Mola/Druvbörd

Hej!

Vad härligt att dina värden håller sig där de ska vara. Det är inte långt till 1 januari :)

Jag hade en komplett mola i juni 2013. Vi började försöka igen i januari 2014. Vi var båda väldigt oroliga och nervösa när vi började försöka igen. Vi ville såklart bli gravida igen men samtidigt låg oron och gnagde i bakhuvudet. Jag tror faktiskt att det var jobbigare för min sambo än vad det var för mig. Han var rädd att jag skulle behöva gå igenom samma helvete en gång till. Jag kände mer att jag ville bli gravid och jag förstod risken med att få en ny mola. Det var liksom inget alternativ att inte försöka.

Ibland var det jobbigt att ha sex då min sambo under några månader hade väldigt svårt för att komma. Det hade aldrig hänt förut så det var frustrerande både för honom och mig.

Månaderna gick och jag började bli frustrerad över att vi inte lyckades bli gravida. När sommaren kom började vi båda att slappna av. Vi hittade tillbaka till vårt sexliv som var roligt och njutbart. Min sambos problem försvann snabbt och allt kändes bra.

Det tog några månader till innan vi äntligen testade positivt i början av oktober. Jag hade längtat så mycket men plusset gjorde mig också lite orolig för hur graviditeten skulle bli.

Den uppföljning som sjukvården har erbjudit mig var ett ultraljud i vecka 8-10. Jag gjorde mitt ultraljud förra veckan då jag var i vecka 9. Allt såg fint ut med ett litet foster med tickande hjärta. Vilken otrolig lättnad!

Jag hoppas innerligt att den här graviditeten går vägen för oss och att vi har vår efterlängtade bebis hos oss i sommar.

För er som ska börja försöka snart igen så tror jag att det är viktigt att prata om den oro som ni känner. Det är också viktigt att komma ihåg att det är jobbigt för din sambo också. Jag vet att det är svårt men försök att slappna av så mycket som möjligt.

Ett stort lycka till!

Du får gärna skicka ett meddelande till mig om du har några funderingar eller om du bara vill ha någon att prata med. Jag vet att det är jobbigt och läskigt att börja försöka igen!

Hej!

Jag hade en partiell mola och gjorde abort i v 19 i januari 2013 på grund av missbildningar på fostret och med besked om att det inte skulle överleva i magen. Då utan vetskap om att det var en mola.. 2 månader efter aborten åkte jag in på akuten med stora blödningar och blev då skrapad och fick beskedet att jag hade en mola som satt kvar efter aborten, trots att jag även hade blivit skrapad dagen efter aborten då de hade sett rester av moderkakan som satt kvar.

Molan ville inte lossna utan jag gick med den fram till november 2013 då jag skulle in och bli opererad för att få bort den och då såg man att den äntligen hade försvunnit av sig själv. Värdet skönt till 0 i slutet av augusti men "knutan" satt kvar inne i livmodern.

Vi började försöka bli gravida igen i januari 2014 och i maj fick vi vårt efterlängtade plus. Nu är jag gravid med en flicka i v 30 och hon kommer förhoppningsvis till oss i början/mitten på februari. Allt har gått bra i denna graviditeten och vi har fått både extra ultraljud i v 9 samt KUB test så jag har känt mig trygg genom hela denna graviditeten.

Hoppas ni snart lyckas bli gravida och försök njuta av graviditeten och be om extra kontroller om du känner dig osäker!
Kram!!

Hej allihop!

Jag klarade det! I början av november fick jag min (förhoppningsvis) sista cellgiftsbehandling, och hade då legat under 5 i sex veckor. I dagarna fick jag börja jobba två timmar om dagen, håret kommer sakta tillbaka, slangen är bortopererad... Det blir stadigt bättre och bättre för varje dag! Drygt fyrtio veckors helvete med behandling på onkologen varje vecka - äntligen över!  

Givetvis är jag väldigt glad, men någonstans är jag ändå räddare nu än tidigare. Jag har så svårt att våga vara glad, jag är bara så rädd att hCG ska börja stiga igen nu när jag "tror" jag är frisk. Ologiskt, men så känner jag verkligen.

Om allt går bra den här gången får vi försöka få barn igen i november nästa år. Usch, bara tanken skrämmer mig från vettet. Det är dubbelt så stor risk för mola om man redan haft en tidigare (2 promille mot 1 promille visserligen), och tänk om något annat går snett? Missfall, sjukt barn... Fan också, så här kände jag inte förra gången. Då var den skräcken hanterbar. Hur hanterar ni andra det? Vad gör man annars, om man inte vågar försöka igen? Har någon erfarenhet av det?

Jag känner också mer bitterhet nu än tidigare. Också det skrämmer mig, för jag är i andra fall mycket generös, sällan avis osv. Nu kan jag se en "dålig" mamma på stan och undra varför hon hade rätt till ett friskt och välskapt barn, men inte jag. Känner någon annan så?

Önskar så att jag kunde prata med nån med samma erfarenheter, men det är så pass ovanligt med den här diagnosen... Inte ens Ung Cancer hade nån medlem med denna diagnos. Suck.

Någon av er som cellgiftsbehandlats som känner för att snacka/maila lite, skicka gärna pm.

/HiSaferid

Nu ser jag att det ser väldigt neggigt ut, och så illa är det inte. Större delen av tiden är jag sprudlande glad. Men som sagt, de där tankarna finns ju också...

90% lycklig, 10% orolig?

Hisaferid: Jätteroligt att höra och jag hoppas och håller alla mina tummar för att det blir bra för er nu efter allt ni gått igenom... Kämpa på!!!

Jag har inte ens i närheten gått igenom allt det du gjort då min mola varit under kontroll hela tiden... Har min förhoppningsvis sista provtagning 23 december och om den är bra så blir jag "friskförklarad", har då gått ca 7 månader sen jag fick "diagnosen"...

Trots det känner jag igen mig så mycket i det du skriver... Är lite smått "livrädd" för att försöka skaffa barn igen då oron för att något ska gå fel kommer finnas hela tiden! Oro för ny mola, nytt missfall eller att barnet inte ska vara friskt, osv... Rädsla för att behöva gå igenom jobbiga saker igen och även rädsla för att det är något annat "fel" på en rent kroppsligt?! Finns det någon annan bakomliggande sjukdom/faktor, osv!!! Hur hanterar man alla dessa tankar/funderingar???

Jag tycker inte att du är det minsta negativ, tvärtom! Vilken helvetesresa du har gått igenom. Jag tycker att du ska se dig själv i spegeln och känna dig stark och stolt över att du har gått igenom allt det där!

Att du känner dig orolig är ju inget konstigt. Det är klart att det känns läskigt och ovisst och du undrar vad som kommer att hända i framtiden.

Jag hade en komplett mola och skrapades i juni 2013. Mina värden sjönk fint och vi började försöka igen i januari 2014. De första månaderna var jättejobbiga. Vi var oroliga att samma sak skulle hända igen. Jag tror att vi båda hade något av en mental blockering under hela våren. Vi ville skapa ett barn men varje gång i sängen var jobbigt och fullt av krav och oro.

Nu är jag gravid i vecka 14. Jag var på KUB-test igår och allt såg fint ut. Först nu känner jag att jag kan börja slappna av och njuta av graviditeten.

Min molahistoria är betydligt kortare, mindre komplicerad och mindre jobbig ändå. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt detta har varit för dig och hur jobbigt det fortfarande är.

Om man bestämmer sig för att försöka bli gravid igen så tror jag att det bästa man kan göra är att prata med varandra om de rädslor man har. Man behöver stort stöd från varandra och ändå kommer det att vara skitjobbigt. Min förhoppning är att man känner att ALLT var värt det när man har sitt lilla barn hos sig, att man till och med kan se på molan som något som man var tvungen att gå igenom för att få sitt barn.

Ett stort lycka till!

Ett stort grattis till att din molahistoria börjar närma sig sitt slut! Jag minns själv att jag var både glad och livrädd när jag tog mitt sista blodprov innan jag fick klartecken att försöka igen.

Liksom du har jag funderat och grubblat på om det finns någon bakomliggande sjukdom/anlag för detta. Ibland var jag helt övertygad om att alla mina ägg var tomma och att jag skulle få fler kompletta molor. Trots att jag läste överallt allt det är sällsynt att ha två molor kunde jag liksom inte tro på det.

Min moster hade en mola för många år sedan. Därför har jag funderat på om man kan ha anlag för detta och om det kan vara ärftligt. Jag har frågat flera läkare om detta men de vet såklart ingenting. De flesta verkar ju knappt veta vad en mola är.

Jag är gravid i vecka 14 nu och såhär långt är det en helt frisk och normal graviditet. Jag har börja slappna av och njuta av graviditeten nu men det har varit jobbigt och väldigt oroligt.

Just nu är jag så himla glad åt att jag vågade försöka igen. Det känns som att jag har lagt molan bakom mig och jag hoppas slippa den i framtiden.

Jag önskar dig ett stort lycka till!

HiSaferid, alla dina tankar o känslor är helt normala, det vore mer konstigt om du inte hade dem.. Jag fick min mola mellan två IVF stimuleringar, så för mig låg hela fokus egentligen på att jag inte fick fortsätta försöka bli gravid förrän om ett år! Jag hade kämpat så länge för pluset, när det äntligen kom var det en tumör istället för en bebis... o tiden stod still. Jag klarade mig utan cellgifter, hade en komplett mola med väldigt höga HCG värden som gick ner långsamt, fick 1 års förbud. Så för mig låg rädslan inte i att jag skulle få en till mola eller en till missbildad bebis, utan att jag inte skulle få någon alls. Du har nästa ett år på dig att förberda dig mentalt, och jag tror att rädslorna kommer gå över i längtan så småningom. Så var det för mig mellan alla misslyckade IVF omgångar i alla fall. Ville ge upp så många gånger, så stor besvikelse efter sprutor hormoner och allt vi gick igenom. 3 år tog det innan jag blev gravid m det skulle bli min nu 3 år gamla pojke! När jag mådde som allra sämst, då jag fick veta att min bebis inte var en bebis utan en mola som skulle tvinga mig att avbryta försöken att bli gravid igen med ett år, fick jag psykolog hjälp ett par gånger. Tror du att det skulle hjälpa dig? För mig var det en väg ur krisen, men tyvärr inte så mycket stöd kring tankarna när det nattsvarta hade lagt sig. Jag tycker (som ovan) att dina ilägg här beskriver dig som en fantastiskt stark person, inte ett dugg neggo! I dins situation hade jag mer förväntat mig en bruten och ganska skadad tjej, är sjukt impad av hur positiv du verkar. Hoppas du hittar det stöd du behöver!! Stor kram!!

Måste ställa frågan.. Är det någon här som har, eller vet någon som har, fått tillbaka molan/cancern (eller vad man nu ska kalla det här) efter cellgiftsbehandlingen, dvs att hcg-värdet gått upp igen x veckor/månader efter cellgiftsbehandlingen?

Befinner mig själv nära 5-mån provtagning efter cellgifterna och funderar mycket på risken att värdet ska börja gå upp igen..

Hej alla!

Hoppas att allt går bra för er över helgerna! Jag har läst, men inte loggat in eller svarat, (jag testade det där med förträngning en stund... ). Tack för stöd och uppmuntrande ord - de värmer!

Jag ska snart på återbesök på onkologen. Hittills ser min värden bra ut och jag jobbar halvtid. Jag har numera så mycket hår att jag då och då använder schampo - det ni! Större delen av tiden mår jag toppen, men ibland kommer allt över mig...
   På IKEA: En förbannad far skriker åt sina småbarn: "Är han verkligen värd en unge, men inte jag?" 
   På jobbet: En kollega med missfall i VECKA TRE!!! vill utbyta erfarenheter... 
   På släktkalas: "Gud vad skönt, vad glad du måste vara nu när du är FRISK, när får du bli gravid igen?", och jag vill svara: "Jag är inte frisk förrän om ett år och jag tänker ALDRIG försöka bli gravid igen...

Nä, på återbesöket ska jag be om remiss till psykolog, både för sjukhus- och spruträdslan jag utvecklat, jag som är så tuff i allt annars, och för ... alla de här bittra, arga tankarna, och för skräcken inför vad som komma skall.

Hur går det för er andra?

Många kramar