AnnaSKY skrev 2015-02-21 11:45:17 följande:
Hej,
Jag har haft ett missfall sedan tidigare, i november förra året (har inga barn sedan tidigare). Men jag blev gravid igen i januari och nu i veckan trodde jag att jag hade fått ett återfall. Jag skulle vara gravid i vecka 8 och hade ett HCG värde på 155 000, men det saknades ett foster på vul-kontrollen, vilket gjorde att de fattade en misstanke om en mola. Jag skrapades i trosdags och väntar svar på analysen. Jag har aldrig tyckt om sjukvården men vilket mottagande jag har fått på HBGs lasarett. Jag har tagit det här med mola väldigt bra men det är nog kopplat till min okunskap till det. Men alla på sjukvården har verkligen specialbehandlat mig och insisterar att jag ska ta kuratorhjälp. Efter uppvaknandet befann jag mig ett kollektiv tillsammans med många andra som gått igenom en operation av någon form, inte bara gyn. Jag av alla fick ha sällskap bredvid mig utan att ha behövt ställa frågan. Killen bredvid mig i samma ålder som jag (25 år) frågade om inte han också kunde få ta in sitt sällskap men fick ett absolut nej. Det finns mycket mer att berätta om detta, men efter all denna särbehandlingen börjar jag tvivla och bli allt mer rädd för min diagnos. Bör jag vara mer ledsen? Är mola farligt? Jag vill ha svaret på de där provsvaren nu, känner jag! Och det absolut jobbigaste är att inte kunna berätta för sina föräldrar, kollegor eller vänner. Jag vill ju absolut inte avsölja att vi försöker bli med barn. Men om man nu ska besöka sjukhuset på rutin i ett halvår börjar folk undra, det har de redan börjat göra. Det är jobbigt att behöva ljuga och låtsas vara något man inte är. Jag har börjat berätta för dem som kommer börja undra vad jag håller på med under mina avhopp från jobbet eller alla telefonsamtal jag har fått börja ta i privata rum, men jag berättar bara en liten del av sanningen, utan att nämna något om graviditeten. OCH det låter som om man vore döende. Jag avslutar alltid med att säga att det låter värre än vad det är. Tack för att denna tråden finns!
druvbörd
Fy
Vill inte att någon ska behöva gå igenom det här
Men du är stark och kommer klara det här!!! (Måste bara fråga, Är det första gången du får mola/druvbörd? Eller var ditt förra missfall också mola/druvbörd? Förstod inte riktigt!!)
Jag kan säga att trots att jag själv gått igenom denna skit så har jag inte så mycket kunskap om det själv och hur farligt det egentligen är?! Jag fick oerhört dålig information och skickades runt med mina frågor där ingen egentligen kunde svara!!! Så länge värdet går ner som det ska och följande provtagningar är bra så ska det väl inte vara någon fara som jag har förstått det!
Känner igen mig oerhört mycket i det du skriver att man inte vill berätta för folk... MEN är det något jag har lärt mig av denna skitmola är det att vara mer öppen! Berätta hur det står till och få allt stöd och hjälp som man behöver när man går igenom något sånt här... Jag höll tyst i nästan 5 månader men sen brast det och det kändes så skönt att få prata om det och få förståelse från andra till varför man inte alltid orkar vara med på saker eller är på så bra humör! Så jag råder dig, BERÄTTA! I alla fall för närmsta familjen, vännerna och kollegorna.
Håller alla tummar för att det kommer gå bra för dig! Kramar