Förstår ni varför det är så?
Har bara några aspekter att tänka över, jag upprepar säkerligen vad många andra redan sagt, men i alla fall. Sen gör ju du självklart som du vill, det tror jag du gör hur folk än skriver här! :)
1. EKONOMIN - Jag VET att det är ett jäkla tjat om ekonomi hela tiden, men ja, det kostar pengar med barn! Jag såg till att ta studenten & arbeta upp en hyfsad SGI innan jag planerade bebis. Det är inte kul att behöva leva på gränsen med allt och inte kunna köpa det man vill till bebisen (man behöver ju såklart inte köpa allt nytt o.s.v. men i alla fall!). Vi har haft det sisådär med ekonomin sen dottern föddes trots okej SGI och en (iofs ganska låg) heltidslön samtidigt.
2. "Festar-fasen" - Nej det kanske inte är alla som går igenom den, och det kanske inte känns nu som du kommer göra det, men de allra, allra flesta gör det! Har en f.d. vän som varit tillsammans med sin f.d. sambo sen hon var 16 och efter ganska många år tillsammans skaffade de barn, hus o.s.v. SEN kom den fasen för henne. Vänner, fester m.m. betydde väldigt mycket, och förhållandet sprack. Jag hade denna fas avklarad och jag tror att detta kan underlätta en hel del.
3. Mognad - Man måste tänka att det faktiskt är ett BARN man ska uppfostra, inte bara en bebis att ta hand om. Ofta är det det första året man tänker på innan man skaffar barn. Jag har börjat oroa mig för fasen som kommer nu (dottern är 1), att man faktiskt ska uppfostra henne till en egen liten människa. Jag tror att det är bra att ha en del liverfarenhet för detta. Jag var bara strax under 21 när jag fick dottern, så också en relativt ung mamma, men jag har i alla fall tagit studenten, jobbat ett tag, pluggat lite på högskola o.s.v. Sen är ju alla olika mogna vid olika åldrar såklart!
Finns mycket mer, men det jag kom på nu.
Såklart kan du bli en bra mamma vid 16 också, men jag tror att det är lättare att ha lite annat gjort först. Men lycka till hur du än gör! :) Skriv gärna i inboxen om du undrar något!