon kommer själv till mig och berättar hur hon tänker och vad hon vill, och jag FÅR tänka på dom råden och kanske acceptera dom. Tänk er lite för, jag har faktiskt en mamma som ställer upp för mig i alla lägen. och jag tror säkert att de flesta av er mammor säkert kommer ställa upp för era barn också, eller hur?

När jag fött barnet så vill jag mer än gärna ha klart min utbildning, snabbt som möjligt. Då kan jag snabbare hjälpa min pojkvän att bättra på ekonomin. Han håller fortfarande på att söka jobb, men det är faktiskt nio månader en bebis gror i magen, och man hinner väldigt mycket på den långa tiden.

Men så är det. Jag ska bli mamma när jag är ung, och jag tror faktiskt att det är på g :) Äl+8 idag, och har haft mensvärk  sen 2-3 dagar tillbaka. brukar inte få mensvärk förrän dagen innan. så JAG håller tummarna :)

Jag är inte RÄDD för att min pojkvän kommer att göra slut med mig. jag har tänkt såååå mycket på det här! Och vem fan har sagt att jag ens har ACCEPTERAT att min mamma ska vara mammaledig? Jag SKA vara mamma ledig för att jag vill amma mitt barn. Då kan jag ju inte vara i skolan, och det vet min mamma om. jag sa det för att ni skulle få en inblick över att jag faktiskt har stöd och att det är iallafall NÅGON som inte tycker att jag är dum.

Sen så är det såhär att jag ska bo hos min mamma tills jag har gått ur gymnasiet, och sen ska jag börja jobba jobba jobba. Så är det. JAG är JAG. Jag ska vara en mamma redan nu, för att jag vill det. jag känner mig redo, jag kan ta hand ett barn.

Blir så irriterad på er, rent sagt ut. Försök och förstå LITE iallafall på vad jag känner, tänker och tycker , men just nu så skiter ni i det :) det enda ni vill, låter det som, att jag bara ska ändra på mitt beslut. men ni kan inte göra det. bara jag.

tar bort den här tråden, för jag orkar inte att sitta och gnälla. :) så ni kommer inte få några svar ifrån mig mer.